Systematiskt ljugande skall inte underskattas som problem även om det rör småsaker. Det är själva strategin att ljuga istället för att diskutera, riskera konflikter eller riskera kritik, som är problemet snarare än de exakta saker man ljuger om. Om din man inte söker professionell hjälp kommer han aldrig att sluta ljuga. Snarare riskerar han att ljuga mer och mer om allt allvarligare saker.
Du har försökt att tala allvar med din man, TS, och förklarat för honom att hans ljugande får dig att må dåligt och bli ledsen. Ändå slutar han inte. Du beskriver också en händelse där din man helt utan anledning tror att du ljuger. Det är ett av lögnarens problem; att man själv inte har några andra livsstrategier än att ljuga och undvika, gör att man inte kan föreställa sig att andra människor har det.
Jag har själv levt med en man som var en patologisk lögnare. Han var, precis som din man, en genomgod, snäll person som försökte vara alla till lags. Tyvärr betydde detta också att han var livrädd för konflikter och livrädd för att bli kritiserad. Därför ljög han om alla möjliga småsaker som han trodde att jag skulle bli arg över eller kritisera honom för, tex hur mycket han jobbade, vilka han umgicks med, vilka ärenden han uträttat osv. Det ständiga ljugandet ledde till många konflikter där jag varje gång tydliggjorde att det var LJUGANDET, inte vem han träffat eller att han inte jobbade så mycket som han påstod, som gjorde mig arg och besviken. Men det hjälpte aldrig, istället förvärrades bara hans ljugande och till slut, när han började känna sig pressad av min kritik över att han alltid ljög (vid en punkt där han ljög om olika saker i stort sett dagligen och jag kritiserade honom varje gång jag upptäckte honom), började han anklaga mig för alla möjliga saker och påstå att jag ljög och att alla människor minsann ljuger. Ett tamt försvar, förstås, men det blev tydligt att han inte hade en aning om hur man lever sitt liv med andra människor utan att ljuga. Han har helt enkelt aldrig utvecklat någon förmåga att hantera problem och konflikter, utan ljugit och undvikit hela livet. Han har gått i terapi, men han ljög för terapeuten om sina problem så han blev förstås inte bättre.
Efter många år valde jag att inte längre acceptera att ständigt bli förd bakom ljuset. Jag kunde inte känna att relationen var något värd när allt mindre av det min man påstod om sig själv, sina aktiviteter och sina relationer till andra människor, var sant. Jag tyckte också att han själv allt mer gled in i en låtsasvärld. Jag hoppas din man lyckas bättre än min med att sluta ljuga. Patologiskt ljugande är ett tvångsbeteende, en psykiatrisk störning som behöver behandlas. Uppmana din man att söka hjälp för detta NU.
