Jag skulle så gärna vilja flytta hem till Sverige nu när vi fått barn. Men, hur kan man? Min man pratar ingen (väldigt lite) svenska. Han är den som försörjer oss, eftersom han har ett välbetalt jobb (i England). Det är nästan ingen mening med att jag jobbar eftersom dagis/dagmamma är så dyrt här.
Så, hur fick era män jobb i Sverige? Pratade de svenska innan ni flyttade? Några råd?
Hej hej
Paul och jag bodde i LOndon innan, men när jag var i 6:e månaden flyttade vi hem, han gick med på att flytta med, för redan innan var inte den ekonomiska situationen så jättebra i London. Bodde i Forrest gate i ett rum, delade med 2 andra par, betalade 6000kr i månaden och jag var utan jobb eftersom jag slutat som nanny. Svårt att få Bankaccount och NI där så han insåg att Sverige var bättre för barnet och oss
Här har vi haft det tufft med, men föräldrapenningen låter ju en svensk mamma vara hemma minst ett år. TRYGGGT!
Om Paul hade haft så bra jobb i London att han kunde försöja alla oss med hus mm... Då hade vi bott kvar
För här är det SVINSVÅRT att hitta jobb för han
han har läst SFI nu ett år, men det går trögt
Så han pluggar heltid sfi ännu.... INTE LÄTT!
Men vi kände att dagis, pengar, områden mm är bättre här för oss allafall...jämfört med vart vi var tvungna att bo i London tidigare...
Vart bor ni? Hur gammal e babyn?
maccie - jag vet precis hur du kanner. Jag planerade aldrig att stanna har i England for alltid, men sa traffade jag Peter och nu ar vi gifta och har hus i Surrey. Vi har precis borjat fundera pa barn och det far mig att langta hem till Sverige. Min man ar advokat och det ar helt omojligt for honom att ha samma jobb i Sverige eftersom det ar ett helt annat lagsystem plus att han ju inte heller pratar nagon svenska.
Jag har en vaninna som fick sin pojkvan att flytta med henne till Sverige. Han var grafisk designer och lyckades faktiskt fa jobb i Stockholm. Han har ocksa klarat sig ganska bra med att nastan bara prata engelska, men tyvarr ar han inte hel lycklig har eftersom det ar en ganska stor sak att flytta ifran vanner och familj, vilket man kanske inte tanker pa fran borjan. Hela balansen i forhallandet andras. Nagot som kan vara vart att tanka pa, tror jag.
Lycka till 
har en kompis som bor med sin engelske pojkvän i Stockholm, de har ett barn och han jobbar som dataprogrammerare. TRivs bra verkar det som. Det finns MASSOR med engelsmän och engelsktalande i Sverige, särskilt Sthlm. På en del arbetsplatser behöver man knappt ens kunna svenska, som inom bank (utländska banker som jobbar med utländska företag), reklam, datorer (programmering).
Jag blir nog kvar i England. Min man ar intern revisor pa RBS och pratar visserligen Svenska (och Franska o Italienska) men han skulle nog inte fa ett lika valbetalt jobb i Sverige. Jag ar hogstadie o gymnasie larare och jag skulle inte heller pa langa vagar tjana i Sverige vad jag gor har. Vi har precis kopt hus i Surrey sa vi blir nog kvar har.
min kille jobbar med ekonomi här i sthlm, han kan prata svenska, men pratar mest engelska på jobbet, och här hemma. jag tror inte att det är så svårt att få jobb i sverige som engelsktalande, om företaget man jobbar på även finns i andra länder än sverige.
Min man kommer från Australien, fick jobb direkt på Riksförsäkringsverket som dataoperatör när vi kom till Sverige, jobbar fortfarande där. Han kunde dock flytande svenska, och det var ju bra, annars hade han inte fått jobbet.
Det beror nog mycket på vad man har för utbildning och yrke och var i Sverige man vill bo. Min man fick arkitektjobb nästan direkt trots att han inte kunde svenska. Det har t.o.m. varit en fördel ibland att komma från ett annat land, man är lite "exotisk" och ger företaget en internationell prägel. Det gäller bara en viss typ av företag förstås. När man väl har ett jobb där det pratas svenska kommer språkkunskaperna snabbt. Han tog såklart en jätterisk när han kom hit. Vi hade inget etablerat liv någon annanstans då, utan jag bodde här o han kom för att vara med mig. Vi hade liksom inget att förlora o allt att vinna o då är det nog lättare att ta risken på ett sätt. Vart skulle ni flytta i så fall? Jag förstår känslan av att längta hem till "tryggheten". Jag ville också först flytta (till mindre stad) när vi fick barn, men pga av att makens karriärmöjligheter är så mkt bättre här blir vi kvar i Stockholm.
