• Anonym (orolig)

    Väntan på besked

    Jag håller på att gå under av oro och ängslan. Jag har vet att jag faktiskt har konstaterad cancer. Även om det bara är allra första början, så är det cancer. Jag ryser vid tanken.

    Jag gjorde en konisering av livmodertappen för några dagar sedan. Prover har visat att det är cancer, men nu väntar jag på att veta om det har börjat att växa.

    Jag har gått på alla cellprover utan uppehåll. För tre år sedan var det bra. Nu är det cancer. Det ska inte gå så fort. Det ska ta längre tid än så.

    Jag sover inte på nätterna och jag kan inte få tankarna ur huvudet. Jag försöker att intala mig själv att det inte är någon fara. Provet kommer säkert att visa att det är en cancer men de har tagit bort allt och den har inte hunnit utveckla sig vidare. Jag kommer att få gå på lite kontroller, och det i sig kommer vara ångestframkallande varje gång, men det är ingen fara.

    Samtidigt kan jag inte släppa tanken på om det INTE är så. Om det har börjat växa genom cellagerna. Ska jag behöva ta bort hela min livmoder?

    Jag är drygt trettio år och har familj. Det är inte så att vi planerar eller ens önskar ha fler barn, vi är nöjda med de barn vi har. Men plötsligt blir ju valet inte mitt längre. Det mest "kvinnliga" i mig kanske måste plockas bort.

    Hur f-n tacklar man ovissheten? Hur klarar man av tanken på att ha en cancer? Gud förbjude att det är värre än bara operation. Tänk om det är längre än vad jag ens kan tillåta mig tro. Jag kan inte lämna mina barn...

    Allt jag kan göra är att vänta. Vänta på svaret. Kommer det ett brev som säger att allt är som det ska nu och jag ska gå på kontroller. Eller kommer det en tid för läkarbesök som ska låta mig veta hur fortsättningen blir.

    Det finns inget mer i nuläget att göra. Bara vänta. Vänta och hoppas.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-07-28 16:32
    Idag ringde de från KK och gav mig en tid imorgon. Jag ska få beskedet då. Tyvärr är det en fingervisning om att detta inte är goda nyheter. Troligen kommer jag få besked om att en fortsättning väntar.

    Nu ska jag bara stå ut tills imorgon. Sedan vet jag vad det blir. Ännu en sömnlös natt väntar.

  • Svar på tråden Väntan på besked
  • Anonym (orolig)

    Finns det någon som gått igenom detta och kan komma med något upplyftande?

    Något bra tips på att få tankar ur huvudet. Jag har städat hela huset nu... Dethjälper inte, men det blir rent i alla fall....

  • Anonym

    Har själv haft problem som gjort att jag kanske måste operera bort min livmoder, inte kul alls att gå å vänta på svar, jag höllpå att bli knäpp men på ngt sätt klarade jag av det, nu behöver jag nog inte göra det men kommer problemen tillbaka måste jag. Jag vill inte ha fler barn men just att det inte blir mitt val längre känns jättekontsigt.
    Önskar att jag kunde ge dig ngt tips för tt tiden ska vara mer outhärdlig men det kan jag inte,
    Kram

  • Pearlisen

    Oj, ja vad ska man säga?

    Jag har inte själv någon erfarenhet av det eller ens någon i min närhet som gått igenom det, men jag kan verkligen förstå din oro.

    Jag kan inte mer än ge alla mina lyckoönskningar till dig och hoppas på att allt kommer bli bra, på ett eller annat sätt.

    *styrkekramar*

  • Anonym (orolig)

    Det känns faktiskt bra att bara höra att jag inte är konstig. Att någon annan reagerat som jag gör.

    Jag håller tummarna för att du slipper mer trubbel och operation. Jag hoppas att tiden försvinner undan och svaret kommer. Jag kommer sova i en vecka efter det för att ta igen allt jag förlorat.

  • Anonym (orolig)

    Tack Pearlisen för de kramarna. De räcker en stund framåt....

  • Anonym (inlägg 2)

    När får du besked?

  • Anonym (orolig)

    De har skickat iväg för analys med "snabbsvar". Det innebär 5 -7 dagar innan de har svar. Sedan ska jag få meddelande av dem. Jag hoppas på svar i mitten av nästa vecka. Onsdag eller torsdag vore rimligt.

    Det är en evighet dit just nu.

  • Anonym (orolig)

    Nu har jag äntligen fått besked och därmed lite lugn.

    Jag hade en cancer som börjat växa, men den var i tidigt stadium och inte hunnit bli så stor. Läkaren hade varit förberedd på detta och tagit bort en stor del av livmodertappen. Därmed fick de bort all cancer och jag är, med all sannolikhet, färdigbehandlad. Ytterliggare några experter på ett annat sjukhus ska titta på proverna och mina papper. I enstaka fall kan de ändra utlåtnadet och då KAN det hända att man vill gå vidare och operera bort min livmoder. Troligen blr det inte så.

    Jag kommer nu att få gå på täta kontroller i fem år.

    Jag känner mig lugn och glad. Det var goda nyheter. Inte kul att få veta att man haft cancer, men desto bättre att veta att den är borta.

    Strunta inte i era cellprov. Hade jag inte gått hade detta hunnit bra mycket längre innan det upptäckts. Det kan bevisligen gå bra mycket fortare än 10 år som det står i informationen. Mina cellprov har varit normala, fram till nu. Nu var det inte cellförändringar - det var cancer.

  • Pearlisen

    Åh, så skönt för dig!
    Härligt att höra!
    Lycka till nu!

  • Anonym (E)

    Jag beklagar ditt cancerbesked men gläds med dig att det upptäcktes så tidigt! Nu kommer det att följas med år av kontroller (jättebra att dessa finns!) och med det en självklar ångest. Jag törs nästan lova dig att tiden mellan kollen och resultatet är fruktansvärd men man klarar det. Klarar det för att man måste. Risken för återfall finns där men med återkommande kontroller är det betydligt "lättare" att åtgärda.

    Du har fått ett positivt besked (att allt är borta) men någonstans inom dig är du antagligen också bitter/ledsen/orolig/arg över att övht ha fått cancer (känner du mot förmodan inga sådana tankar så hoppa över dessa rader). Väldigt vanligt och helt naturligt! Man måste få ha bittra tankar, kanske gräva ner sig en smula men resa sig igen. Ett cancerbesked är inget man önskar ens sin värsta fiende.

    Lev mellan kontrollerna. Det viktiga för oss som haft cancer men inte har det i kroppen längre är att lära oss att leva mellan kontrollerna. Inte att befinna oss i ett limbo bara för att vänta på canceråterfallet (som så många av oss är säkra på ska komma). Att leva i sorg (som man gör om man inte lever i nuet och lever livet) och sedan (gud förbjude) får ett återfall är dubbel sorg. Detta tragglade dem in i mitt huvud på Akademiska och jag försöker, försöker verkligen tänka så.

    Och vet du, jag har haft cancer två ggr och båda gångerna såg dem det i tid och ja, jag lever ju uppenbarligen. I mitt fall är det ca 50% att det kommer igen så jag måste verkligen praktisera det jag lär.

    Jag hoppas att detta blev det stöttande inlägg jag menade att det skulle bli.

    All lycka ts, du fixar detta och förhoppningsvis är din prövning över nu!

Svar på tråden Väntan på besked