Han sa att kärleken va borta - jag trodde att vi aldrig hade haft det bättre.. jag dör.

Usch stackars dig. Alla har vi varit där och fått hjärtat krossat, vissa av oss av vår stora kärlek...

Det enda du kan göra är att uthärda varje minut. Skrik, gråt, ja allt som kommer naturligt. Det känns fruktansvärt när den man älskar inte älskar tillbaka. Hur kan han INTE älska mig liksom.. Men man får se det som att hans beslut står fast, han har beslutat något som du inte håller med om, men du kan bara acceptera och det känns för jävligt. Du är chockad nu och chocken håller i sig ett tag, men du kommer att komma längre och längre bort från sorgen med tiden. Fokusera på era barn så mycket du kan.

Inget någon kan säga kommer att hjälpa just nu, men jag håller tummarna för dig.

Jag försöker va stark och som vanligt, för det känns som att om jag bara gråter så kommer jag "skrämma bort honom", och det gör mig ännu mera ledsen.. som att jag måste göra mig till helt plötsligt. Vara någon annan för att han ska älska mig? Han som har sett mig i alla tillstånd o lägen. Han är glad. Låter glad. Känner sig lättad. Och jag vill bara somna och aldrig vakna.

Snälla ni, skulle gärna vilja höra om er som har varit med om samma sak.
Vad hände med er? Vad gjorde ni, hur gick ni vidare.. hade ni barn?
Vad sa ni till folk och NÄR sa ni något?

Jag dör snart.. orka leva med den här sorgen.

Kan han ha fått kalla fötter inför bröllopet?

Nä, det är inte förrän om några år.. Vi skulle gifta oss den dag vi firar 100 månader tillsammans. Och vi skulle göra det med bara den närmsta familjen.
Jag förstår ingenting.. och jag kan inte sluta gråta.

Usch, jag känner med dig.

När min förra sambo lämnade mig kom det som en blixt från klar himmel. Vi hade haft ett fantastisk liv tillsammans och jag hade aldrig varit så kär i någon som jag var i honom då. Men så tog han ett jobb utomlands och efter en månad borta gjorde han slut i ett mail?! Han kunde inte ens säga det till mig öga mot öga.

Jag gick ner mig totalt. Drygt 4 månader av mitt liv är borta (jag kommer inte ihåg något från den tiden) det var bara helt bäcksvart. Jag grät varje kväll och gick som i en dvala. Jag var helt ihålig inombords, kunde inte känna några känslor alls, förutom sorg och smärta. Men jag visste ju att en dag skulle jag må bättre, men jag visste inte när.

Efter drygt 6 månader flyttade jag utomlands och jobbade och där träffade jag min nuvarande sambo. Men jag var så förstörd efter uppbrottet att jag inte vågade inleda något. Killen åkte hem till sitt land och jag till mitt och vi brevväxlade i 1.5 år innan vi träffades igen. Då hade jag läkt ihop och vi har varit tillsammans sedan dess. Nu 2 år senare (4 år efter min fd sambo lämnade mig) väntar jag mitt första barn med min nya sambo.

Länge kunde jag inte ens prata om uppbrottet eller mitt ex utan att börja gråta för jag mindes hur dåligt jag mådde, det var skrämmande. Men nu har jag insett att utan den upplevelsen hade jag inte varit den jag är idag. Jag lever mycket mer i nuet och jag vet att jag skulle överleva om jag blev lämnad igen.

Jag vet precis hur du känner, men det enda jag kan säga är att smärtan kommer att ta slut. Du vet inte när och du vet inte hur, men du kommer inte må så här hela livet.

jag har gått igenom det o jag tror att det mesta av ert "fantastiska" förhållande sitter i hjärnan på dig o att du väljer att inte se det dåliga, tyvärr.
Vi separerade efter 13 år o 3 barn, absolut det värsta jag ngn sin varit med om, som jag har betett mig, bölat, bett o förnedrat mig på alla möjliga vis, för det var ju vi!!! JAg skaffade inte 3 barn för att vi skulle gå isär ( o ändå var det jag som kastade in handuken) men efter att jag betett mig som en idiot i ca 1.5 år, så kände jag att jag inte orkade må såhär längre, klarade inte att ta mig loss på egenhand, vilket för mig var väldigt underlig för jag e den starka, den som ingen sätter sig på. Kontaktade dr o bad om antidepp, det var det bästa jag har gjort o ångrar att jag inte gjorde det innan (såg mig inte som deprimerad, för jag har sett deprimerade personer o dom var inte som mig, trodde jag ) Tyvärr än antidepp o depressioner tabu för folk, ahhhh går du på antidepp??? jaha då e man typ sjuk i skallen, psykopat o nästintill narkoman eftersom antidepp e beroendeframkallande enligt alla andra ( alltid dom som aldrig testat).
Men som sagt, det gav mig livet tillbaka o idag älskar jag livet, har så mycket ork till mina barn o mig själv, ingenting e speciellt jobbigt o jag väljer att se att allt händer av en anledning o jag ser hellre glaset som halvfullt än halvtomt

hej jag har nyss varit med om samma sak, nästan exakt facktist, min kille valde att lämna mej nu för två dagar sen, det fanns ingen kärlek kvar sa han, jag gråter o gråter just nu, men försöker intala mej att jag klarar men nog bara jag får flytta o slipa se honom, vi har två barn som jag vet att jag kommer få ta hand om själv men det känns tungt för jag vill inget annat en att få vara med honom.
Kram på dej hoppas det löser sej för er.

Hade det inte varit för barnen så hade jag bara stuckit tror jag .. gjort alla klassiska fel som att hämnas genom att va otrogen, håna o förnedra osv.
Just nu måste jag vara mer storsint än så. Stanna kvar. Vi ska gå på ett möte med familjerådgivningen i morgon..

Han säger att det är "ju inget som jag har gjort eller inte gjort". Vilket bara känns jobbigare.. för hade det varit så att vi t.ex. bråkat om ekonomi eller annat så hade vi kunnat lösa det. Men nu bråkar vi nästan aldrig. Tvärtom, så är det hellre så som min sambo sa - att han ser mig mer som en nära vän. Tyvärr så vill jag fortfarande leva med honom, för alltid för att jag älskar honom mest av ALLT.

Det finns inget dåligt, och det är inte i mitt huvud. Det är visst bara .. slut.

Kan inte äta, går bara inte. Förstår inte hur jag ska orka med jobb, skola o barn.

För mig var det så att jag blev brutalt dumpad, men jag hade faktiskt i hemlighet tänkt på att göra slut själv. MEN ändå grät jag i två månader och var otröstlig och ville laga. Jag inser i efterhand att jag mest var ledsen över allt vi hade gemensamt - alla vanor och rutiner och saker vi gjorde för och med varandra. Inte så mycket för kärleken, för den var egentligen inte kvar. Men man blandar lätt ihop vanor med kärlek. Hoppas det är lite så för dig med..

Glöm inte att tänka - det GÅR över!