Min vän ljuger gång på gång...

Jag har en vän som jag känt varit min bästa i ungefär 10 år. Från o till under alla dessa år tycker jag mig ha känt att hon ljuger om småsaker, men jag har mest tänkt bort det, att det är jag som är löjlig och överanalyserar.

För ungefär ett halvår sen fick jag barn, och jag har väl varit lite extra beskyddande och inte varit iväg så mkt utan familjen. Det tycker hon är fel, hon har ett barn som är några år äldre än mitt, så hon vet ju "hur det ska funka". För någon månad sen slutade hon helt plötsligt ringa, och vi träffades typ aldrig. När jag ringde och ville träffas skulle hon hela tiden göra en massa annat, och det passade aldrig. ALDRIG! Det har nu gått 4 månader och vi har träffats en gång... Jag har sagt flera gånger att jag saknar henne, och undrar om det är ngt som hänt, men det är det inte.

Vi tycker väldigt olika om uppfostran, och må vara så då, vi har våra barn som vi vill uppfostra på vårt eget sätt! Hon kritiserar mig ganska ofta för att vara för mesig, skärp till dig nu, och "det är ju bara låta han skrika".

För några veckor sen upptäckte jag här, i forumet på familjeliv, att en hel del saker händer i hennes liv... Hon berättar mer än gärna om sitt liv här, men hon nämner ingenting om det till mig när vi pratar... Jag tyckte det kändes som att jag hade snokat reda på saker om henne när jag hittat info här, så jag sa inte rakt ut vad jag visste, utan frågade hur det gick med den saken. Då förnekade hon och svammlade iväg o trasslade in sig så hon tillslut inte visste vad hon skulle säga, så hon "gick på toa". När jag frågade om det igen sa hon att hon hade dåliga batterier i telefonen, så vi fick ta det en annan dag. Den dagen har inte kommit, och jag tycker nu att det är upp till henne att berätta!

För er som läser det här kanske det låter jättelöjligt. Det kanske det är oxå, men jag känner mig så jäkla sviken gång på gång, men jag tycker ju samtidigt väldigt mkt om henne. Jag är dessutom lite konflikträdd och vågar väl inte riktigt ställa henne mot väggen. Vad ska jag göra? Jag kan inte bryta med henne helt, för vi har alla våra vänner gemensamt, så vi kommer ju träffas ändå.

Anonym

Äldre 4 Jun 11:25

#1

Har också en sån kompis. Har känt henne i 15 år och jag har trott att hon alltid har varit ärlig mot mig. Det är småsaker, men många såna och det blir jobbigt. För mig är att ljuga psykisk misshandel (av olika skäl) Och vare jag smsar eller ringer så svarar hon istort sätt aldrig. Hon skyller på att hon är så trött och familjen har "blivit konstiga" Vill inte träffa folk. Intressant att hon blandar in familjen, när det bara är hon som är konstig. börjar ta det personligt

Anonym

Äldre 4 Jun 11:35

#2

Hej!
Oj vad jag känner igen mig med att vara kompis till en som ljuger hit å dit och om småsaker! Helt obegripligt. Patologisk lögnare. Hon var också som din "kompis" liksom "starkare" än mig, dvs jag vågade inte stå upp mot henne. Jättekonstigt, men just den människan hade den effekten på mig, att jag blev supermesig och mjäkade med!
Hon utnyttjade mig som barnvakt också till hennes barn, men när den dagen kom när jag blev sjuk, ganska allvarligt sjuk faktiskt, så ställde hon inte alls upp! Tvärtom! Hon tyckte jag skulle sluta sjåpa mig och inte tog hon hand om barnen inte så att jag fick vila mig nyss hemkommen frånb sjukhuset.
Jag har inte förlåtit henne för detta och idag har vi inte setts på 4 år. Jag saknar henne inte, det blev alldeles för mycket ljug så jag fick nog helt enkelt. Den dagen var droppen faktiskt.
Jag vette tusan vad du ska göra med henne, det är så himla jobbigt sånt där.

Kan du kanske dra dig lite undan henne så att du får lite perspektiv? Har du någon annan, riktig vän? Som tur var hade jag det så jag var inte helt beroende av henne.

Anonym (Ledsen) Trådstartaren

Äldre 4 Jun 13:41

#3

Anonym skrev 2009-06-04 11:25:59 följande:

Har också en sån kompis. Har känt henne i 15 år och jag har trott att hon alltid har varit ärlig mot mig. Det är småsaker, men många såna och det blir jobbigt. För mig är att ljuga psykisk misshandel (av olika skäl) Och vare jag smsar eller ringer så svarar hon istort sätt aldrig. Hon skyller på att hon är så trött och familjen har "blivit konstiga" Vill inte träffa folk. Intressant att hon blandar in familjen, när det bara är hon som är konstig. börjar ta det personligt

Jag känner många gånger att det är de där små sakerna som är jobbigast. Hur mkt ljuger hon om då egentligen? Är det riktigt stora saker ser jag ju igenom det direkt, men det är säkert många småsaker som man gått på för att man inte vetat bättre... O det ska vara ens bästa vän som gör så mot en... hur känner hon för en då, är det bara jag som tycker att vi är så nära???
Umgås ni fortfarande??