Min make har haft svårt att anpassa sig - han vill inte helt enkelt. Efter att ha bott här i bara någon månad gav han upp och nu har vi bokat flygbiljetterna tillbaka till NZ nästa år. Vi kommer då att ha bott i Sverige i ett år och levt enbart på min lön/föräldrapenning. Maken har pluggat SFI, men slutade där eftersom han tyckte att det inte gav något + att de behandlade eleverna som barn. Han har egentligen inte sökt särskilt många jobb, men har tidigare jobbat inom IT. Jag är väldigt besviken på hur saker och ting inte funkat för oss och har under graviditeten och i samband med födseln av vår son mått dåligt. Jag har varit tvungen att ta på mig så mycket (fixa med allt, oroas över pengar, oroas över hur han trivs, oroas över hur andra beter sig etc etc) vilket inte varit så lyckat när man ändå är lite svagare än vanligt (under graviditet och som nybliven mamma har man ju hormonproblem!!)
Som Mrs Lycklig säger - hela balansen i förhållandet förändras.
Jag skulle nog rekommendera till andra att flytta till Sverige INNAN ni blir gravida, eller (långt) EFTER barnet är fött (så man hittar sig själv i mammarollen) och att ni fixar med jobb och språk så gott det går innan ni flyttar. Det hjälper nog att bo i Sthlm (och inte i en norrlandsort som vi gör). Stöd av familj och vänner är också viktigt. "Tvinga" maken att ge sig ut och ta del av svenska samhället när ni väl är här. Det är väldigt lätt att isolera sig annars.
Lycka till! Det ordnar sig nog bara man planerar ordentligt.
När man bor i en lite mindre stad kan det vara jättesvårt att hitta jobb om man inte kan svenska. Min sambo har bott här i 1½ år och pratar inte särskilt mycket svenska. Han fick först lite ströjobb inom forskning, men jobbar nu på oljerigg utanför Norge och Danmark. På oljeriggarna är allt på engelska så där spelar det ingen roll.
Min man trivs bättre här i malmö än vad jag gör!!! Visserligen har det tagit honom ca två år att bygga upp ett fungerande kontaktnät då han frilansar som musikproducent...
Vi flyttade från london för två år sen, då hade vi bott där i 4 år. Jag sa till honom på vår 2a dejt att jag DEFINITIVT inte skulle bo i london resten av livet- så det var lixom lite take it or leave it...
Och det funkar skitbra!
Vi har ännu inga barn, men när de kommer och har blivit några år vill jag jättegärna återvända till london ett år eller två, så att de blir flytande på engelska...
Och till er som funderar på att flytta hem- att prata engelska anses som lite exotiskt och ger faktiskt status i jobbsökandet, svenskarana är sååå villiga att prata engelska. Dessutom finns här jättemånga andra engelsmän etc.
Lycka till!
Har ar en till som har en utlandsk man! Vi bor for tillfallet pa NZ, hans hemland. Vi traffades i London bodde dar 2 ar, flyttade sedan till Sverige - Malmo narmare bestamt. Han skrev in sig pa SFI men redan under inskrivningen tyckte vi bada att det var sloseri med tid, da de inte verkade sarskilt effektiva. Han laste da en intensiv kurs i svenska pa Folkuniversitetet. Det tog tid, men nu kan han flytande svenska (han talar dock hellre och mest engelska).
Min man ar natverkstekniker/elektriker, men jobbade till att borja med som dorrvakt pa en engelsk pub och sedan som vakt. Men efter 3 manader fick han jobb inom sitt yrke. Tyvarr ar det ju sa att det ar valdigt svart att fa jobb i Sverige idag oavsett om du kan svenska eller ej, det handlar mycket om tur, tajming och kontakter.
Jag har nog haft tur da min man ar valdigt framat. Trots det tog det honom narmare 2 ar att skaffa sig ett socialt natverk och trots det ar han inte 100% overtygad om att han vill bo i Sverige resten av sitt liv. Darfor ar vi nu pa Nya Zeeland 1ar for att bli lite klokare pa vad som passar oss.
Tyvarr med manga internationella forhallanden tror jag att det nog aldrig kommer att finnas sjalvklara val, utan bara battre eller samre kompromisser....