Hjälp mig att förstå!

Oj, vilken jobbig situation för er allihop!
Det känns som att din sambo är deprimerad och på sätt och vis själv utesluter sig från er familj? Du säger t.ex att detta började för några år sedan, och att din son bott heltid endast ett år alltså måste det ha startat innan dess. Har det varit turbulent inför detta att din son skulle bo vv istället för vh? Kanske finns en längtan hos henne efter egna barn? Det finns en hel del frågor som egentligen endast hon vet svaret på. Men att hon känner en så stark längtan till sin hemstad tyder väl lite på att hon har en saknad efter sin släkt och familj kanske, jag vet inte?
Den situation ni har hamnat i nu är inte alls bra, semester på skilda håll och allt vad det är - fy så tragiskt! Även om din son inte verkar tycka något om det så blir det en obehaglig stämning som ingen mår bra av.
Jag tycker ni ska gå och prata med någon på familjerådgivningen, så att ni båda får lätta på hjärtat!
Lycka till och grattis till att du har din son hos dig, det är det viktigaste av allt :)

Lägger tråden i mina favoriter, kan känna igen mig i den kvinna du beskriver, till viss del är jag hon och det är intressant att se det från "andra sidan".

Jag klandrar min sambo för att göra vårat liv svårare genom att han hade barn innan vi träffades.
Orimligt egewntligen, hur skulle han veta? Men jag klandrar honom att han bildade familj som han lämnade, jag trodde inte det skulle växa sig till ett problem, trodde inte det var något problem överhuvudtaget.

Men det blev så.

Jag ser bara det negativa (finns det något positivt?) med att barnet finns.

Jag har inget som helst ansvar för barnet utan pappan vet att det är hans barn och att det är han som är förälder med allt vad det innebär.

Jag ser tid och engagemang som för mig och vårat gemensamma barn går till spillo pga det andra barnet, tid och engagemang jag tycker att han borde ge till den familj han skapat med mig, inte den familj han lämnat.

Min revirkänsla har blivit oerhört utvecklad och detta alltså trots att jag inte behöver "extra-arbeta" hemma pga det barnet.

Jag vet inte vad vi gör för fel men bägge gör tydligen fel.

Jag har hög revirkänsla och han är den som får mig att känna så med hans sätt att vara på. Vilket kom först, hönan eller ägget?

Jag tycker inte om att han har ena foten i den andra familjen och den andra i vår familj, jag vill ha en heltidspappa till vårat barn och heltids-sambo men jag får bara hälften, resten av hans tid går åt att curla det andra barnet och ligga exet till lags.

Så visst grundar sig mitt i någon form av avundsjuka, jag känner att jag inte får den platsen jag förstjänar.

Kanske din sambo känner likadant?

Bara för att det inte var ett problem för henne till en början så kan det snabbt växa sig till ett problem ifall man blir tvungen att umgås frekvent med barnet, ditt barn var ett prerferibarn för henne innan och nu har det börjat sätta sig för henne att hon alltid kommer vara på någon slags andraplacering.
Det spelar ingen roll ifall du säger till henne att du älskar henne, att du älskar bägge lika mycket fast på olika sätt, jag tror inte hon "köper" det.
Men vad vet jag, jag känner henne inte, jag känner bara mig själv och kan bara utgå ifrån den känslomässiga erfarenhet jag själv har.

Själv biter jag ihop då sambons barn sedan innan är hos sin pappa i mitt hus varannan vecka medan jag ser de andra veckorna som semester med min familj.

Jag vet vad folk tycker, att jag borde gå och prata med någon så jag slipper "mitt, ditt"-tänkande, man jag tror inte att det skulle förändra mig.

Mitt är mitt, ditt är ditt och det går inte att ändra på.
Sedan finns det det som är vårat och deras, men det är samma sak där.

Din sambo verkar ha hög revirkänsla och bara ni kan avgöra om den går att leva med eller göra något åt.

Jag har valt att stå ut, tids nog flyttar det barnet även ifall det dröjer,´men dagen kommer.
Skulle aldrig kunna tvinga sambon att sluta träffa det barnet regelbundet, vh hade visserligen varit underbart men samtidigt hade jag troligtvis kunnat känna ett visst avståndstagande gentemot sambon för vad säger att han inte skulle kunna göra likadant mot vårat barn ifall vi mot förmodan skulle gå isär av någon anledning?

Vart jag än vänder mig har jag röven bak på något sätt.