Anonym skrev 2009-06-04 11:35:47 följande:

Hej!Oj vad jag känner igen mig med att vara kompis till en som ljuger hit å dit och om småsaker! Helt obegripligt. Patologisk lögnare. Hon var också som din "kompis" liksom "starkare" än mig, dvs jag vågade inte stå upp mot henne. Jättekonstigt, men just den människan hade den effekten på mig, att jag blev supermesig och mjäkade med! Hon utnyttjade mig som barnvakt också till hennes barn, men när den dagen kom när jag blev sjuk, ganska allvarligt sjuk faktiskt, så ställde hon inte alls upp! Tvärtom! Hon tyckte jag skulle sluta sjåpa mig och inte tog hon hand om barnen inte så att jag fick vila mig nyss hemkommen frånb sjukhuset.Jag har inte förlåtit henne för detta och idag har vi inte setts på 4 år. Jag saknar henne inte, det blev alldeles för mycket ljug så jag fick nog helt enkelt. Den dagen var droppen faktiskt.Jag vette tusan vad du ska göra med henne, det är så himla jobbigt sånt där. Kan du kanske dra dig lite undan henne så att du får lite perspektiv? Har du någon annan, riktig vän? Som tur var hade jag det så jag var inte helt beroende av henne.

Hon verkar ljuga om så mkt, t o m så hennes sambo ibland rättar henne och säger att hon inte talar sanning...
Jag känner oxå att det är just den här människan som får mig svag, annars har jag inte svårt att stå upp för vad jag känner o tycker. Hon är väldigt bra på att kritisera om både det ena och det andra, o istället för att jag försvarar mig och står upp för min sak kommer det bara "nej, det kanske inte är så bra"... varför blir man så här??? Jag vet hur elak hon kan bli när hon blir arg, kanske därför jag drar mig för att ifrågasätta och sätta emot. Men som bästa vänner håller man väl ihop i med och motgång!?!?

Vad hemskt att hon utnyttjade dig för sina barn, men sen bara skiter i dig när du behöver henne... Hoppas du är frisk efter din sjukdom!

Jag har en vän till, men det är hennes bästa vän oxå, typ. Vi är tre som håller ihop. Jag står den andra tjejen väldigt nära oxå, men det går inte riktigt att prata om det här med henne. Jag vet inte om "lögnaren" är likadan mot henne, de har känt varandra något år längre, så de kanske tycker att de är tightare. Min sambo får ju bli den jag kastar skit på för att jag mår dåligt av det här, och han får väl nog snart! :)

Vi träffades för inte så längesen (den gången på 4 mån) och jag bestämde mig för att inte höra av mig efter det, för det var jag som tog initiativ till det, o det har gått typ två veckor o hon har inte hört av sig. Så jag tycker att jag kliver undan lite, men jag kanske ska försöka se på det lite mer objektivt.

Anonym

Äldre 4 Jun 14:50

#4

Anonym (Ledsen) skrev 2009-06-04 13:41:54 följande:

Jag känner många gånger att det är de där små sakerna som är jobbigast. Hur mkt ljuger hon om då egentligen? Är det riktigt stora saker ser jag ju igenom det direkt, men det är säkert många småsaker som man gått på för att man inte vetat bättre... O det ska vara ens bästa vän som gör så mot en... hur känner hon för en då, är det bara jag som tycker att vi är så nära??? Umgås ni fortfarande??

Hon verkar ljuga om så mkt, t o m så hennes sambo ibland rättar henne och säger att hon inte talar sanning... Jag känner oxå att det är just den här människan som får mig svag, annars har jag inte svårt att stå upp för vad jag känner o tycker. Hon är väldigt bra på att kritisera om både det ena och det andra, o istället för att jag försvarar mig och står upp för min sak kommer det bara "nej, det kanske inte är så bra"... varför blir man så här??? Jag vet hur elak hon kan bli när hon blir arg, kanske därför jag drar mig för att ifrågasätta och sätta emot. Men som bästa vänner håller man väl ihop i med och motgång!?!? Vad hemskt att hon utnyttjade dig för sina barn, men sen bara skiter i dig när du behöver henne... Hoppas du är frisk efter din sjukdom!Jag har en vän till, men det är hennes bästa vän oxå, typ. Vi är tre som håller ihop. Jag står den andra tjejen väldigt nära oxå, men det går inte riktigt att prata om det här med henne. Jag vet inte om "lögnaren" är likadan mot henne, de har känt varandra något år längre, så de kanske tycker att de är tightare. Min sambo får ju bli den jag kastar skit på för att jag mår dåligt av det här, och han får väl nog snart! :) Vi träffades för inte så längesen (den gången på 4 mån) och jag bestämde mig för att inte höra av mig efter det, för det var jag som tog initiativ till det, o det har gått typ två veckor o hon har inte hört av sig. Så jag tycker att jag kliver undan lite, men jag kanske ska försöka se på det lite mer objektivt.

Ja men inte alls på samma sätt som förut.

Min vän ljuger gång på gång...

INNEHÅLL