ALLA som slutat röka!

Jag har slutat rökt två gånger..

Första gången slutade jag när jag fick veta att jag var gravid. Slutade samma stund som jag fick plus på testet. Gick kalasbra!

Började röka några år senare igen..

Träffade en ny man och han röker inte och han sa åt mig att han gifter sig med mig på ett villkor.. det blir inget bröllop om jag inte slutar röka...
10 månader senare gifte vi oss och jag hade då varit rökfri i 9 månader...

Det är idag snart 5 år sedan och har inte rökt en cigg sedan dess, jag är inte ens sugen...

Jag gav mig fan på det och tänkte som så att har jag slutat så har jag slutat HELT - jag anser att tuggummin, plåster, psykmediciner och annat bara är en helvetisk förlänging av att sluta röka och blir nån slags märkligt substitut. Ska man sluta så ska man sluta helt enkelt. Thats it... Och så gjorde jag och funkar finfint.

Jag slutade efter många år, tror jag började smygröka i sexan eller nåt. Slutade 2005 i november, tog mitt sista bloss samma dag som jag fick veta att jag var på smällen faktiskt, fast på morgonen innan sjukhusbesöket.

Jag hade ju sagt åt alla som klagat på rökningen att jag skulle sluta när jag blev gravid och det skulle jag ju aldrig bli trodde jag så jag lurades ju bara som försvar...

Efter detta har jag rökt nån cigg på fyllan och ångrat mig inneligt dagen efter... Fy fan alltså, blir helt förgiftad ju så jag är inte sugen på att börja på nytt.

Hjälpmedel: bara tankekraft kan man kalla det.

Min sambo lyckades inte sluta röka förräns jag gav honom boken Äntligen ickerökare av allen carr i present, han var skeptiskt men läste den och tog in vad det stod. Är ännu ickerökare så den verkar funka den boken, den enda jag vet som inte lyckats sluta med hjälp av den är en som valt att inte läsa vidare på ett visst ställe i boken... .

Jag hade rökt i 7 år och försökt att sluta ett antal gånger, så där halvhjärtat som man gärna gör som rökare... utan resultat.

Sen läste jag en intervju i en tidning med någon manlig känis (minns ej vem) som berättat att han slutat röka. Hans kommentar var att han insett hur mycket cigaretterna faktiskt styrde hans liv och hur mycket tid och energi han la på sitt beroende, och det gav honom en väckarklocka. Att han tagit ett aktivt beslut att det var vansinne att låta en liten pappersrulle styra hela hans dagar!!

Sen funderade jag väldigt mycket själv på vad det var min hjärna sa till mig, som gjorde att jag trillade dit hela tiden. Alla former av substanser som skapar beroende påverkar din hjärna så att din hjärna intalar dig att du vill ha mer, och skapar "logiska" argument till att du ska fortsätta med drogen. Om man tänker på det när suget sätter in, att det är drogen som påverkar min hjärna, så är det mycket enklare att stå emot det där med "bara ett bloss" eller "jag kan bara feströka".

Efter mycket reflektion insåg jag att jag förknippade rökningen med min personlighet så mycket att jag mer eller mindre trodde att jag skulle bli _osynlig_ och ingen skulle vilja vara min vän längre! Alltså helt konkret trodde jag det när jag rannsakade mig själv!!
När jag välkommit fram till detta, och drog fram alla hjärnspöken i ljuset så var det lätt att skratta åt dem och inte låta dem styra längre.

...

Ett mer konkret tips än "flummet" ovan, är att sluta i samband med sjukdom (vilket jag gjorde). Ge fan i att röka medan du ligger hemma med influensa eller vad det kan vara. Efter en dag eller två så har du passerat den värsta abstinensen, och eftersom du redan mår skit av sjukdomen så märker du inte så mycket av det. Efter de första dagarna är det baar hjärnspökena (det psykiska beroendet) du har kvar att slåss mot.

Jo en sak till:

För en del så är det bästa att undvika alla situationer och vanor man tidigare förknippat med rökningen. KÄnner man det så ska man göra så!

Fö rmig var det bästa att INTE ändra något i min vardag, förutom den lilla saken att jag inte rökte längre. Jag fortsatte alltså att följa med mina rökar-vänner ut varje rast, men tog ett tuggummi istället. På så sätt behövde jag inte känna mig utanför, eller irritera mig på att jag "Missade något". För jag levde precis som innan minus ciggen.

Man måste välja det sätt som känns mest rätt för en själv. För en del är det bäst att slänga alla cigg, askkoppar och tändare. För andra funkar det bättre att ha ett halvt paket kvar hemma. Då behöver de inte stressa upp sig över att de inte KAN röka. För de kan om de verkligen vill. Och då är det lättare att undvika att röka en minut i taget

KÄnis = kändis...

