• Anonym (HJÄLP!)

    Kan man få en förlossningsdepression efter åtta månader?

    Jag har en son som är åtta månader och jag verkligen älskar honom, jag älskar honom så mycket att jag sitter här med rinnande tårar när jag tänker på hur jag också känner inför honom.. Fram tills för ungefär 3 veckor sedan har allt varit nästan perfekt, jag har inte känt något agg och det har inte tagit emot att ta hand om min underbara fina son.. Men nu känner jag mig som förbytt, mitt från ingenstans så börjar jag irritera mig på honom, jag höjer rösten mot honom, han som bara är en stackars oskyldig bebis som inte förstår varför mamma börjar bete sig så konstigt mot honom.. Det märks att han blir orolig och försöker charma mig hela tiden, och det är väl inte så konstigt, han känner väl av mina känslor och vill få mig att vilja ta hand om honom.. Han är ju bara en bebis, HUR kan jag vara så elak mot honom? Höja rösten, sitta och känna "jag hatar honom".. Men jag gör ju inte det! Vafan är det här, jag bara gråter när jag tänker på det..

    Mitt söta fina underbara barn.. Varför kan inte jag bara vara som man ska som mamma.. Varför började det bli såhär för tre veckor sedan? Jag vill ha mitt gamla liv tillbaka, mitt liv där jag njöt av varje sekund med min son och aldrig ville vara ifrån honom, nu längtar jag bara efter att sambon ska komma hem från jobbet så att jag kan få lämna ifrån mig sonen nångång..

    Jag har alltid fått så mycket egentid jag vill ha på helgerna och kvällarna när sambon är hemma, och sonen lägger sig klockan 19.00 så vi har hela kvällen för både varandra och oss själva, men nu verkar det som om inget räcker..

    Började idag bråka med min sambo och jag skrek i telefonen till honom att vi skulle separera för då slapp jag vara med sonen åtminstone varannan vecka.
    Han är påväg hem från jobbet och sa att jag skulle få vara ifred hela dagen om jag så ville så kunde de gå hem till mormor och hälsa på.

    Varför är det såhär? Är det en förlossningsdepression, eller vad är det? Någon som kan hjälpa mig! SNÄLLA HJÄLP MIG!!!

  • Svar på tråden Kan man få en förlossningsdepression efter åtta månader?
  • Anonym (HJÄLP!)

    finns det ingen som vill svara..?

  • Anonym (samma här)

    känner igen det där...min son är 9,5 månad och för några veckor sedan började jag också att känna sådär...tycker det är bara elände och jobbigt med sonen just nu...jag ska gå och prata med någon psykolog genom BVC om detta för det är jättejobbigt att känna såhär...så här vill man ju inte ha det...man vill ju inte vara arg och skrika åt sitt lilla barn för dom förstår ju inte...hoppas att det blir bättre för dig så småningom..lycka till!

  • Anonym

    förstår dig lite.. sa samma sak nästan till mannen min. Vill inte vara en monster sur mamma..
    Vill vara glad åt saker och ting..
    Har tappat ork på att fixa hemma och fixa till mig själv..
    Hoppas det fixar sig för dig.. kram

  • Anonym (HJÄLP!)

    Jag ska nog också ta och gå och prata med någon, tror jag hellre går och pratar med min BM jag hade när jag väntade sonen.. Min BVC-sköterska kan man inte säga något till, då vet hela byn om det sen.. Och hon är väldigt burdus och tycker att "äh sluta fjåsa!"-attityd som många har. Jag tycker mycket bra om henne i övrigt men inte i den aspekten..

    Men min underbara BM jag hade, henne skulle jag kanske kunna prata med..

  • Anonym (jobbigt ämne...)

    Hej...

    Jag lider verkligen med dig! Jag tycker mig känna igen mig lite. Mitt humör började svänga lite tidigare men det gav precis samma symptom. Jag var också lättirreterad på min son och jag skällde och gormade. Jag gick också för mig själv och trodde att det var förlossningsdepression som kommit sent. Jag har till och med för mig att barnmorskan sa det i början vid något tillfälle, att det kan komma lite längre fram.

    Dessvärre vet jag inte vad jag ska ge dig för råd. Jag gick ju aldrig själv och sökte hjälp för det. Idag är min son 15 månader, och jag kan fortfarande bli onödigt arg. Men inte alls lika ofta som förut. Jag vågar inte ens säga när det avtog. Det kanske vore bra att tala med BVC, så du kan få möjlighet att prata ut. Så här i efterhand önskar jag att jag hade gjort det. Ändå måste jag berömma dig för ditt mod att våga säga detta. Jag gjorde ju aldrig det, eftersom man kände sig så hemsk... Men min son är mitt allt, precis som du också beskriver det och jag älskar honom över allt annat. Så ingen får för sig att han råkar illa ut menar jag...

  • Anonym (samma här)

    Anonym (HJÄLP!) skrev 2009-06-17 09:18:04 följande:


    Jag ska nog också ta och gå och prata med någon, tror jag hellre går och pratar med min BM jag hade när jag väntade sonen.. Min BVC-sköterska kan man inte säga något till, då vet hela byn om det sen.. Och hon är väldigt burdus och tycker att "äh sluta fjåsa!"-attityd som många har. Jag tycker mycket bra om henne i övrigt men inte i den aspekten..Men min underbara BM jag hade, henne skulle jag kanske kunna prata med..
    ja men det är ju bra..har du förtroende för henne så är det ju jättebra.lycka till igen!
  • Anonym (jobbigt ämne...)

