Vilka SKYLDIGHETER anser ni att man har som bonusmamma?

Att acceptera att barnet självklart kommer i första hand och att pappan/mamman aldrig ska behöva välja mellan barnet och partnern.

passar inte galoscherna behöver man inte välja en partner med barn - alternativt man kan välja att inte bo ihop...

Att livet som bonusförälder INTE är svart eller vitt - det är inte bara att välja ja eller nej - det finns mängder med gråzoner man måste acceptera att tassa runt i oavsett om det gäller middagsmat eller strumptvätt...

Jag anser att dom har precis lika mycket skyldigheter som dom "riktiga" föräldrarna!!

Man har ju valt att leva med en partner som har barn, då måste man ju ta ansvaret för det också.. annars kan man lika gärna leta upp någon som inte har barn.

Och om det nu finns folk som anser att bonusföräldern inte har lika stort ansvar så säger jag bara...
Barnet har inte valt att leva med dig? Du har valt att leva med barnet!!

Att acceptera barnet/barnen, att inte lägga sig i föräldrarnas relation med varandra, att (om man inte har egna barn) komma med en massa regler gällande barnet om det finns fungerande regler, att inte bete sig som om man har rätt att bestämma över barnet bara för att man är tillsammans/sambo/gift med barnets förälder.

Är själv ett skilsmässobarn och min bonusmamma (ja, numera ser jag henne som det men inte då) kom in i mitt liv när jag var 13. Vi hamnade på kant rätt fort då hon skulle bestämma över mig bara för att hon gift sig med min pappa. Pappa hanterade detta mindre bra och det blev som det blev. Inte förrän på senare år så har jag och bonusmamma kunnat prata ordentligt med varandra och vi har rett ut vad som hände då. Är tacksam idag över att ha henne i mitt liv även om hon bor långt bort.

puffar upp tråden lite

Skyldigheter ja... Att bete sig som en schysst vuxen mot barnet. Att tillsammans med barnets förälder komma fram till ett sätt att leva familjeliv som känns bekvämt och bra för alla inblandade, inklusive sig själv.
Att sedan följa detta man bestämt oavsett hur och vad det är.

Faktum är att det inte finns något facit på hur man är en bra bonusförälder, eller ens hur man ska vara som bonusförälder öht. I vissa relationer passar kanske ett visst sätt, i andra blir det helt fel. Vissa tar stort ansvar andra nästan inget.
Förhoppningsvis är det barnets förälder, som ju faktiskt valt att ta in en ny partner och extra vuxen i sitt barns liv, som tillsammans med den nya partnern kommit överens om hur mycket och vilken typ av ansvar man ska ta. Om en ny partner beter sig på ett sätt som inte är önskvärt tycker jag det är förälderns ansvar att se till att det ändras, alternativt avsluta relationen som då eventuellt kan vara dålig för dennes barn.

Jag vet folk som lever ihop som har barn var och en sedan innan OCH gemensamma, par där bara en har barn och inga gemensamma, och par där en har barn och de har också gemensamma. Inga av dessa har exakt samma upplägg för hur de lever sitt vardagsliv, de tar olika mycket ansvar för varandras barn, de semestrar och firar jul olika, vissa bidrar ekonomiskt på samma sätt till alla barn i familjen andra bara till sina egna barn. Och alla sätt verkar fungera!
Så de som tycker och tänker kring andras sätt att leva, utan att veta hur det fungerar i praktiken, tycker jag ska fundera över varför man så starkt känner att alla andra måste leva som man själv tycker är riktigt, när det kanske inte är det bästa för just dem...

Jag ser inte att man har några skyldigheter som är särskilt inriktade mot just ett "bonus"barn.

Sunt bondförnuft är underskattat, det är det enda man behöver för att fungera socialt anser jag och då berör det samtliga

Vår familj består av mig, min man, hans 5-åring vv, vår snart 1-åriga dotter och en bebis som kommer i augusti förhoppningsvis. Vad jag reagerat på i många styv/bonustrådar är att man som bonus ofta anses som "hemsk" ifall man inte har samma känslor för sin bonus som man har för sina egna barn.
Varför är det hemskt? Är inte det rätt naturligt egentligen?

Jag själv älskar min bonusson MEN när min dotter föddes insåg jag att jag inte älskar honom som min egen. Det betyder INTE att jag behandlar honom illa på nåt sätt eller skiljer på honom från min dotter mer än att han är 4 år äldre och därmed behandlas så. Det är MINA känslor som jag måste tampas med ibland när jag känner att jag har lägre tolerans för honom än för min flicka. Däremot låter jag aldrig honom känna av det.

Mittilivet
Men betyder det att du inte tycker att det finns nån rätt i att KÄNNA skillnad på barnen?

Little squirrel

Jag är ledsen man jag förstår inte hur du menar? *kliar mig i huvudet*

little squirrel skrev 2009-06-10 16:16:27 följande: