Anonym

Äldre 28 Jul 10:51

22 svar

Påhittade sexuella övergrepp?

Har i flera år stridit om vårdnaden om mitt barn som nu är 6 år gammal efter att han berättat för mig om att hans pappa utsatt honom för sexuella och fysiska övergrepp när han var runt 3 år gammal.
Han har mått jätte dåligt och dom här åren har varit väldigt tumulta, och även min och pappans relation var dålig innan detta kom fram.
Nu dock, har sonen börjat säga att det han sagt om pappa inte är sant och att han saknar honom... han träffar honom endast i väldigt liten utsträckning med kontaktperson. Till saken hör att parallellt med detta så har misstankar om att sonen har adhd uppstått och han har börjat ljuga om saker varje dag... han har till och med sagt att jag slagit honom, att han vill rymma, att han inte tycker om mig och att jag har utsatt honom för fysiska och sexuella övergrepp.
Pappan är inte dömd för detta, men tingsrätten, socialtjänsten och familjerätten har sett väldigt allvarligt på detta och tror blint på vad sonens utsagor och på att jag inte hittat på detta.
Men nu börjar jag tvivla på om det verkligen är så att pappan gjort allt som sonen säger... men jag är rädd för att om jag "tar tillbaka" det jag stått för och kämpat för så kommer myndigheterna anse att jag är en dålig mamma och att jag kanske låtit mig manipuleras av pappan. Han är inte guds bästa barn och har en del i bagaget.
Vet inte riktigt hur jag ska gå vidare nu för att inte riskera att min son får LVU, för de har tidigare sagt att om jag inte skyddar min son från honom så får han det.
Och nu känner jag det att jag mer än allt skulle vilja att de kunde träffas under normala förhållanden och att jag och pappan kunde prata som normala föräldrar - om han nu inte utsatt min son för dessa övergrepp...

Någon som har något råd eller tips på hur jag kan göra för att bena ut den här situationen?

Anonym (Eva)

Äldre 28 Jul 11:14

#1

Hur gammal var sonen när han berättade om vad pappan ska ha utsatt honom för?

Min första tanke är att sonen kanske ljuger om att han hittade på övergreppet, just för-som du säger- att han trots allt saknar sin pappa.
Alltså, att-tyvärr- övergreppen har ägt rum, men att sonen inte vill låtsas om dem (kanske rent av glömt bort/förträngt dem) för att han tror att det är det som hindrar honom från att träffa son pappa.

Egentligen vet jag ju varken bu eller bä, men det är funderingarna jag får när jag läst ditt inlägg.

Anonym (Vänta!)

Äldre 28 Jul 11:15

#2

Jag förstår verkligen din önskan om en normal föräldra/barn-relation. Det är ju det man vill mest av allt men ibland fungerar det inte och då måste den fungerande föräldern skydda barnet.

Det jag tänker spontant är att en treåring inte kan hitta på sådana anklagelser. Nu vet jag inte hur han uttryckte sig men varifrån skulle ett så litet barn ens få de tankarna?
Om det var ett äldre barn så kan h*n ju plocka upp sådant i skolan och bland kompisar men en treåring konfronteras ju inte med sexuella handlingar på något sätt om allt är normalt i omgivningen. (Undantaget är väl om barnet råkar komma på föräldrarna men då vet man ju var h*n har fått det ifrån.)

Vem undersökte sonen? Om han har utretts av proffs (psykologer etc) så borde de ha reagerat på eventuella fantasier, eller hur? Den här typen av anklagelser är man ju enormt försiktig med i rätten och om de uttrycker oron för din son så starkt, med LVU, så måste de vara övertygade själva.

Det viktigaste du måste fråga dig själv är om du är beredd att ta risken med att ifrågasätta allt nu.
Mitt barns pappa har varit våldsam mot mig och andra personer. Han använder droger, lever extremt självdestruktivt och omdömeslöst. Jag kan inte ge något konkret exempel på vad han har gjort mot barnet men barnets reaktioner på pappans beteende gör att jag är mycket orolig och kräver övervakat umgänge i vår pågående tvist.

Jag hade dåligt samvete tidigare men ju sjukare saker barnets pappa gör desto starkare känner jag att jag måste skydda barnet. Jag kan inte riskera mitt barns psykiska hälsa och rätt till en trygg barndom för att det är synd om pappan. Det behöver inte vara för alltid men tills barnet blir större och kan avgöra själv så är det min skyldighet att skydda barnet.

