Vi som har svårt att knyta an till nya bebisen

Jag har varit så glad hela min graviditet och verkligen längtat efter min son!

Jag trodde att jag skulle ha samma känslor för honom utanför magen som jag hade när han va där inne.
Men så blev det inte...

Jag tyckte att det var otroligt när han kom upp på min mage och jag tänkte: shit dehär e verkligen min son!
Men jag har inte lärt känna honom än (han är 6 veckor) har jätte svårt att bestämma namn..

är ensamstående men mamma och pappa hjälper till jätte mycket, kanske lite för mycket... det känns nästan som att dom är hans föräldrar och inte jag...

det är massa saker som jag har jätte dåligt samvete och jag vill verkligen kunna känna dendär kärleken till honom men det går sakta...
men nu går det ändå frammåt! Får lite mer känslor varje dag men de är ändå svårt att knyta an till honom...

Jag kunde inte ta till mig min dotter ordentligt förrens nån månad senare när allt hade lugnat ner sig en aning.Nu är hon 7 månader och känslan jag har för henne nu går inte att beskriva i ord hur mkt jag älskar henne.Med det betyder det inte att man inte älskar sitt barn vid födseln,men hjärnan är verkligen supertrött,och får man inte vila från det att värkarna kör igång tills det att man föder och sen kunna ta till sig barnet blir det jättejobbigt.Men det blir mkt bättre när era rutiner börja komma igång-tro mig!

Hur kände du ibörjan då? Jag känner att jag vet som inte riktigt hur jag ska göra för att få mer kontakt... Har inte umgåtts med så många barn förut. mest 1åringar eller äldre. visste inte riktigt hur jag skulle göra med min bebis. Känns konstigt att prata med honom för att man måste ju bara prata på utan att ha nått att säga igentligen... så de e lite svårt..
Och det känns typ bara som att jag lånar honom av nån... han känns inte som min son =(
hur vände det till att du verkligen kände att du älskade din dotter?

Hej vännen!
Jag tycker absolut att du skall gå och prata med din bvc-sköterska på ett sk. mamma-samtal. Det är vanligare än man tror att känna som du gör, bara det att typ ingen pratar om det. Ju äldre din son blir desto mer kommer hans personlighet fram och du kommer att lära känna honom. Ställ lite krav på dina föräldrar. Berätta först att du är jättetacksam för att de ställer upp och hjälper dig men att du helst vill sköta om din son på ditt sätt och att de inte skall "ta över". Det är bättre att du har hand om honom så mycket som möjligt och att dina för. kanske hjälper till att passa när du behöver sova.
Det kommer att gå jättebra skall du se!!

Anonym (Anna) skrev 2009-06-11 02:21:26 följande:

Jo men som sagt jag var extremt trött,men det finns inte så mkt att göra i början förutom att byta blöjor och torka kräkor.Min dotter hade kolik så jag hade mkt svårt att få sitta i lugn och ro med henne för hon bara skrek hela nätterna och började redan vid 20-tiden på kvällen.Men när hon blev runt 3 månader när hon börjae upptäcka sina händer och sen sina fötter och så vidare så kunde man se hur hon utvecklades och hur fort det gick.Efter ett tag började hon skratta när jag lekte med henne och hon blev verkkligen mammas flicka genom att jag alltid var överbeskyddnde mot att andra skulle ta hand om henne.Än idag när hon är 7 månader lämnar jag inte bort henne til familjen för att jag ska kuna gå ut och käka med vännerna tex.Jag kan inte vara utan henne för jag är van vid att alltid ha vart hos henne och hon är van vid att alltid ha mig i närheten så jag tror jag kände mig lite bättre när hon endast blev tyst i mina armar osv.Det är ju inte rätt att ta på sig allt ansvar men så gjorde jag och jag kan bara varva ner när min dotter är med mig och inte med någon annan för då knyter vi starkare band ihop.Jag tycker du ska ta mer ansvar för ditt barn och verkligen ta hand om ditt barn vart du än går,sätt gränser för hur dina föräldrar agerar för det är ditt barn och jag vet själv att ger man mor och farföräldrar lillfingret vill dom gärna vara med så mkt dom kan för dom tror att du inte kan när dom får ta allt ansvar.Sätt gränse direkt det är ok att vara slutkörd dom första måanderna med vid 3 månader brukar små rutiner komma igång som du sedan kan styra till dt som passar dig.

Lycka till:)

Det är inte alls ovanligt att känna som du gör. Jag kände samhörighet med min son på en gång men kärleken var nåt som växte fram med tiden. Nu är han snart ett år och jag älskar honom så att det gör ont. Jag pratade med bvc några gånger och från det att han var 2 månader så vände det. Sen dess har det bara blivit roligare och roligare att vara mamma. Alla "passar" inte att vara spädbarnsmammor. För mig blev det lättare, och lättare ju mer kontaktbar min son blev. Och jag upplever min son som väldigt glad och harmonisk så ha inte dåligt samvete för att du känner som du gör. Prata med BVC och se tiden an. Hjälper inte det så finns det mer hjälp att få.

Hej alla! tack för stödet å råden =)
Känns bra att höra att ni som var osäkra i början nu älskar era barn mer än allt annat

Jag har en psykolog som jag pratar med och hon är så himla hjälpsam!
Hon försöker verkligen hjälpa mej och säger vad jag kan tänka på och göra och att jag har nån att prata av mej till. känns jätte bra.
men det är så hemskt att jag nästan ser honom som nått som bara ligger där utan att göra nått... försöker lägga mej brevid honom när han ligger på filten på golvet och prata med honom och försöker verkligen lära känna honom...

men jag funderar också på- bebisen tycker att tvn e jätte intressant och ligger framför och märker att det låter och rör sej... känner mej jätte hemsk att jag låter honom ligga där och kolla på tv! vill verkligen inte att tvn ska bli en "barnvakt". Men eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska underhålla honom så blir det oftast att jag sätter på tvn =/

HejHej!

Jag kände lite som du i början, jag kände mig lycklig och rädd på samma gång (när dom la min dotter på magen, första amningen, natten m.m)

Jag pratade med min sambo (pappan) och min mamma och sa "jag vet att jag älskar henne men kan inte riktigt säga att jag älskar henne" Jag kände ju inte henne, allt var ju en omställning.

Två veckor senare fick jag "älska" käsnlorna och sa det glatt :)

Hoppas det blir bättre för dig. :)

Massa kramar!

Nu är min dotter lite äldre men tog mig nästan 1 år att förstå att hn var min och jag kände mig som en mamma på heltid.

jag tycker det är svårt att känna samma kärlek till mitt andra barn som mitt första fler som känner likadant jag tar alltid min äldsta i första hand