Hur vet man att man har ett tryggt barn?

Hur "man" vet att barnet är tryggt?

En bekräftelse för mej iaf är när personalen i skolan sagt att de varit trygga i sig själva.

Hur vet "man" att ett barn är otryggt?

Hur "ser/uppför" sig de barnen ?

Jag vill inte på något sätt säga att alla som säger att deras barn är trygga trots... inte har trygga barn, vill be om ursäkt på en gång om det lät så, men jag funderar mycket i hur man märker att barnen ÄR trygga, vad får mig att tro att min dotter är trygg.

Vad får andra att tro att deras barn är trygga? Vad grundar man det på?

Att dom är trygga i sig själva måste ju vara bra, är man otrygg kan man väl inte vara trygg i sig själv, eller?

Kanske ska ge ett exempel: En mamma på en öppen förskola berömmer en annan mammas (eller pappas om vi ska vara könsneutrala) barn. Hon kanske säger att "oj, vilken trygg liten tjej du verkar ha. Hon bryr sig ju inte alls om du försvinner eller inte, hon leker bara vidare, vem som helst kan ju passa henne"

Enligt de anknytningsmodeller enligt Ainsworth så är alltså inte detta ett beteende för ett barn med ett tryggt anknytningsmönster men kan lätt uppfattas som det.

Men jag vill heller inte kliva in till den mamman o säga att dom har problem med anknytningen, jag är ingen utbildad psykolog och har inte så stora kunskaper o dessutom kanske inte barnet är utryggt, jag vet faktiskt inte. Men om jag ska gå efter det jag läst så är alltså detta ett sätt att lösa en situation för ett otryggt barn.

Förstår vad du menar

Är du en förälder som känner ditt barn så TROR jag att du också känner om ditt barn är tryggt. (Inte "ditt" barn hönamor utan barn i allmänhet)

Fast det är en kinkig fråga eller svår att få grepp om. Jag som förälder tycker att mina barn är trygga men kanske en annan förälder anser att mina barn är hur otrygga som helst.

Fast jag vet inte om jag tror att olika metoder i syfte att uppfostra gör barn mer trygga eller otrygga. Lite kan det bero på olika situationer också. En ovan sitution gör kanske ett annars tryggt barn till ett otryggt barn då det är en ovan situation.

Å vilken bra frågeställning! Fick faktiskt tänka både en och två gånger.

Visst har jag sett mina barn i situationer där de inte alls varit trygga medans andra barn verkat hur trygga som helst.

Ja, jag tycker det vore lite intressant att veta hur andra har dragit slutsatsen att deras barn är trygga. Hoppas få fler spännande o intressanta reflektioner

Jag tror att min son är trygg eftersom han är lugn, nöjd och glad och vet att jag kommer och "räddar" honom så fort han behöver hjälp. Han har dock blivit lite löjlig med när jag t.ex går in i ett annat rum för att hämta något och börjat tjuta, vet inte riktigt vad det beror på, men jag antar att det är separationsångest.

Jag upplevar att mina barn är trygga i och utanför hemmet och på dagis. Jag har inte läst något om trygghet och vet därför inget om olika definitioner hit eller dit.
Det jag utgår ifrån är om mina barn kan leka, samspela och ha det bra generellt samt våga ifrågasätt och ställa frågor när de inte förstår. Såklart också be om hjälp eller frågá om det är något de vill ha hjälp med eller inte förstå.
Svårt att nämna enstaka saker utam det är nog mer helheten jag bedömmer och såklart spelar också förskolans åsikt en viss roll då de därefrån meddelat att de upplevs som starka och trygga individer. 

För min del är det små grejer.
Att han blir "tröstad" av att bara se att jag är i närheten om han trillar.
Att han kollar på mig och liksom "kollar av" innan han ger sig på nåt eller kutar iväg. (sen är han 2,5 år... det lyser av jävelskap i ögonen påhonom och sen sticker han ändå... hahaha)
Att han blir lugn av förklaringen "jag kommer sen" eller "pappa kommer sen". (han litar på att det faktiskt är så)
Han talar själv om att han vill sova och han vill somna själv (kör ut mig eller mannen med orden "ja sova sälv")
Mormor och morfar och dom är toppen... han älskar dom hela vägen till Kina och tillbaka.. men är jag eller min man i närheten så är det vi som gäller.
... dock vrålar han inte efter oss om han är med mormor på lekplatsen, för då fungerar det lika bra med henne som tröst.
Dagis är en fröjd. Han pussar och kramar hejdå, hojtar "ses sen mamma" och sen är det detsamma när jag hämtar honom.
Vågar utforska själv, men kollar så att någon vuxen trygghet är med bakom(mamma, pappa, mormor, storasyskon etc)
Till exempel.

Nu är han 2,5 år så just det som jag tolkar som trygghet nu, har inte alltid varit desamma, och de kommer nog ändras också...

Jag upplever mina barn som trygga för att den stora killen (3 år) är väldigt glad och öppen mot andra människor. Han säger hej till alla han möter (och säger högt om de inte svarar att de inte hörde) . Blir han rädd för något så kommer han genast till oss.

Den lille (10 månader) är inte lika glad som den stora var i att bli lämnad till människor han inte ser så ofta (män med skägg är dock enklast :-O). Men eftersom han kryper iväg från mig och är väldigt glad i övrigt tror jag han är tillräckligt trygg.

Barnsköterskan gillade INTE att storebror INTE var rädd för henne på 8-månaderskontrollen. Så jag har liksom ingen aning vad man ska gå efter egentligen.

Nu har jag ju stora barn också så jag kan göra den reflektionen att allt jag gjort/sagt inte alls har varit så smart alla gånger.

Och trots de misstag jag gjort som förälder så upplever jag att de är trygga som"vuxna". Tror säkert att det finns barnexperter som skulle ropat i högan sky om de sett/hört det jag gjort.