Bebis skriker med pappan

Ja, sonen skrek till han kräktes hos pappan. Det gav med sig när han blev 1 år. Ingenting som vi gjorde eller försökte hjälpte mot hysterin förrän det plötsligt en dag bara släppte av sig själv.

Kan det vara så att pappan spänner sig för att det hänt en gång och därför omedvetet blir "stressad" att det ska hända igen? Och det känner nog bebisen. Prova att de får vara ensamma fastän du är hemma, bara i ett annat rum, så att pappan kanske känner sig lite lugnare.

Vår dotter blir 7 månader på fredag. Hon har varit ganska mammig hela tiden, helt förståeligt med tanke på att jag ammat, och fortfarande gör det till viss del. Hennes pappa var hemma med oss på heltid tills hon var ca 5 månader. När hon var 4 månader provade jag att gå på bio, dvs vara hemifrån ca tre timmar. Hon skrek ungefär 2,5 timmar, oavsett vad pappa gjorde. Blev lugn så fort jag kom innanför dörren i stort sett.

Iaf, hon är som sagt snart 7 månader nu. I lördags var jag borta 10-01, och hon och pappa hade haft en jättemysig dag. Det enda som varit lite trixigt var nattningen, men inget de inte fixade. Det jag vill komma fram till är alltså att det ändrar sig med tiden! Han blir större och mer nyfiken på världen, inte bara mamma. Mitt råd är alltså att ha tålamod. Jag vet att det är frustrerande, men det kommer med all säkerhet ge med sig så småningom.

Min yngsta dotter skrek alltid hos sin pappa då hon var bebis. Om han skulle ta hand om henne på natten så gallskrek hon , det var hemskt att inte få avlastning. Skulle jag ha sovmorgon grät hon konstant tills jag kom upp. Gick jag hemifrån så åt inte hon på en hel dag av ren avsky för sin stackars far.
Det vände då hon var runt 16 mån då hon helt plötsligt lät honom natta henne utan stora dramer.
Idag är hon snart fyra år och är en riktig morsgris, men hon tycker att det är kul att hänga med sin pappa också

Det är nog svårt för en nybliven pappa att bibehålla sitt självförtroende då barnet uppenbarligen inte vill vara med honom. Tror ändå att det är viktigt att försöka signalera att pappa också duger, att det går bra att bli tröstad av pappa osv.

Så har det varit med båda mina barn när de var små (under året). Tror det vände runt 1,5 år. Men hos oss har jag tagit hela föräldrarledigheten och pappan har jobbat så det är klart att det påverkar. Mamman blir ju den stora tryggheten på gott och ont. Jättejobbigt är det i alla fall för alla parter.

Så har mina barn oxå gjort!
Den minsta är nu 10 månader och tycker pappa är helskojig. Med den stora började jag jobba när han va 6 månader och då var det aldrig skrik.
det värsta nu med lillen va att han va nöjd hos mormor och farmor men skrek med pappa ibland... Han va så orolig att han skulle börja skrika och har inget tålamod, han fick inte heller de här "tröstakänslorna" som jag får om bebisar är ledsna, han blir bara irriterad
men vid ett halvår så har det inte varit några problem!

En del säger att man måste träna bebisen att va med pappan men det tycker inte jag. Det ger sig med tiden!

Sara 07 skrev 2009-06-04 07:38:30 följande:

Han spänner sig nog omedvetet och stålsätter sig inför skriket och besvikelsen. Enda sättet är nog att träna. I början med dig hemma, sen går du ut ett tag mm och din man måste slappna av och tänka att det snart går över och inte få panik och ringa hem dig.
Ju mer barnet är hos sin pappa så kommer han ju vänja sig vid honom snabbare. Extra mammig nu men kommer om ni låter honom va hos pappan mer och mer inse att pappa också duger

Han känner ju inte sin pappa lika väl som dig, det va din mage han va i och dig han känner det där extra bandet med för han och du kan varann utan och innan till. Nu måste han bara lära känna pappa och pappa lära känna honom lika väl.
Hoppas det går bra och ge inte upp. Alla behöver lite egentid och avlastning ibland.

Tack för era tips! Ni har så rätt så.

Skriv gärna och berätta hur det går Lycka till

Med min lille son har det nästan vart tvärtom ..

När hanns mamma kom till mig hade hon inte sovit på flera månader.

Vi bor inte tillsammans men jag har vart där flera dagar i veckan sedan början och hjälp till men han hade tydligen vaknat flera gånger på natten. Villket hon inte nämt förmig då hon inte ville besvära mig med pgv att vi alldrig vart ett par osv.

Men när jag väl fick veta detta så tog jag han om min lilla son på helgerna och när han kom till mig så sov han nästan dyngnet runt.. han sov hela nätterna och 6 timmar på dagen.. Verkar som det kan ligga en del i hur man är som person hon var väldigt spännd och led av sömnbrist och kan aldrig vara still villket jag tror Min lille son märkt av och också mådde lite dålit av.. Men när han bodde hos mig somsagt funka allt kanon.. Jag kan dock sitta med han i knät och bara titta på tv eller liknande villket hon aldrig gör utan hon måste håll aigång hela tiden.

Samma är att hos mig kan han somna i knät om han är trött och bara ligga still. hos henne blir han väldigt orolig och vägrar ligga still . Villket hon blir väldigt frustrerad av skulle jag tro. . :)

Bebisar känner om man är osäker och nervös, då blir dom oxå det. Dom är otroligt duktiga på att känna av sinnesstämningen.

Just det, den här tråden hade jag glömt. Det har löst sig finfint nu. De behövde bara lite mer tid med varandra.

Favoritar