Vill bara kunna knäppa med fingrarna och önska att det vore annorlunda, antingen att barnet inte fanns från första början eller att jag inte blev tillsammans med min sambo överhuvudtaget.
Det pågår en kamp inom mig med jämna mellanrum, dessvärre brukar familjeliv få mig på riktigt dåligt humör pga alla "du visste vad du gav dig in på"-människor som inte har en aning om mer än deras lilla sfär.

Hoppas du får andra svar, vill gärna föja tråden.

Inboxa ifall du vill.

Jag kände så inför min bonusson fram tills jag la ner energi på att lära känna honom ordentligt och utveckla en relation till honom. Sedan dess har det funkat mycket bättre, jag ser honom som en i familjen precis som vi andra är och det stör mig inte alls att han är här.

Han skulle fylla 9 då, men blir 14 i år.

Vi har kommit överens om att min man tar det mesta ansvaret för hans son, för att vi båda anser att det är bäst för grabben. Då gäller det t ex läxor, åtgärder om han gör nåt han inte ska, utvecklingssamtal, läkarbesök osv.
Jag har själv haft styvföräldrar och var tacksam över att de inte la sig i FÖR mycket.

Idag är min man på jobbet från morgon till kväll (jobbar inom vården) och då är det givetvis mig grabben kommer till om det är något, jag bestämmer när han ska vara hemma, jag lagar mat osv.

Jag tror inte det är bra att ni åker på semester utan sambon, utan tror snarare att ni ska jobba på relationen mellan sambon och barnet. Det är väldigt jobbigt att bo tillsammans (även över en helg bara, eller varannan vecka) med någon man inte har en bra relation med.
Jag tolkar det som att hon känner sig utanför, därför tror jag du ska satsa på att göra saker tillsammans så att sambon känner sig som en i familjen och inte utomstående.
En liten utflykt för er tre eller hyra film en kväll kan vara en bra början.

Tror oxå att ni skulle behöva skapa en relation mellan barnet o sambon. Prata med henne o säg att du vill att ni ska vara en familj hela tiden o inte bara en familj vv.
Du ska inte dra ner på ditt umgänge med ditt barn, om du verkligen inte vill, o flytta. Förstår dig till fullo att du vara med ditt barn så mkt du kan. O naturligtvis med din sambo oxå.
Så pratas vid, ta hjälp av en familjerådgivare om det behöva. Känns som att förhållandet inte ska behöva å i graven pga detta.

Jag har varit det barnet, om man väljer att leva med en man som har barn är det ens förbannade ansvar att ta till alla medel man kan i form av kanske kurser i mental utveckling, terapi etc för att ändra inställning
Inget annat är i mina ögon ok

Min pappa och jag har en ok relation idag men han var inte med när vi gifte oss

Tack för alla svar! Det värmer så att ha folk som engagerar sig. Den här grejen är svår att prata om med folk i närheten eftersom det lätt missförstås.

Jag tror som ni att det hade hjälpt om min sambo och min son hade utvecklat en relation på tidigt stadium. Dum som jag var trodde jag att allt skulle bli bättre om jag gjorde det omvända och lät henne slippa så mycket som möjligt. Problemet är att det nu är så illa att det är extremt avlägset att använda den metoden. Min sambo har fallit så långt ner i det svarta hålet att det är henns värsta mardröm att ta mer ansvar. Hon vill ju slippa så mycket det bara går och har inte riktigt kraften att hjälpa sig själv på det sättet så att säga.

Det viktigaste för mig är förstås att min son och min sambo mår bra. Det tog en stund för mig att vänja mig vid att vi aldrig skulle bli den där lyckliga nya familjen som vissa av mina vänner med vv-barn har. Men jag har vant mig och tycker livet är underbart ändå. Jag och min son har jättefin kontakt och hittar på mycket tillsammans. Så för min egen del behöver jag inte längre att hon är involverad i den biten. Så hade hon bara hittat ett sätt att gilla läget som det är nu skulle allt vara finfint. Men trots att jag inte ställer minsta lilla krav tycker hon livet är skit.

Genom åren har jag också lärt mig förstå att det kan uppstå en sådan känsla hos en bonusförälder. Det vittnar ju också några av er som svarat om. Jag har full respekt för att man kan tycka det är jobbigt. Problemet uppstår när känslan inte längre står i relation till det praktiska. Min sambo tycker ju allt är jobbigt även när det egentligen påverkar henne minimalt. Det är allt hon har i bagaget som tynger. Åren som lett fram hit.

Det finns också en inbyggd syndabocksproblematik i det här. Min sambo har nog fastnat i vinkelvolten om-det-bara-inte-vore-så-här-så... Det är lätt att föreställa sig att livet skulle vara undebart på alla punkter om man bara avlägsna ett visst problem. Så är det förstås inte, men för henne blir det nog så. Hade jag inte haft barn hade hon inte behövt ha en "främlig" i sitt hem, vi hade kunnat bo i en stad hon hellre vill bo i, hon hade haft fler vänner, kanske bättre jobb, etc... Lätt att hamna där, men svårt att ta sig ur.

