Paus i förhållandet - hur går det sen?

Jag har ingen erfarenhet iofs men personligen tror jag intepå pauser. Jga tror att om man inte kan leva ihop så kan man inteleva ihop och då är det antingen göra slut eller leva som särbo.
ska ni leva som singlar under tiden? Ha sex med andra? Hur kommer det blir om ni vill försöka igen och bara en av er har haft sex med nån annan under tiden? Ni kommer inte vara svartsjuka?

Har inga egna erfarenheter men jag känner fler som har tagit en paus och flyttat isär. För dom så har det varit början på slutet så att säga.

min erfarenhet är tyvärr att förhållanden som behöver en pause offta saknar det som får det att funka. i mitt fall så har pauser varit långsamma adjön......

Ett mjukare sätt att göra slut är min erfarenhet.

Hm..ja, det ligger säkert något i det ni säger.. Risken är att det är början på slutet.

Samtidigt är det ju många som får ordning på ett förhållande med hjälp av terapi osv. För oss är särboskapet ett sätt att få klarhet i våra känslor, att få andrum, eftersom vi varit så tätt tillsammans från allra första början.
Risken är förstås att andrummet får oss att inse att vi INTE hör ihop. Men den risken får man kanske ta, tänker jag.

Någon mer som har erfarenhet?

för mig är paus ett utdraget sätt att göra slut.

har ingen egen erfarenhet, men har vänner, av båda kön, som testat.
ett par testade att bara bo isär men fortsätta resten som vanligt, umgicks med varann etc. efter ett tag umgicks de mindre, och... det rann ut i sanden.
ett par andra har pausat och levt som singlar och det gick inte att låtsas som om det inte hänt när de försökte igen, även om de var tillsammans ett halvår efter pausen innan de gjorde slut på riktigt.

nåja, det viktigaste är att ni har gemensamma regler, att ni gjort upp vad som gäller _innan_.

Ja, det är nog klokt att göra upp innan vilka regler som gäller..

Ingen mer som har erfarenhet? Ingen solskenshistoria om hur man hittade tillbaka till varandra, eller så?

Jag och min man hade en paus med lyckligt slut, den var nog av ungdom och brist på erfarenhet nödvändig.
Vi bodde isär i ungefär tre månader, jag träffade andra under tiden, han gjorde det inte - det var han som ville ha pausen eftersom han ville få vara ensam, jag tror inte att han räknade med att jag skulle packa en väska och försvinna samma dag för att sedan "gå vidare" med mitt liv. (Jag var ju tokkär i honom, inte tusan gick jag vidare med någonting, men vill han vara ensam så kan han få vara det!)
Han fick tid till att fundera på hur han vill ha det, och jag fick tid att rumla om. Jag var 15 när vi träffades, han är min första och enda kärlek, så det kanske behövdes...
(Om inte annat fick jag ju uppleva hur många stolpskott det finns därute, haha!) Tolv år senare är vi lyckligt gifta med två barn.

Vi hade inga regler för pausen, eftersom han inte kunde lova att han vill försöka igen senare så gjorde vi slut rakt av. Det är i efterkonstruktionen det har blivit en paus i vårat förhållande. Att jag träffade andra har vi inte pratat om, men han vet det förståss.

Har tyvärr inte heller något bra svar på att ta en pause. Vi hade varit tillsammans i 6 år när min sambo ville ha en pause. Vi hade under alla år haft massa tjafs .. Vi fortsatte att träffas lite då o då men fortsatte även att tjafsa om samma saker. Nu har det gått 2 år och vi har nu mindre o mindre kontakt så nu kommer det aldrig att bli nå mer.

Jag tror att man kanske kan hitta tillbaka till varandra om det är ett gemensamt beslut o man sätter lite regler. Svårt när en flyttar o kallar det för pause, för man är ju alltid bitter över att han gjorde det .. svårt att glömma att personen svek o flyttade.

Hoppas att det löser sig för er ..
Men vill även säga att man kan hitta en annan som man känner har allt det där man saknade hos den förra.

Fråga dig själv när du e ensam om du "Saknar honom eller någon" !!!

Jag personligen tror inte på pauser. I min värld är man antingen ihop eller också inte. Något mellanting finns inte.

Jag är inne på samma spår.

Man kan göra slut, och sen bli tillsammans igen senare om det vill sig så. Men man kan inte bestämma på förhand att "nu är vi isär X månader och sen är vi tillsammans igen".

Om "pausen" får er att inse att ni inte ska vara tillsammans så är det ju bara en bra sak!

Alltså: pauser finns inte. Men man kan bli tillsammans igen, senare. Men under tiden är det slut. Inga förpliktelser.

Nej, det klart man kan inte bestämma att man SKA bli tillsammans igen. Men med paus menar jag att man inte helt klippt av banden, man har vissa förpliktelser, bla att noga tänka över hur man vill ha det. Att känna efter, i lugn och ro.
Om båda är säkra på att göra slut, då gör man ju helt slut.
Om båda är osäkra och kanske innerst inne vill rädda förhållandet, så tar man en paus och känner efter..

Kommer pausen att ändra på något? Kommer han att vara mindre omogen eller mer redo att skaffa familj om några månader? Kommer du att vara mindre kontrollerande?

Jag tror absolut på att man kan göra slut, gå vidare med livet, utvecklas och bli mer vuxen, för att sen träffas och leva tillsammans. Men jag tror inte på paus. Precis som alla andra i tråden så tror jag att paus är ett utdraget farväl. Det lindrar lite för vissa, men det kan också bli värre än att bara göra slut och plocka ihop bitarna direkt.

Anonym (paus) skrev 2009-08-01 22:55:26 följande:

Det du skriver om att man inte helt klippt av banden tycker jag alltid gäller. Även om det tog slut med min tjej skulle jag fundera på vad jag verkligen ville etc. Det du söker efter i en paus tycker jag att man borde kunna uppnå antingen redan i förhållandet eller genom att avsluta relationen och eventuellt se om man ändrar sig senare.

Grejen med en relation är ju att man har förpliktelser och förväntningar. En paus där relationen avbryts men förpliktelserna och förväntningarna kvarstår är en motsägelse tycker jag.

Ett förhållande finns inte i sig. Det är bara summan av ens eget och "partnerns" beteende.