    Samma här förresten... Tappade orken att göra mig i ordning och hålla fint i hemmet. Låter ju lite som att man går ner sig, och man tycker ju att det borde tyda på depression...

  • Anonym (HJÄLP!)
    Anonym skrev 2009-06-17 09:17:08 följande:
    förstår dig lite.. sa samma sak nästan till mannen min. Vill inte vara en monster sur mamma.. Vill vara glad åt saker och ting.. Har tappat ork på att fixa hemma och fixa till mig själv.. Hoppas det fixar sig för dig.. kram
    Tack så mycket.. Hoppas det ordnar sig för dig också..

    Det är så jobbigt, jag kommer liksom på mig själv varje gång mitt i att jag står och skäller på honom att "detta är mitt barn, han är en bebis, han förstår ju inte ens!" och så kan jag nästan börja gråta och ta upp honom i famnen och bara hålla om honom, och han klamrar sig verkligen fast vid mig när jag gör det..

    Idag när han skulle sova middag nu på förmiddagen så kinkade han litegrann, han som nästan ALDRIG kinkar, han är nästan jämt nöjd och glad så jag borde verkligen kunna ha tålamod med att han kinkar EN gång eller ibland liksom.. Jag är ju inte helt utarbetad.. Men iallafall då blev jag så frustrerad att jag slängde ett paket våtservetter i väggen och stormade ut..

    Inom loppet av kanske 30 sekunder var jag tillbaka och tröstade honom så han blev glad igen, men när han somnade så vaknade han med ett ryck, skrek och grät och letade efter mig.. Det känns så hemskt.. Jag vill att allt ska vara som förut ju..
  • Anonym (2)
    Anonym (HJÄLP!) skrev 2009-06-17 09:22:56 följande:
    Tack så mycket.. Hoppas det ordnar sig för dig också..Det är så jobbigt, jag kommer liksom på mig själv varje gång mitt i att jag står och skäller på honom att "detta är mitt barn, han är en bebis, han förstår ju inte ens!" och så kan jag nästan börja gråta och ta upp honom i famnen och bara hålla om honom, och han klamrar sig verkligen fast vid mig när jag gör det..Idag när han skulle sova middag nu på förmiddagen så kinkade han litegrann, han som nästan ALDRIG kinkar, han är nästan jämt nöjd och glad så jag borde verkligen kunna ha tålamod med att han kinkar EN gång eller ibland liksom.. Jag är ju inte helt utarbetad.. Men iallafall då blev jag så frustrerad att jag slängde ett paket våtservetter i väggen och stormade ut..Inom loppet av kanske 30 sekunder var jag tillbaka och tröstade honom så han blev glad igen, men när han somnade så vaknade han med ett ryck, skrek och grät och letade efter mig.. Det känns så hemskt.. Jag vill att allt ska vara som förut ju..
    så är det med mig också..
    Men sen så har jag det just nu mega jobbigt med allt.
    Det är inte roligt att börja morgonen med att bråka.  Jag till och med slängde av mig mina ringar idag..
    Jag vill ju må bra.
    Jag vill inte att dom små ska se mig må dåligt.. Så det går lite runt i en ond cirkel..
  • Anonym (HJÄLP!)

    Anonym (2) skrev 2009-06-17 09:26:47 följande:


    så är det med mig också.. Men sen så har jag det just nu mega jobbigt med allt. Det är inte roligt att börja morgonen med att bråka.  Jag till och med slängde av mig mina ringar idag.. Jag vill ju må bra. Jag vill inte att dom små ska se mig må dåligt.. Så det går lite runt i en ond cirkel..
    Jag förstår dig verkligen. Det konstigaste för mig är att allt är jättebra mellan mig och min man förutom när han ifrågasätter hur jag mår och vill ha svar på det..
    Annars har vi ett jättebra förhållande osv.. Men däremot har han lite svårt att hantera mina känslor inför vår son just nu.. Men han gör sitt bästa, han är verkligen guld värd..
  • Anonym (2)
    Anonym (HJÄLP!) skrev 2009-06-17 09:29:40 följande:
    Anonym (2) skrev 2009-06-17 09:26:47 följande: Jag förstår dig verkligen. Det konstigaste för mig är att allt är jättebra mellan mig och min man förutom när han ifrågasätter hur jag mår och vill ha svar på det..Annars har vi ett jättebra förhållande osv.. Men däremot har han lite svårt att hantera mina känslor inför vår son just nu.. Men han gör sitt bästa, han är verkligen guld värd..
    Vi får hoppas att vi mår bra snart igen.. Så man inte är monster mamma..
  • Anonym (HJÄLP!)

    Anonym (2) skrev 2009-06-17 09:42:25 följande:


    Vi får hoppas att vi mår bra snart igen.. Så man inte är monster mamma..
    Ja. Kramar till dig från mig!
  • Anonym (2)

    Hur gick dagen för dig idag?
    Hoppas den gick bra..

  • ida91

    Vet hur det är. hade depression när sonen var 3 månader. det är 2år sedan och nu när dottern e 9månader so har jag åter fått tillbaka tankarna som tyder på förlossningsdepression.

    De du skriver så känner jag också. skriker på sambon att jag vill lämna honom för han gör ändå iget rätt, skriker på barnen och vill inte ha något med dom att göra spc inte dottern.

    Ska träffa psykolog och prata ut till veckan så hoppas man får hjälp

Svar på tråden Kan man få en förlossningsdepression efter åtta månader?