Ständig ångest över att folk ska dö

Nej, du är inte ensam. Jag har också alltid varit rädd för döden. Tyvärr har jag mist många i min familj och det har ju inte gjort saken bättre. NU är jag livrädd för min egen död. Det är ett H- vete att leva med denna ständiga rädsla. Man lever ju inte i nuet utan tar ut framtiden i förskott. Vill inte leva så. Jag vet att döden kommer ändå...

jag är precis likadan...tror att jag ska dö i cancer eller hjärtinfarkt hela dagen....jättejobbigt att redan vara död typ....men vad gör man??

Jag har någon typ av dödsångest. Kan få jätte konstiga tankar när jag åker buss eller t-bana att nu kommer bussen krocka eller åka ner för ett stup och jag får verkligen panik. Börjar handsvettas och blir helt röd i hela kroppen.
Jag har ett missbruk bakom mig och jag "höll" på med amfetamin ett tag och efter det så kom denna dödsångest så jag antar att det beror på den drogen. Men nu har jag vart drogfri i 1½år så jag tycker det borde ha försvunnit, det har ju helt klart blivit bättre men inte försvunnit helt.

Ja visst är det jobbigt att gå runt och tänka så.. Jag är inte rädd för min egen död däremot. När jag är död så kommer jag inte känna något mer, men om någon jag älskar dör så är jag kvar ensam med smärtan. Det känns så overkligt att tänka sig ett liv utan min familj.. Jag tjatar hela tiden på mina föräldrar att de ska motionera, äta nyttigt osv. De är inte intresserade av sånt, och tycker jag är jobbig men jag gör ju det för jag annars är rädd att de ska dö när som helst. Tänk om de dör idag? Man kommer inte bli förvarnad, inte hinna säga adjö eller säga allt man vill säga till dom. Gud vad hemskt det kommer vara.. Önskar jag kunde sluta tänka så här..

Jag känner väl igen den hemska ångesten över att nära och kära ska lämna jordelivet Skitjobbigt rent ut sagt!
Jag har dock förlorat många nära, mamma, mormor o morfar, farfar, "plastmamma" innan jag fyllt 20 år, detta har satt sina spår. Var nära att mista min man i en trafikolycka och då rasade jag helt. Fick gå till en psykolog och ar gjort i flera år nu för att jobba med detta och det har gått jättemycket framåt faktiskt. Rädslan dyker på mig fortfarand emen den styr inte mitt liv. Dock blev ångesten värre igen när jag fick barn, det är som alla andra föräldrars stora fasa även min, att mitt barn ska dö Den ångesten kommer jag nog aldrig över känns det som....

Du är verkligen inte ensam om att tänka sådana tankar. Jag trodde att jag var ensam om att tänka så, tills jag läste din tråd. Jag kan ligga & gråta om nätterna för att jag tänker precis som du. Det är bara att inboxa mig om du vill prata mer..

Jag såg ett tv-program ( på Oprah tror jag det var)en gång där man talade om tidigare liv. Kvinnan som hypnotiserades kom underfund med att hon var så rädd att mista sina kära pga. att hon faktiskt hade mist sin familj i flera av sina liv. Efter att hon kommit underfund med detta försvann hennes rädsla. Det kanske kan vara en förklaring om man kan tänka sig att tro på sånt.

Nej, jag är övertygad om att de flesta är rädda att förlora nära och kära. Men vi talar alldeles för lite om det. Vi ska vara så effektiva och rationella att vi glömmer bort det viktiga.

Trodde också att jag var ensam om att känna en sådan oerhörd ångest över att min mamma eller sambo ska dö. Har inte stor släkt och är rädd för att de ska lämna mig ensam här på jorden. Började känns så här i lågstadiet, hade separationsångest när mamma släppt av mig på skolan, var liv rädd att något skulle hända med henne när hon sen körde till jobbet.

Dessa tankar är så starka och jag kan inte slå bort då.
Nu har jag en sambo som är mitt allt. Dock kan han inte riktigt förstå hur jag kan vara så jätteledsen för något som inte har hänt ännu, försöker alltid förklara att det är vetskapen om att du en dag ska försvinna som gör mig så ledsen
Har svårt att ha ett jobb då jag vill vara hemma hela tiden, har gått i terapi under många år med verkar inte hjälpa.

Ibland vill jag själv dö bara så jag slipper känna sådan ångest får ofta ont i bröstet efter några dagars ångest. Känns som att det går i vågor, men när väl tankarna har kommit är det för sent att stoppa dom. Har länge funderat på hypnos med är rädd att jag slänger pengarna i sjön. Om det är någon som vill prata med "privat" om detta så in boxa mig. Har aldrig tidigare pratat med andra som är lika rädd som jag.

smultron flickan skrev 2009-07-21 09:53:23 följande:

smultron flickan skrev 2009-07-21 12:09:36 följande:

Detta var en gammal tråd. Men kanske någon annan också tänker lika som denna TS. Jag känner precis såhär, trodde det var jag som hade skrivit tråden. Det är verkligen jobbigt å ha dessa tankar, jag kan också gråta pga att jag är rädd för att mista min familj =( Och även som TS så får jag också dåligt samvete ifall jag umgåtts med mina föräldrar för lite ='(

Nej du känner är inte ensam om såna tankar. Jag är så orolig att min mamma pappa mormor osv ska dö. Men jag har aldrig varit rädd för min egen död. Jag brukar alltid tänka på om mamma går till jobbet så tänker jag på dom sista orden vi sa så att det var något bra som jag älskar dig. Jag går hos min skolkurator för det här men det hjälper inte riktigt. Jag får ångest om vi sitter på en buss eller bil att vi ska dö för att det ska hända något... Jag ligger och tänker på det här varenda kväll. Jag tänker på om vad som ska hända med mig om min mamma och pappa lämnar mig ensam här i stora och farliga världen själv, att jag inte skulle klara mig då.