Min son tar kål på mig!!

Tänkte fråga, vad är ett autonomt barn? Vi har också en liten dotter med ungefär samma humör som din son. Vad man än gör så passar det inte ibland, och det enda man får höra är ett illvrål. Hon kan inte kläcka ur sig VAD som är fel, vilket skulle underlätta betydligt.

Det kanske inte är ett sånt kreativt tips, men personligen så tror jag att jag skulle satt in min son på sitt rum tills dess att han skrikit färdigt och sedan ta reda på vad han ville, så att man tvingar fram en konversation...
Han måste ju lära sig att kommunicera med ord istället för skrik och jag tror itne att det blir bättre av att man tassar runt kring det...

Det kanske är helt ur psykologi/uppfostrings-synpunkt helt förkastligt att göra så men det var min första tanke iallafall..

Googla är nästan lättast. Jesper Juul är en hejare på det här med autonoma barn, det går i stora drag ut på att man måste behandla barnen mer vuxet än andra barn..

Erica86: Jag har testat.. flera gånger, senaste idag.. men det fungerar inte. Han öppnar dörren och går ut igen. Stannar inte alls kvar där och jag kan ju inte gärna låsa. När han blir riktigt förbannad så kissar han på sig eller ställer sig och spottar på golvet..

Finns inget du kan distrahera med heller då så han kommer bort från sitt utbrott då? Kanske slå på en dvd-film eller något han gillar bara för att han ska komma av sig eller nåt?

Erica86: Omöjligt, han skulle stänga av tvn och skrika ännu mer.. Jag har testat ALLT. Jag har tom stallt honom i duschen en gång. Det fungerade definitivt inte.

usch vad jobbigt för dig...har egentligen inga mer tips...kanske bara att söka hjälp någon annanstans om det finns, om det ändå upptar mycket av er vardag och hindrar er från att leva "normalt"...

Det enda andra jag kan tipsa om som jag aldrig tillämpat själv, men som jag läst att andra gör, är att försöka styra kosten iallafall så att man inte får blodsockerrusningar/blodsockerfall, vilket ofta kan vara en orsak till att barn blir vilda och galna...

Det är naturligtvis lättare sagt än gjort, men jag tror att du ska sluta vara rädd för att han blir arg. Omedvetet märker han att han kan styra dig för att komma och serva. Dessutom kanske han får för mycket att välja på, t ex i glasstoppingsituationen. Han kanske blir stressad. Testa med att säga: Idag blir det glass med chokladströssel, i morgon tar vi något annat. Eller låt honom välja mellan två sorter och om han bråkar så kan du säga: Jaha, då blir det ingen glass idag om du inte slutar skrika. Skrikhalsar får ingen glass.

Hur länge har han hållit på så?
Det är ju ganska vanlig att de beter sig så här i fyraårsåldern. Min dotter blir arg för minsta lilla som inte blir som hon vill eller tänkte, när hon inte får som hon vill, när man inte hjälper henne direkt.. Hon får gå in i sitt rum och lugna ner sig.
Inte lätt och inte roligt, men jag har hört/läst att det går över till femårsåldern... pust..

Någon tipsade om Jesper Juul. Läs på om hur han anser att autonoma barn ska behandlas. Om jag fattat rätt ska man bete sig mot dem nästan som att de är vuxna, åtminstone i resonemang mm. Just när han skriker är det väl bara att vänta ut men sedan diskutera skrikandet och att han måste kunna säga vad han vill annars kan du inte vara en bra mamma åt honom och ge honom det han behöver. Förklara att du behöver hans förklaringar och hjälp för att bli en bra förälder. Har en son som inte är autonom men med flera autonoma drag. Han är inte ens tre år än men det har hjälpt att prata med honom på det här viset när han varit på bra humör. Skrikanfallen har blivit färre. 

Tack för tipsen! Just nu är han lugn och jag ska prata med honom på en gång! Yngst sonen har varit sån här hela sitt liv. Utan att överdriva.

här är en till som inte står ut med vår 3åriga dotter, vi fattar inte, det måste vara nått fel
det låter på din beskrivning att de är räts så lika och ja vi vet inte i heller vad man ska göra för att få slut på skriken, har provat hålla fast henne och det har funkat men man måste vara stark ojoj och det tar tid
skicka in henne på rummet efter en varning blir det lite bättre

och det där med kläder, hon vägrar använda kortare byxer nu på sommaren och ska bara ha vissa byxer och nån t-shirt och hon har säkert 20 stycken

ja nu skriker hon på pappa så¨det är bäst jag går upp

Låter som min dotter också. Har ni några konkreta länkar eller boktips? Googlade utan att hitta någon bra och sammanhängande text om autonoma barn.

Låter nästan som om min äldste son skulle kunnat vara sådan. På natten när han vaknar kan han vara förbannad och jag gissar på att han är arg för att han vaknade helt enkelt. Vi har dock lyckats få bort skrikattacker som han kunde ha när han var mindre. Vi var konsekventa från början och talade om att skule han skrika fick han göra det i sitt rum för mamma ville inte lyssna på det.
Jag minns särskilt en gång när jag lyft in honom i rummet och han gallskrek. När han varit tyst ett tag och ändå inte kommit ut (som han brukade göra) gick jag in till honom och frågade om han skrikigt färdigt; -Nej! skrek han och så började han vråla igen.

