Barn som är sur nästan jämt

Barn som är sur nästan jämt - varför??

Min väninna har en dotter som kan vara jättegullig ibland men normalläget för henne verkar vara sur.

Hon står och blänger, vänder sig bort om någon tilltalar henne och svarar surt "nej" på alla frågor. Dessutom retas hon med andra barn och verkar gilla att mästra dem. Hon har väldigt svårt för att dela med sig och får utbrott då hon skriker en bra stund. Hon pratar fortfarande babyaktigt, åker vagn och har napp fast hon är fem år. När hon skriker låter hon som ett mycket mindre barn.

Maman är raka motsatsen - trevlig, öppen och okomplicerad. Hon säger ifrån när dottern beter sig illa också så jag fattar inte varför flickan är så. Det enda jag kan tänka mig är att mamman rätt ofta inte tar fajten om olika saker utan låter dottern komma undan med mycket (t.ex. napp, vagn etc).
Vi umgås mycket och problemet är att det blir så tråkig stämning när hon surar hela tiden. Vi försöker uppmuntra henne och hålla humöret uppe men man ledsnar ju till slut.

Mitt barn är tvärtom glad och entusiastisk nästan jämt så det skär sig rejält mellan dem. Han tröttnar till slut på att försöka få med henne i leken. Han vill verkligen vara snäll mot henne men när han t.ex. ger eller frågar henne något så surar hon bara och svarar inte. Han kan t.ex. plocka blommor men de slänger hon bort.

Nu tycker han inte att det är roligt att träffa dem längre. Det är trist eftersom mamman och jag kommer jättebra överens men jag vill inte tvinga mitt barn att leka med henne för hennes beteende är inte ok.
Så vad gör man? Hur bryter man ett sådant beteendemönster hos ett barn? Vad kan det bero på?

Hur gör mamman för att lära barnet att identifiera, uttrycka, förstå, acceptera och kontrollera sina känslor?

När ett barn på fem år skriker så tycker jag inte att det räcker med att visa att det inte är okej att bete sig så. En del föräldrar tror att den bästa metoden är att låta barnet gå till sitt rum. När barnet sedan har lugnat ner sig så får barnet komma ut igen. Jag säger inte att mamman gör så för det vet jag inte. Jag tycker att en bättre metod är att fråga barnet varför det är argt, ledsen, frusterad, irriterad eller vad det nu kan vara. Då hjälper man barnet att sätta ord på sina känslor samt lär barnet att det kan berätta vad som är fel.

Jag var själv ett surande barn. Det berodde på att jag aldrig fick lära mig att identifiera och uttrycka mina känslor. Istället så höll jag allt inom mig och surade. Det var inte accepterat att vara arg men att sura var okej så det blev den metod som jag använde för att kontrollera mina känslor. Än idag så har jag problem med att jag blir sur men att jag inte vet varför.

Sedan så är det viktigt att barnet inte får som det vill för att det surar, gråter eller blir arg. Men jag tycker att barnet ska få som det vill (inom rimliga gränser) om det istället berättar hur det känner. Då tycker jag att det är bra att gå barnet till mötes om det inte strider mot ens egna gränser.

För de andra problemen så tycker jag att mamman kan coacha barnet samt visa/lära barnet hur hon ska bete sig. Självklart ta bort vagn och napp. Hon kan cykla istället när det är långt. Ibland kan dålig hörsel göra att ett barn pratar babyaktigt (inte rent). Om inte det är problemt så tycker jag att mamman ska uppmuntra henne att prata normalt. Be henne säga det igen utan babyröst. Om hon gör det så kan hon få som hon vill men inte annars.

Men hur säger man något sånt här till en annan mamma?

Barn som är sur nästan jämt - varför??

INNEHÅLL