Blåmärke på dagis

Säg som det är när du lämnar henne på dagis. Visa blåmärket och berätta vad som hände.

Men varför är du livrädd för soc? Har det hänt andra saker som gör att du känner dig i riskzonen redan?

Nej, inget annat har hänt. Tror det sitter i sen jag var liten. Min mamma var som ensamstående och ung nämligen också rädd för soc och blev nästan överdrivet perfekt

Då tror jag inte att det är någon fara att berätta. Då ser personalen att de kan lita på dig, ditt barn vet att du kan stå för och ångra något dumt du gjort, och att det inte måste sopas under mattan. Dessutom ger du en möjlighet till dottern att prata om det som hänt tillsammans med en dagisfröken om hon känner att hon behöver.

Dagis brukar inte ringa soc för ett blåmärke en gång. Då ska hon nog ofta komma med blåmärken, eller ha riktigt stora sådana. Dessutom är det ju ganska naturligt för barn att ha lite blåmärken här och där, de ramlar när de leker osv. För att inte tala om att barnen kan ge varandra blåmärken på dagis. Finns det någon du har förtroende för bland dagispersonalen kan du ju berätta exakt vad som hände, så vet de.
Visst, du höll ju för hårt i henne, men det klassas ju inte som misshandel direkt.
Har du sagt förlåt och hon förlåtit dig så behöver du inte ha dåligt samvete. Jag vet, det är hemskt att råka göra illa sitt barn, men de går inte omkring och mår dåligt i efterhand för att man råkat göra illa dem av misstag någon enstaka gång om man sagt förlåt (min man ramlade en gång på ett av barnen när han snubblade på en leksak, men det blev inga psykiska men av det, och inte mer än skrubbsår och blåmärke tack och lov).

Varför släpa/bära henne? Låt henne gå själv, det gäller att ha tålamod som vuxen. Förstår att tålamodet kan vara lite kort under graviditeten dock. Vad tjänade du på att dra/släpa henne upp för 4:a trappor? Inget! Däremot kostade det dig massor i form av stress, oro, irritation, fysisk ansträngning och nu oro för anmälan. Man ska inte slita och dra i sina barn. Får barn blåmärken har man varit för hårdhänt (om inte barnet lider av en sjukdom som ger blåmärken)! Det bästa du kan göra är att erkänna vad som hände för personalen för upptäcker de blåmärket och frågar flickan så kan det låta väldigt annorlunda mot vad du berättar för oss. Det är rädsla som vill hindra dig från att vara ärlig, varför är du rädd? Tog du i mer än du borde? Gjorde du illa ditt barn fysiskt eller psykiskt? Gjorde du som du gjorde medvetet? Är du rädd att bli avslöjad? Fundera på varför du känner som du gör, ta några djupa andetag och inse att alla gör fel ibland, huvudsaken är att man inte gör dem avsiktligt, att man inser sina misstag och brister, och att man inte gör om dem.

Ja, första instinkten var att berätta men vi är nya på dagis och man har inte hunnit känna av personalen riktigt så då känns det lite jobbigare. Hade det varit det gamla dagis så hade jag inte tvekat

Anonym (rädd) skrev 2009-06-02 23:13:30 följande:

Att föregå frågor genom att berätta för din dotters "kontaktfröken" (den som skolade in henne) eller förskoläran på henens avdelning är det du ska göra, räcker med att nämna det... inte behöver du redogöra för allt, det har du ingen anledning till.

Räcker ju med att säga att dottern igår em ej ville gå hem och att du då fick bära upp henne för trapporna, vilket du nu efteråt har märkt troligen gav henne ett blåmärke på armen.

Svårare är det inte... om det inte var något annat som skedde.

Men kunde du inte gått i förväg upp och låtit henne tjura lite själv? Inte ska du bära och släpa på en 4åring? Varken bra för dig eller henne.

Fast man kan faktiskt bli uppsagd om man låter sina barn skrika för mycket i trapphuset och grannarna störs. De får skrika hur mycket som helst i lägenheten eftersom de är barn, men inte i trapphuset. Så jag förstår att du blev nervös. Det brukade jag också bli när mina barn gjorde så (nu bor jag inte längre i hyreshus).