En sak är säker. Jag skulle aldrig prioritera bort min son. För mig är skulle det vara det yttersta sveket. Jag är själv skilsmässobarn. Hade någon av mina föräldrar minskat umgänget med mig för att nya sambos krävde det skulle jag bli tokig. Hade nog haft oerhört svårt att förlåta det. Min sambo är trots allt vuxen och har en större förmåga att lösa sina egna problem än ett barn har. Måste jag välja, måste jag förstås se till att min son inte drabbas. Det är bara så fruktansvärt att behöva välja. Buuhuu.

Jag tror min sambo måste tro mer på sig själv. Hitta en kraft som säger att hon faktiskt kan klara av det här. Att se livet halvfullt istället för halvtomt. Som det är nu har hon låst sig helt vid yttre faktorer. "Antingen flyttar vi eller flyttar isär, eller så kommer hon alltid må dåligt".

Jag tror dock mycket på terapi. Men ekonomin gillar inte det lika mycket. Speciellt eftersom både hon och jag är överens om att hon behöver egen terapi i första hand. Familjeterapi kommer kanske i steg 2 när hon hittat en kraft och vilja att göra saker bra. Är det någon som vet om det finns ett billigare alternativ? Hur stor är chansen att få remiss om hon går till vårdcentral eller liknande?

Tack återigen för att ni lyssnar!

Jag har själv gått i kognitiv beteende terapi hos en kurator på vårdcentralen. Inte alls särskilt dyrt, kostar som vanligt läkarbesök och högkostnadsskyddet gäller (900kr?) Jag tror faktiskt att din sambo först och främst skulle behöva samtalsterapi för sin egen del. Hon verkar ha en hel del "tankefällor" och verkar lida av depression. Hon får säkert en remiss till en kurator om hon bara pratar med sin husläkare (pga sin depression) det enda som kan vara ngt är väntetiden på att få träffa kuratorn... Jag led av posttraumatisk stress och behövde bara vänta 2 veckor på att få en tid men så var jag i akut kris... Samtidigt är väl än längre tids väntan på att få träffa ngn bättre än att inte få träffa ngn alls? Jag hoppas verkligen det blir bättre för er. Det svåraste kanske är att få din sambo att gå med på att träffa ex en kurator. Själv förstår jag inte riktigt vad problemet är... har man ont i kroppen på ngt sätt går man till läkare, tandvärk till tandläkare... varför är det så svårt att träffa kurator el likn när man inte mår bra i själen? Lycka till

kram

Hej,

Jag känner inte igen mej i det mesta av hur du beskriver din sambo, men jag känner igen längtan efter min hemstad (och rent generellt möjligheten att kunna flytta) och tendensen att se en flytt som den enda lösningen på typ alla problem. För mej sammanföll dessa känslor med att jag blev arbetslös och hade svårt att hitta nytt jobb. Jag blev smått bitter över att jag inte kunde flytta och såg bonusbarnet (plus mamma) som problemet. Jag dagdrömde en del om separation under den här tiden.

Det som fick det att vända för mej var att jag verkligen bestämde mej för att bo där jag bor och med den här mannen. Jag drev igenom ett husköp och kort därefter bestämde jag att vi skulle skaffa barn. (Min sambo hade redan under en längre period velat ha barn, så det var på mej beslutet hängde.) Nu är ju detta knappast en lösning att rekommendera, eftersom den är så radikal, men faktum är att för mej har det funkat.

Jag har helt släppt tanken på att flytta "hem". Jag tycker att det är tråkigt att mitt barn växer upp så långt från mormor och morfar, men jag har helt klart accepterat situationen. Jag kan överhuvudtaget inte tänka mej en separation längre. Och detta är inte för att jag är bunden vid plats och man pga hus och barn, utan för att JAG fattade de beslut som ledde mej hit.

Jag kan med andra ord varken skylla på sambo, bonusbarn eller exfru längre. Jag kan inte se mej själv som offer, för det är JAG som har sett till att jag hamnat här.

Och jag är faktiskt väldigt nöjd med livet!

Mitt råd till din sambo skulle alltså vara att HON måste bestämma sej och att HON måste ta kontrollen över sitt liv. Stannar hon hos er så måste hon se att det är HENNES beslut.

(Jag har aldrig haft några stora problem med bonusbarnet, även om det såklart varit påfrestande ibland.)

LU