Hatar att vara blyg

Det låter nästan som att du beskriver mig där så jag har väl inga direkra råd, bara att man måste tvinga sig själv att göra saker hela tiden.. det känns ju iaf bra varje gång man lyckats göra nånting :)

Hej
Börja med att acceptera hur du är? då blir det lättare, Vissa människor har livet tal de pratar å pratar med allt å alla, vissa lyssnar å svarar.

Jag brukade gå till ett gym själv inget konstigt med det för det e många som gör.
När din dotter vill leka ring bara å tala om att kompisen e hos er inget märkvärdigt.

Förstora inte upp saken och sen var med folk du kan slappna av med......
Ha en trevlig kväll/dag.

Min syster har samma problem som du och hon har fått hjälp av att prata med en psykolog på vårdcentralen. Om detta är något som verkligen hindrar dig i ditt liv så sök hjälp.

Och du, många går ensamma på Friskis & Svettis, själv gör jag alltid det. Om du träffar någon du känner flyktigt så säg hej och le vänligt så räcker det.

Jag är så extremt blyg så att när nån pratar med mig då tittar jag ner i marken elr åt sidan. Jag vill helst undvika ögonkontakt när jag, är själv med nån och pratar ( det vill säga nån i familjen elr släkten) när jag är med mina vänner, då är jag inte alls blyg men när jag, har födelsedagsfest med släkten och måste läsa upp alla födelsedagskort, då sätter nervositeten igång ordentligt jag, blir blyg också när jag pratar i telefon ibland. Jag, hatar att vara såhär blyg???? när min blyghet sätter igång, då kan jag bara säga några ord t.ex: jo.. ja.. öh.. jaha.. det är bara så pinsamt. Vad ska jag göra? Skäms över det här. Jag avskyr när nån tittar på mig för länge, när jag är blyg. ????

Det ni beskriver låter som social fobi (googla och läs på om det).

Jag känner väl igen mig och har social fobi. Det har blivit bättre med åren men det handlar mer om att man lär sig "fakea". I ett yrke kan man nästa spela en "roll".
Telefonfobi brukar ingå och jag hatar, precis som du ts att ringa tex barnens kompisars föräldrar. Sms:ar för det mesta.

Jag har dock grävt lite djupare och har insett att jag har add (social fobi är väldigt vanligt bland oss med add). Ibland tar jag medicin mot add/adhd och då försvinner min sociala fobi nästan helt. Känns helt sjukt befriande och samtidigt irriterande. Vafan kan man inte va så utan medicin (som tyvärr har många biverkningar)

Jag vet att vissa även blir hjälpta av andra mediciner typ ssri. Sen fungerar säkert kbt bra. För mig är ju livet en form av kbt. Iom barnen tex har jag blivit tvungen att ringa Mvc, BVC, läkare, försäkringskassan osv osv.

Jag har precis som du, skulle vara jag som skrivit tråden! Min man tar alla telefonsamtal och ringer någon mig från okänt nummer och min man inte är hemma så svarar jag inte. Har som du ett socialt jobb men har varit där i 6 år och där spelar jag liksom en roll som är väl invand och då känns det helt ok med den sociala kontakten, även genom telefon.
Gör som du gör nu, fortsätt att utmana dig själv! Jag tycker också att kontakten med skolan, skolkompisars föräldrar osv är väldigt jobbig. Att träna på friskis svettis bestämde jag mig för att övervinna och gick dit fast det kändes jobbigt. Nu kan jag gå dit utan problem eftersom jag känner mig tryggare med att jag vet exakt hur de går till där. Kallprat är det värsta jag vet!!