Rättshaverist, javisst?

Efter en rätt kass barndom, där socialtjänsten ligger till grund för mycket av det som hänt, har jag valt att engagera mig ideellt inom en förening som arbetar med frågor kring just Socialtjänsten.

De senaste fyra åren har jag gått vissa distansutbildningar, näst intill varje dag läst lagparagrafer, pdf-filer utgivna på socialstyrelsens hemsida, begärt ut diverse olika domar från tingsrätter, kammarrätter.
Jag har hållt i föreläsningar på olika Socionomutbildningar. Jag har gjort studiebesök på HVB-hem och P12or. (Detta är såkallade Låsta Behandlingshem. )
Jag har samtalat med över 2000 personer som på olika sätt varit i kontakt med Socialtjänsten. Vissa har varit familjehem, endel aktuella för ekonomiskt bistånd, endel barn och ungdomar som har tankar och frågor, föräldrar till omhändertagna barn, personal från HVB-hem, kommunanställda i alla dess olika former m.fl.

Det här är inte en tiondel. Men det är viktigt för mig att ge er en överblick på ett ungefär hur mycket jag försökt engagera mig.

I dagsläget är jag registrerad på bland annat det här forumet. Från första början utifrån att jag själv är förälder. Men eftersom jag brinner för frågorna jag nämnt ovan har det blivit en vana för mig att även delta i trådar där det debatteras om just dessa. Vad jag slås av är att hur mycket jag än försöker vara tydlig med mina åsikter och hur vi i föreningen jobbar så blir vi kallade rättshaverister i en eller annan mening. Det har även framkommit frågeställningar om vi varit delaktiga i "tortyrmammans" ärende, vilket i senare skeden från olika håll har blivit till rena anklagelser. Detta trots att vi tydligt gått ut med att vi endast ger juridiska råd - för oss kallat hjälp till självhjälp.

Det känns som att bara för att jag har haft en taskig barndom, så ska jag enligt väldigt många inte kunna ha ett nyanserat sätt att se på saker. Jag är värdelös till att ge mina råd. Och uppenbarligen tycker jag också att LVU ej bör existera. Jag letar bara fel i alla ärenden jag kommer i kontakt med och litar blint på de som ringer mig.

I själva verket är jag en av dom som skriker högljutt om någon säger att LVU ej bör finnas. För enligt mig så är LVU det enda skyddet ett verkligt utsatt barn har gentemot sina föräldrar. Varför skulle jag sedan begära att få ta del av akter och domar innan jag kan säga vilken väg som är rätt att gå?
Jag anser att Socialtjänsten gör rätt i många fall, men jag anser även att det är ytterst viktigt att belysa de ärenden som gått snett, eller där lagen inte följs, för att kunna göra en förändring.

I vilket fall som helst har jag tröttnat på att bli kallad rättshaverist. Enligt mig är en rättshaverist den som skriker att hela systemet är fel och gång på gång hävdar sin rätt utan att ens ta i åtanke vad det är som verkligen gäller, tror att tandläkaren och socialtjänsten samarbetar och tillsist att man blir förföljd av diverse myndigheter för att bli "ditsatt".

Hur kommer det sig att man inte kan försöka hjälpa, debattera, få folk att se att det faktiskt finns en baksida på myntet och ta i åtanke att det kanske är så att små små små systemfel finns, att socialtjänsten inte "alltid" gör rätt? Allmäna åsikten verkar ju vara att det är bara är i mediauppmärksammade ärenden det har gått snett på ett eller annat sätt, resten är rättshaverist.

Well. Jag är trött på det i vilket fall som helst. Jag vill inte fortsätta bli dragen över samma kant som vissa andra. Lyssna för faan någongång på vad det är jag säger, läs vad det är jag skriver, fråga mig om det är något som är oklart. Har man gjort det och fortfarande tycker jag är rättshaverist så är det enligt mig man själv som inte är tillräckligt öppen för nya erfarenheter. Men men, So go on - Kalla mig rättshaverist då!