Din son är säkert inne i en period av testande oavsett diagnos eller ej. Han har haft det tufft och reaktionerna kan se olika ut. Gör inget förhastat utan vänta tills sonen blir äldre. Tänk om du skulle uppmuntra umgänge och så visar det sig senare att pojken talade sanning hela tiden? Då skulle du ju aldrig förlåta dig själv.
Det finns en anledning till att hela den här processen drogs igång, eller hur?

lokisse

Äldre 28 Jul 11:17

#3

hur sa sonen det hela hävdade han att han blivigt utsatt eller beskrev han vad som hänt. hur vet han vad sexuella övergrepp är??

snorkrakornas barn heter snorungar

Anonym Trådstartaren

Äldre 28 Jul 11:19

#4

Anonym (Eva) skrev 2009-07-28 11:14:53 följande:

Hur gammal var sonen när han berättade om vad pappan ska ha utsatt honom för?Min första tanke är att sonen kanske ljuger om att han hittade på övergreppet, just för-som du säger- att han trots allt saknar sin pappa.Alltså, att-tyvärr- övergreppen har ägt rum, men att sonen inte vill låtsas om dem (kanske rent av glömt bort/förträngt dem) för att han tror att det är det som hindrar honom från att träffa son pappa.Egentligen vet jag ju varken bu eller bä, men det är funderingarna jag får när jag läst ditt inlägg.

Han var ca 3 år gammal.
Nej, problemet är ju att jag inte har någon aning om det är sant eller inte.. men med tanke på att han ljuger om massa annat parallellt så undrar jag vad som verkligen är sant och inte.... :(

Anonym Trådstartaren

Äldre 28 Jul 11:24

#5

Anonym (Vänta!) skrev 2009-07-28 11:15:10 följande:

Jag förstår verkligen din önskan om en normal föräldra/barn-relation. Det är ju det man vill mest av allt men ibland fungerar det inte och då måste den fungerande föräldern skydda barnet.Det jag tänker spontant är att en treåring inte kan hitta på sådana anklagelser. Nu vet jag inte hur han uttryckte sig men varifrån skulle ett så litet barn ens få de tankarna? Om det var ett äldre barn så kan h*n ju plocka upp sådant i skolan och bland kompisar men en treåring konfronteras ju inte med sexuella handlingar på något sätt om allt är normalt i omgivningen. (Undantaget är väl om barnet råkar komma på föräldrarna men då vet man ju var h*n har fått det ifrån.)Vem undersökte sonen? Om han har utretts av proffs (psykologer etc) så borde de ha reagerat på eventuella fantasier, eller hur? Den här typen av anklagelser är man ju enormt försiktig med i rätten och om de uttrycker oron för din son så starkt, med LVU, så måste de vara övertygade själva.Det viktigaste du måste fråga dig själv är om du är beredd att ta risken med att ifrågasätta allt nu. Mitt barns pappa har varit våldsam mot mig och andra personer. Han använder droger, lever extremt självdestruktivt och omdömeslöst. Jag kan inte ge något konkret exempel på vad han har gjort mot barnet men barnets reaktioner på pappans beteende gör att jag är mycket orolig och kräver övervakat umgänge i vår pågående tvist.Jag hade dåligt samvete tidigare men ju sjukare saker barnets pappa gör desto starkare känner jag att jag måste skydda barnet. Jag kan inte riskera mitt barns psykiska hälsa och rätt till en trygg barndom för att det är synd om pappan. Det behöver inte vara för alltid men tills barnet blir större och kan avgöra själv så är det min skyldighet att skydda barnet.Din son är säkert inne i en period av testande oavsett diagnos eller ej. Han har haft det tufft och reaktionerna kan se olika ut. Gör inget förhastat utan vänta tills sonen blir äldre. Tänk om du skulle uppmuntra umgänge och så visar det sig senare att pojken talade sanning hela tiden? Då skulle du ju aldrig förlåta dig själv.Det finns en anledning till att hela den här processen drogs igång, eller hur?

En av anledningarna till att jag själv varit så starkt övertygad om att han talat sanning är ju just för att han var så liten och vart skulle han få allt i från som du säger.. Han har undersökts på sjukhus men de hittade inget, och han har kontakt med BUP som säger att det är svårt att särskilja ett trauma från adhd men att de lutar mot att han blivit utsatt eftersom han spontant berättade för en psykolog där om att pappa hade tagit på hans snopp.
Det jag är rädd för just nu är om jag undanhållit sonen helt i onödan... tänk om sonen fortsatt hålla fanan högt för att han trott att det är vad jag vill?
Han har ju säkert sett och hört mitt agg mot pappan efter allt som "kommit fram" och sett min oro och rädsla för att pappan ska skada sonen...
Men jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag gick med på oskyddat umgänge i tron om att pappan inte utsatt sonen för övergrepp, men det är ett jäkla dilemma.