Inser att det är dags att sova ;)

Mitt enda tips är att hålla dig upptagen.

När jag slutade röka för 7 år sen så städade jag badrummet ca 4 ggr om dagen
Jag hade testan innan med både nikotinplåster o nikotintuggummi men det funkade inte alls för mig.

Kom på en sak till: berätta inte att du slutar röka, då slipper du bli påminnd om det och slipper alla frågor som hur går det? Är du röksugen? Osv från din omgivning hela tiden... Nästan mitt bästa tips faktiskt.

Grattis till er alla som slutat =)

Jag fick en limpa cigaretter av en kompis och bestämde mig då att när den var slut var det färdigrökt för mig. Hade tänkt på det en lång tid och ville vara rökfri när vi skulle gifta oss på hösten det året (det här var på sommaren). Jag fimpade helt enkelt den sista ciggen från limpan och sedan rökte jag inte mer. Det gick bra. Jag tillät mig att feströka i början och jag klarade det. Sedan slutade jag med det innan jag blev gravid. Sedan jag fick barn har jag rökt enstaka cigaretter i samband med att jag druckit alkohol, men det är ju inte så ofta som småbarnsförälder .
Ibland känner man ju ett sug, men inte värre än att det går över efter en stund. Jag har aldrig använt något nikotinsubstitut utan tror på viljan och att man bestämmer sig i förväg.
Vet också folk som blivit hjälpta av boken det tipsas om ovan.

Jag slutade röka och tuggade nikotintuggummi ett tag. Jag tuggade 3-4 st/dag i ett halvår ungefär, sedan lade jag ner dem också. Har faktiskt inte varit ett dugg sugen sedan jag bestämde mig...

Jag har slutat röka massvis med gånger, men bara hållt mig som längst i 3 dagar.
Jag kunde bara inte. Inget kunde få mig att ge upp dom jäkla ciggen.. tyvärr inte ens mina barn när dom låg i magen . Min pappa som jag hälsade på, på intensiven, kopplade till sladdar o slangar, då han fått hjärtinfarkt pga sin rökning. Nix.. den gick inte heller.
Jag har testat allt i nikotinersättningsväg och även försökt utan hjälpmedel (då gick det allra bäst) men icke.

Förra året fick jag höra talas om Champix. Min man tyckte vi skulle göra ytterligare ett försök att sluta. Jag kände mig inte varken direkt motiverad eller peppad just då, och faktiskt kände jag mig som ett hopplöst fall. Och om sanningen ska fram så såg jag väl ciggen lite som "det enda som jag unnar mig" (inte tänker man på att man unnar sig massa sjukdomar)

Iallafall så gick jag väl halvhjärtat med på att testa dessa Champixen. Sköterskan på vct var verkligen jätte trevlig o pressade mig inte på något sätt alls. Hon tyckte att om jag inte lyckades så var det ju inte hela världen, då jag hade jätte bra värden på utandningstesten. Jag kunde ju försöka senare.
Redan på 3:e dagen har jag för mig att jag märkte att jag faktiskt inte behövde röka just där o då när första infallet föll på.
En vecka med tabletten så fick jag en "hu-upplevelse". Bästa ciggen.. morgonciggen, en kaffekopp och ut på altanen för att dra in dessa underbara bloss på morgonen. Men det blev inget "aaaah" utan ett "huu". Jag kunde inte för mitt liv förstå varför jag stod o sög på den där äckliga pinnen. Det fanns inget gott med den alls o det kändes totalt meningslöst faktiskt. Då la jag ner så gott som helt.
Försökte hålla mig sysselsatt istälelt genom att måla lite möbler o slipa och sådant.

Idag har jag varit rökfri 8 månader. Och snart kommer vår bebis som jag denna gången inte har förgiftat med min skit. Det är nog den bästa belöningen tror jag för mitt rökstopp. Att slippa ha det på mitt samvete.

Härliga historier tjejer!

Jag slutade att röka rakt av. Bara bestämde mig när jag träffade min man. Han hade slutat att röka ett par månader innan o jag ville ju inte dra in honom i det igen så då la jag av.

Inga hjälpmedel eller speciella knep.

Jag har slutat röka två gånger.

Den första gången så var jag till en akupunktör eftersom jag hade ont i ryggen.
Vi kom att tala om rökning och han fick prova att sätta in en liten rund ring med en pytteliten pigge i ytterörat. När jag blev röksugen skulle jag bara trycka på den några gånger. Det funkade!