Var inte rädd för att han ska bli arg, tala om att det är ok att bli arg men om ni ska kunna hjälpa honom med vad han vill eller behöver så måste han berätta vad det är för annars förstår ni inte. Behöver han skrika av sig så kan han göra det på rummet och komma ut när han skrikigt klart för då kan han ju även tala om vad han vill. Han har fått ur sig frustrationen.

Så har vi "kört" redan från början med båda våra barn och de brukar lyssna ganska bra eftersom vi förklarar allt hela tiden. De är väldigt frågvisa.....både på gott och ont Ibland känns det som om öronen ska trilla av.

Hoppas det löser sig för er!

sonen som är 3,5 låter lite likt :) Han har alltid haft en sjujäkla stark vilja, vilket jag å ena sidan tycker att är bra, men jag hoppas bara att han lär sig tygla sin envishet och sitt temperament och styr det åt "rätt håll"...

Sonen håller på likadant... får han ett nekande svar eller blir ombedd att göra något som inte passar herremannen i smaken så bryter helvetet lös. Det gapas, skriks, vrålas, saker flyger och nävarna och fötterna viftar (De två mest välanvända meningarna från honom den senaste tiden har varit ; "mamma, du är inte min bästa vän!!!" eller; "Du är dum mamma!!! JÄTTE dum!!!")
Samma reaktion får man om man råkar göra något som han inte vill, men inte sagt något om från första början (t.ex. han vill ha hjälp att skära frukt/mat, men förstås så skär man helt åt helskotta fel mot vad han velat ha).

Från en början försökte vi att lugnt diskutera hur man beter sig/man kan be snällt/man måste kunna vänta ibland osvosv, men det är ingen idé att prata med honom när han är arg, så nu mer konstaterar vi kort och gott att om han inte vill förklara hur han vill ha det, så får han göra det själv utan hjälp, för det är inget kul att hjälpa nån som gapar/skriker/slåss/kastar saker.

Samma sak då han käftar i mot när man ber honom om nåt (och tro mig, han har blivit uppkäftig något så nog... Underbart med allt de lär sig på dagis ), så konstaterar vi bara att så länge han struntar i vad vi säger, så struntar vi i vad han säger, vilket faktiskt har börjar hjälpa nu, för nu lugnar han ner sig nästan direkt då jag säger att jag struntar i vad han vill, eftersom han struntar i vad jag vill, och vi kan snabbare komma fram till en lösning som passar oss båda.

Är han riktigt arg och vägrar lyssna, så får han vara uppe på sitt rum tills han kan prata "normalt" (dvs, tills man kan föra en dialog med honom, och inte behöver få tinnitus av obegripliga meningar som går i ett par decibel), till en början ville han förstås inte alls stanna kvar på rummet, utan han skulle minsan vara på nedre våningen om han ville! Men efter att vi gång på gång bar in han på rummet igen, gallskrikandes, högljutt protesterandes och viftandes förstås, och sa bara att han fick gärna komma ner när han kunde prata lugnt och även lyssna på vad vi sa, så började han stanna kvar (oftast brukar vi inte stänga dörren ens, han stannar tills han är lugnare ändå... men vissa gånger brukar man måsta stänga eftersom det flyger saker så inåt norden efter en annars).

Läser man det jag skrivit ovan skulle man kunna tro att det är en totalt bortskämd och ohyfsad unge jag har Men trots att hornen växer fram när han är riktigt riktigt arg, så är han en väldigt empatisk, glad, påhittig och social pojke, som mer än gärna plåstrar om andra om de skadat sig/kramas och pussas med mig och hans pappa/hjälper till att ta hand om alla våra djur och gärna delar med sig om han har godis, frukt el.dyl och ser alltid till att alla får lika och att det blir rättvist.

Men å andra sidan är både jag och maken väldigt envisa och tjurskalliga om vi sätter den sidan till, plus att vi båda kan ha ganska häftigt humör.. så det är väl inte så konstigt att sonen är som ett paket dynamit ibland
Men det är tufft, och det tar på att lyssna på dessa hysteriska utbrott och ha saker flygande "runt öronen", men jag brukar alltid försöka muntra upp mig själv med tanken att det är lättare att ta den här striden nu och visa var gränserna går, än att göra det med en hormonstinn tonåring (det känns liksom som att den tiden kan bli påfrestande ändå )

Och vi har alltid varit noga med att påpeka att man FÅR vara arg, men det är inte okej att slåss/kasta saker/skada andra eller andras saker (hans egna saker har jag sagt att han får förstöra bäst han vill, men att jag inte köper nytt om han förstör dem i ren ilska)

har du prövat att bara strunta i honom? nonchalera? (stavning??) fungerar på min systerdotter som brukar lipa för att få som hon vill!

Alla struntar i henne, och då rinner det av henne för att hon inte får uppmärksamheten hon egentligen vill ha!