Vill inte ha mitt barn längre
Skäms över att säga det. Har känt så i ett år nu. Är så trött. Vill inte vara med min sambo heller.
När h*n åker bort några dagar så känner jag ingen saknad. Det är så skönt.
Det är inte det att h*n är världens jobbigaste barn(är väl som andra barn i den åldern), h*n är jättecharmig och alla som träffar barnet älskar h*n. Jag älskar h*n också, men det känns inte som det räcker.
Är ledsen varje dag, och funderar på hur mitt liv skulle vara utan barnet. Önskar att jag aldrig fött h*n. Enda anledningen till att jag inte lämnar bort h*n är för att jag är rädd för vad andra ska tycka. Jag tror ärligt talat att vi båda skulle få det bättre utan varandra.
Det är inte h*ns fel att h*n är född. Trodde/ville inte att det skulle bli såhär.
Vill inte leva ned vare sig barn eller sambo. Vill leva i celibat resten av mitt liv. Orkar inte med människor runt mig nästan hela tiden. När jag lämnar rummet där de är så följer de båda efter. På natten är enda chansen för mig att vara ensam, men det kan jag ju inte, för jag ska upp med barnet på morgonen.
Orkar inte spela längre....
.
