Jag känner mig så ointelligent i hans sällskap..
Jag ska ändå börja med att tillägga att det inte är han som får mig att känna mig pucko. Det handlar troligtvis mest om mig själv.
I alla fall.. Träffade honom för 1½ månad sedan, vi är kära och det här är på gång att bli någonting. Jag är SÅ KÄR 
Under tiden har det inte funnits några Om, Men eller Och utan det klickar och jag (han med säger han) trivs i varandras sällskap 
Nu har som sagt känslorna kommit och jag rannsakar mig själv..
Den dåliga självkänslan sätter in och jag motarbetar den för fulla muggar, vägrar visa den.
Bortsett från att hans ex är ASsnygg så är det väl OK Jävla hon då 
Nej skämt och sido, det handlar om intelligensnivån.
Han ÄR väldigt intelligent, har ett brett ordförråd och det är inte sällan som jag (inombords) tänker "Måste googla ordet"
Han är utbildad, håller för stunden på med just det, kan massor om det mesta och uttrycker sig som sagt på ett sånt sätt att jag själv känner mig lika intelligent som grannkatten ungefär!
Detta är ingenting han gör för att på nåt vis vara bättre än mig, han är helt enkelt väldigt vältalig och klok. Dock vet jag att vissa av hans vänner lägger stor vikt vid just detta, något som han själv sagt att han inte själv gör. (Jag som alltid haft åsikter om sånahär ytliga människor 
)
Jag har alltid sett mig själv normalbegåvad, absolut inte lägre än så.
Min EQ är hög och där anser jag mig vara en bra bit högre än de flesta människor. Jag är en sk känslomänniska, en bra medmänniksa som känner empati och har förståelse för andra människor och deras känsloliv. Min uppväxt har format mig, gjort mig ödmjuk.
Men när det kommer till matematiska uträkningar och djupa diskussioner om en dators uppbyggnad, då smiter jag därifrån..
Hoppas jag inte fått mig själv att framstå som ett ufo nu, helt bombad är jag inte, det är bara det att han är intelligentare än mig och det gör att jag ifrågasätter hur attraktiv jag faktiskt är.
Snurrigt men skönt att sätta ord på mina tankar.
