30år och singel igen.... Hur ska man orka ge sig ut på marknaden??

Jag är 40 fyllda och planerar att släppa bomben att jag vill separera. Då blir jag singel och aldrig har jag varit gift heller........var bor du?

Anonym: Åh, vad har hänt hos er? Ska du göra slut? Förstår, det är ju hemskt jobbigt....

Jag bor i mellansverige, och du?

Skickar en styrkekram! Det måste kännas fruktansvärt... vet inte vad jag ska säga riktigt...

Anonym (blomma) skrev 2009-07-30 15:51:21 följande:

Äh, jag tycker inte det är så jobbigt, vi har varit tillsammans 2 år. Mina känslor för honom är borta och jag ser fram emot att träffa en ny....en som jag kan tänka mig in i min framtid och åldras ihop med.
Sombon har förstört vårat förhållande genom sitt hetsiga temperamen och skrikande. Kom bara på mig själv med att tänka att han passar inte in i min framtidsbild.
Bor i sthlm.

Jag funderar också på att "komma ut på marknaden igen", och jag är mycket över 30 Har inte heller varit gift och har inte barn. Jag tycker alltså inte att du ts är så särskilt gammal, men visst, jag önskar också att jag haft ett bra förhållande sedan länge.

Jag kan ju berätta en solskenshistoria för att muntra upp dig lite

När jag var 26 träffade jag mannen som jag trodde var mannen i mitt liv. Han var 6 år äldre än mig, berest, smart, rolig och kärleksfull. Vi blev tillsammans och för första gången i mitt liv ville jag ha familj, barn och gifta mig. Men han stretade emot och efter två år lämnade han mig hastigt utan förvarning och mitt liv rasade. Jag sörjde och bodde i ett svart hål i flera månader. Jag grät varje dag i tre månader och har en black-out från den här tiden. Den var så hemsk att jag inte ens minns den. Jag bestämde mig för att vara singel för jag var för skadad för en relation, men samtidigt så insåg jag ju att jag inte blev yngre direkt.

Det som hjälpte mig var att inte fokusera så mycket på min ålder. Och jag försökte också se livet som meningsfullt även om det inte skulle bli några barn. Jag försökte alltid se positivt på livet och njuta av varje fas jag var i. Jag dejtade inte, utan resonerade som så att när kärleken kommer så kommer den, och det gjorde den mycket riktigt.

När jag var 30 träffade jag min nuvarande sambo och alla bitarna föll på plats direkt. När jag var 33 föddes vår lilla dotter som nu är 1 år och vi jobbar på nr 2.

Klart du kommer att träffa någon, du är väl för bra för att leva ensam resten av livet?

Inlägg 4: Jo, då är det lite enklare att gå! Man vill ju ha någon som ger energi oftare än vad den tar.....

Anonym (mi): Vad har hänt i er relation, är ni ihop ännu eller har ni just gjort slut?

Carro: mkt fint skrivet, tack! Hur träffade du din man?

Vi träffades via jobbet
Om man bara är uppmärksam så finns det massor med fina trevliga killar runt en. Kompisens kompis, på jobbet, killen som jobbar i butiken där man brukar handla, affärskollega mm. Jag är också lite blyg för att dejta främlingar. Gick med på Match när jag var singel men kom aldrig till skott att täffa någon. För mig är det viktigt att känna personen lite innan jag blir intresserad.

Anonym (blomma) skrev 2009-07-30 16:21:28 följande:

Anonym (blomma) skrev 2009-07-30 16:21:28 följande:

Förhållandet håller på att rinna ut i sanden. Jag vet inte om han har känslor för mig längre, och jag vet inte heller längre vad jag känner. Jag hoppas ju fortfarande på att hitta den som ska bli min största kärlek. Någon som kan slå min ungdomskärlek helst, och det är alltså inte min nuvarande. Men visst, det känns ju hopplöst när man blir äldre och äldre.

mi:

Få kan slå ungdomskärleken tror jag, då var man ju så optimistisk och öppen för förälskelsen och upplevelsen var tusen gånger starkare pga det.... Man såg inga fel och trodde på allvar att this is it! Men ju äldre man blir desto mer verklighetsanpassad blir man....därför är det svårt att återfå samma känsla öängre fram i livet. Säger min kompis psykolog iaf...

Likväl hoppas man på det...