Jag var rökfri i ett par år, feströkte dock och gjorde den dumheten att ta en cigg dagen efter också... sen var det kört.

Rökte några år, rullade egna cig och rökte mycket, ungefär 2 paket om dagen.

Träffade en kille som inte rökte och då vi skulle dejta för andra gången, och jag inte ville lukta askkopp, införskaffade jag plåster som jag använde. Det blev ingen mer dejt, men jag blev rökfri ändå. Jag hade plåster i en vecka och har inte rökt en cigg sen dess, inte ens till fest.

Har nu varit rökfri i 14 år

* läser och begrundar *

Jaa, jag har väl rökt till och från sedan 12-års åldern. Redan första gången jag tjuvrökte så tyckte jag att det smakade gott. Rökte i hemlighet under hela tonåren, mest på fester men även när suget föll på. Jag hade väl för det mesta ett paket cigg i väskan. Flyttade hemifrån vid 20 år och fortsatte att feströka. Eftersom jag pluggade så var det myycket fester. Men även på helgerna när det inte var fest så kunder jag röka - speciellt om jag tagit ett glas vin.
Under dessa år hade jag byggt upp ett riktigt kraftigt röksug som jag fick kämpa mot i veckorna, och just då trillade jag inte dit.
Sedan höll jag upp med rökningen i ett helt år.
Men så började jag jobba på studentpub, träffade min blivande man som också feströkte, började umgås med vänner som rökte osv.
Och då handlade det inte längre om att feströka på helgerna, utan helt plötsligt så blev det "tillåtet" att ta några cigg på både onsdagen och torsdagen. För att inte tala om den lilla återställaren på söndagen när man gick och hämtade bakispizza.

Ibland fick jag verkligen ångest för att jag rökte så mycket och försökte få både mig och gubben att dra ned. Med sisådär resultat. Vi slutade plugga, flyttade och började jobba. Vi drog ned på rökandet och höll det för det mesta till helgen. Suget var dock konstant och ibland tjuvrökte jag i veckorna ändå. Så höll det på tills jag en vacker dag brakade rakt in i den berömda väggen. Då började jag röka på daglig basis.
Med ångest och depression i bagaget så tog jag till ciggen som min tröst och trygghet. Orkade liksom inte dras med ett konstant röksug också så då tillät jag mig själv att trilla dit.
Men efter drygt 9 månader efter att jag fått min diagnos så fick jag ett plus på stickan och det plusset var starkare än mitt röksug. Eller snarare min vilja var det. Jag slutade rakt av. Inga plåster eller annat.
Jag hade ett barn i magen att skydda och det gav mig tillräcklig motivation.

Men suget fanns kvar under hela graviditeten och efter förlossningen och under amningen. När dottern var äldre och inte var i behov av amningen så kunde tjuvröka och feströka lite grann. Aldrig i närheten av henne dock, och skulle jag hem efter att ha rökt så var jag noga med att duscha och inte ligga nära henne på ett tag. Aldrig att jag skulle utsätta henne för min dumhet.

Spiken i kistan kom i höstas när vi hade en stor fest med gamla kompisar från studenttiden. En av de tjejer som jag hängt med mest och som verkligen har varit en varje-dag-rökare hade bara bestämt sig för att sluta och varit rökfri och sugfri i 7 månader. Och där stod jag med en cigg i näven och kände mig alldeles villrådig.
Då hände det något i mitt psyke som fick mig att omvärdera min syn på cigaretter.
Jag behövde ju faktiskt inte känna något sug eller längta tills nästa gång jag får röka.
Sedan har veckorna och månaderna gått efter den uppenbarelsen och suget är borta.
Jag kan inte riktigt förstå vad som hände, hur sjutton kan ett sug som jag levt med i 18 år plötsligt bara försvinna. Ett mysterium är det men idag är jag ytterst tacksam att slippa min "tvångstankar"

Slutade när jag fick ett plus på gravtestet. Höll uppe något år tills efter jag slutat amma då började jag igen.
Blev gravid igen efter två år och slutade tvärt igen och sedan dess har jag inte ens tittat åt en cigg.

Dels känner jag att jag har ett ansvar att vara en förebild som inte röker och dels så känner jag mig inte det minsta sugen. Det är bara en ful ovana och inget annat.
Jag vill inte heller bli rynkig och ful i förtid

jag är25 år och slutade för ca 2 år sen- Fick väldiga hostattacker och andingsvårigheter . Min läkare varnade mig att det lät som om det var på väg mot kol. Så jag lade bara av. Rent av. Fick panik och bestämde mig verkligen för att nu skulle jag sluta. Och sen den dagen har jag inte rökt en enda cigg =)

Har man 100% vilja så går det!