Bo på "nb"-vad är "värsta"?

Vi bor på nedre botten med uteplats. I ett område med massor av likadana längor med tvåvåningshus.

Det enda jobbiga är att jag är alldeles för lat för att orka klä på mig när jag går upp mitt i natten till ungarna. Så jag står naken i köket och gör välling. Lagom bra nu när det är ljust ute och allt syns.

Jag har bott på bottenvåningen och jag tyckte inte om att:
- inte kunna sova med fönstret öppet (för då kunde ju någon ta sig in).
- att regnet lät så mycket (vi hade iofs en fin uteplats med betongplattor, så det förstärkte nog det hela).
- alla som ogenerat glodde in i lägenheten - jag brukade vinka glatt till dem, konstigt nog vinkade de aldrig tillbaka.
- insynen (men en del har ju mycket insyn trots att de bor högst upp i huset...).
- bodde granne med en förskola som väsnades om vardagarna - hade kanske inte hörts lika mycket om jag bott en bit upp i huset (eller så hade de ekat över hela gården och hörts ännu mer).

Jag har tyckt det var jätteskönt att bo på botten tills nu, när jag fått en ny granne , en fyllekäring som vill ha hjälp med allt möjligt. Man ser ju att jag är hemma... så nu sitter jag här i mörkret med persiennerna nere och solen utanför för att få vara ifred : (

Men har aldrig behövt vara orolig för att ngt ska hända.

Jag har bott på nedre botten mitt inne i stan, alla våra fönster utom vardagsrumsfönster vätte ut mot gatan, med trattoaren precis utanför fönstret, vi lköste insynsproblemet där med att sätta upp toningsfilm, sån som används för att tona bilfönster, i sovrumsfönstret, vi såg ut, men ingen såg in. Perfekt.

I vardagsrummet hade vi utgång till uteplatsen som alla som skulle in i huset var tvugna att gå förbi eftersom den låg jämte porten in, men tack och lov var det planterat en häck runt uteplatsen som vi bad vaktmästaren att inte klippa ner utan bara trimma bort spretiga grenar. Det gjorde att under sommartid i alla fall så var det insynsskyddat, och när vi bott där ett tag så tänkte vi inte på de som gick förbi för att gå in och ut och vi blev heller aldrig störda av att nån försökte ta sig in till oss eller stog och glodde.

Jag har kollat i området där lägenheten ligger nu. Vi tror vi vet vilken lägenhet det är- jag borde få se inuti nästnästa vecka.

Den ligger på hörnet, och med rätså mycket berg ner mot en förskola på ena sidan av den...den andra är det mer gräs- grillplats...gungor. Jag fick känslan av att det är lugnt- men...man vet aldrig.

Skulle jag flytta så blir det i början på september. Troligen bara två veckors dubbel hyra också...

Känns lite nervöst när jag bott som jag gjort i ca 6-7 år nu...

Fler som har erfarenheter?

Jag ska förhoppningsvis gå på visning inom några dagar- måste bara få tag på dom på tel.

Ja, det är ju insynen och "tillgängligheten" som är det värsta. Personligen skulle jag inte vilja bo på nedre botten.

Nu bor jag i stan, högst upp, nära andra hus, men lider inte så mycket av det. Det är helt enkelt värre att ha folk nära när man befinner sig i markplan.

Dels är det ju så att folk går förbi, och en del glor rakt in, och dels är det en rent fånig, icke grundad rädsla att någon ska ta sig in i sovrummet på natten (jag menar, okej att det har hänt men det är ju inte supersannolikt). Jag är inte så förjust i ensliga stugor/villor heller av den anledning... Om jag någon gång flyttar till villa/radhus vill jag ha sovrum på övervåningen.

Vi hade stor skärm till Tv:n och flera gånger stannade fol utanför och började titta på vår tv. Alltså inte bara titta till, utan de stannade!

Det jag kan se som positivt är att fastigheten ligger på sånt berg, att det troligen inte kommer vara särskilt många som går förbi. Om de inte bor i fastigheten förståss.

Visst kommer jag vara ovan i början. Det kanske inte blir bra- och jag får flytta vidare.

När jag var sambo i ett radhus för en del år sen, så hade vi iprincip fri insyn i köket och delvis i vardagsrummet. Gångväg vid köket.