Går det att rädda...?

Jag är alldeles villrådig...

Jag och min sambo har träffades för 9 år sedan. Han är min bästa vän, min livskamrat och efter många års kämpande blev vi förra året lyckliga föräldrar till vår älskade dotter.
Vi köpte hus i samma veva och allt är så bra det bara kan...utåt sett.

Jag kan inte sätta fingret på vad som känns fel...
Och jag vet att alla förhållande har sina kriser. Och jag anser att kriser kan göra förhållandet starkare, om man bara kommer ur krisen förstås.

Vår dotter är otroligt mammig och vill inte leka med pappa när vi båda är hemma. Är inte jag hemma går det oftast bra, men annars kräver hon att det jag som ska mata, byta blöja, natta, hämta, klä på osv. Detta sliter så klart på mitt tålamod i förhållandet.
Pappan, min sambo verkar inte förstå hur påfrestande det är att jag alltför sällan har tid att tänka.

Nu känns det som att vi eller jag inte hunnit vårda förhållandet, eller ens bry oss om OSS, att det är för sent...

Jag vet inte vad vi har gemensamt, mer än vår underbara dotter.
Jag vet inte vad jag vill ha ändring på, vad jag saknar eller behöver. Eller vad han behöver...
Jag orkar inte ens bry mig om vad han känner...

Jag vet bara att jag inte är lycklig, vilket tar emot att säga då jag varje sekund tackar livet för min dotter.

Men jag vill vara mer än bara mamma...

Älskar man verkligen någon på riktigt om man tvivlar?