Anonym Trådstartaren

Äldre 28 Jul 11:27

#6

lokisse skrev 2009-07-28 11:17:56 följande:

hur sa sonen det hela hävdade han att han blivigt utsatt eller beskrev han vad som hänt. hur vet han vad sexuella övergrepp är??

Han sa ju inte att han varit utsatt för sexuella övergrepp per definition, utan berättade att pappa bl.a tagit på hans snopp så att det gjort ont, att han han kissat och bajsat på honom, och att han slagit honom när han varit arg..
Mycket av det han sagt är en tolkningsfråga, men både jag och myndigheterna har gått mycket efter hur sonens känslomässiga och allmänna beteende har yttrat sig.
Problemet där är att sonen även har misstänkt adhd som han parallellt utreds för.

Anonym (Vänta!)

Äldre 28 Jul 11:33

#7

Jag förstår dig verkligen. Det är en situation man inte önskar någon.
Men ett barn med ADHD i den åldern kan ju inte heller hitta på sexuella handlingar. Det måste ju komma någonstans ifrån då också så det tycker inte jag gör någon skillnad.
Du måste få hjälp med att hantera det här. Jag är inte så insatt i ämnet men det kanske inte är ovanligt att barn tar tillbaka allt eller börjar ljuga om liknande saker. Det måste finnas en uppsjö av böcker och olika stödgrupper.
Det är en tung börda för dig att bära ensam så kolla vilka möjligheter som finns hos t.ex. BUP om du inte redan har en kontakt där.
Jag ska själv få hjälp med att hantera alla dessa tankar och motstridiga känslor genom FR.

lokisse

Äldre 28 Jul 11:40

#8

Tror att det bästa du kan gjöra är att vara öppen med dom om saken. Tala om dina tvivel och att han ljuger om mycke. men även att du inte vet varför och var det kommer ifran och att du inte vet hur du ska reagera eller vad du ska tro. dom är utbildade för sadant och ärlighet varar längst!!

snorkrakornas barn heter snorungar

Anonym Trådstartaren

Äldre 28 Jul 11:43

#9

Anonym (Vänta!) skrev 2009-07-28 11:33:04 följande:

Jag förstår dig verkligen. Det är en situation man inte önskar någon.Men ett barn med ADHD i den åldern kan ju inte heller hitta på sexuella handlingar. Det måste ju komma någonstans ifrån då också så det tycker inte jag gör någon skillnad.Du måste få hjälp med att hantera det här. Jag är inte så insatt i ämnet men det kanske inte är ovanligt att barn tar tillbaka allt eller börjar ljuga om liknande saker. Det måste finnas en uppsjö av böcker och olika stödgrupper.Det är en tung börda för dig att bära ensam så kolla vilka möjligheter som finns hos t.ex. BUP om du inte redan har en kontakt där.Jag ska själv få hjälp med att hantera alla dessa tankar och motstridiga känslor genom FR.

Ja, det kan vara så att han inte hade adhd beteende redan i 3 års åldern.. och sedan han började prata om övergrepp så har hans negativa beteende stegrat, så det är svårt att veta om det började där, alltså om hans egna beteende är orsaken till att han vittnat om övergrepp, eller om hans beteende är konsekvenser av övergrepp.

Anonym Trådstartaren

Äldre 28 Jul 11:45

#10

lokisse skrev 2009-07-28 11:40:18 följande:

Tror att det bästa du kan gjöra är att vara öppen med dom om saken. Tala om dina tvivel och att han ljuger om mycke. men även att du inte vet varför och var det kommer ifran och att du inte vet hur du ska reagera eller vad du ska tro. dom är utbildade för sadant och ärlighet varar längst!!

Mmm... om det är så att jag berättar om att jag börjar tvivla så kanske de utreder saken noggrannare och om de då utom alla rimliga tvivel anser att det hänt så är det ju bättre isåfall än att pappan straffas för något han inte gjort...
Men det är ett jäkla dilemma det här. Vill inte göra fel, och tror jag gjort rätt hela tiden, men man kan ju bara tänka själv om jag vore i pappans sits och inte fick träffa min son för att jag var oskyldigt anklagad.

Påhittade sexuella övergrepp?

INNEHÅLL