Hur blir man av med bitterhet av fel yrkesval

Ja, hur blir man av med känslan utan att bli bitter? Undrar om man kan det utan att ha försökt, verkligen försökt, att uppnå sin dröm..

Jag har valt helt fel i mitt yrkesliv, jobbar med en bra position inom marknadsföring men ofta och med jämna mellanrum hamnar jag i en känsla av total tomhet. Saknar så väldigt mycket ett större värde och människor i mitt jobb, att få beröra och bli berörd. Drömmen har alltid varit att på något sätt jobba med konst, eller skapande kreativitet och istället jobbar jag med värsta kommersen, att sälja mest! Galet.

Nu är jag mitt emellan jobb. Är mammaledig och blev av med jobbet för bara två månader sedan (min minsta är bara 8 mån). Vad ska jag göra härnäst!? Shit, jag är glad att det är ett tag kvar, jag har INGEN ANING! Det är svårt. Ska man ge upp tryggheten för något jätteriskabelt när man dessutom har familj och barn att tänka på.. *suck*

Anonym (konstnär) skrev 2009-08-01 20:04:07 följande:

Kan du inte hitta något sätt att få samma kick, att stå i rampljuset, utanför just scenen? Jag jobbar t.ex som museipedagog där jag iscensätter och levandegör museimiljöer. Det ger en viss form av rampljus men konkurrensen är av ett annat slag och ålder är inte en belastning.

Som en klok kvinna sa till mig "Är det meningen så blir det, och är det inte meningen så blir det inte, men då är det nåt annat som är meningen så ta reda på det istället"

Fixera dig inte vid skådespeleriet. Häng inte upp din lycka på det.

Har du utbildat dig till skådespelare?
Vad är det med skådepeleriet som du tycker så mycket om?
Försök hitta något annat som ger samma kick (som redan nämnts).

Jag var journalist i många år men jobbar nu som kommunikationsstrateg. Det jag gillade med mitt gamla jobb var rytmen på redaktionen, att lyckas landa ett jobb, att se snabba resultat och att påverka hur människor tänker om olika saker. Jag gör precis samma sak idag men har fått ännu lite mer att tycka om.

Jag vet att man kan bli bitter om man inte följt sina drömmar, men inte om man följt dom och misslyckats...

Någon måtta får det väl vara, du har ju jagat din dröm, vad mer kan man göra?

Jag har drömt hela livet om att lyckas få ihop min första miljon på aktier, verkar inte heller gå vägen.

Är jag fel ute?

Jag tror att det är farligt att klamra sig fast för hårt vid en dröm. Jag gjorde det länge, men när den väl började gå i uppfyllelse insåg jag att jag det inte var allt det jag föreställt mig och det var en jobbig insikt vill jag lova...

hej, tack för era svar! Ja, bitterheten kommer mycket av att jag inte har försökt tillräckligt. Jag har ALLTID haft det som livsdröm men inte vågat ens tänka tanken på att försöka förrän jag var en bit över 20, och nu är det liksom för sent...

Jag försöker också hitta saker som kan ge mig samma känsla, men hittills har jag inte hittat något.

Airlee, jag försöker tänka så också, men det är svårt att tro, eftersom jag aldrig ens har fått pröva på, och varje bit av drömmen som jag får del av - vara med och agera, etc, gör mig bara mer och mer sugen.

anonym 1, jag förstår hur du känner!

Det är en sak med drömmar och visioner, en annan att vara realistisk. Jag ville bli skulptör när jag var ung och sökte fyra år i rad till estetiska linjen på gymnasiet. Jag blev helt knäckt när jag fortfarande inte kom in, fjärde året i rad. Det var fruktansvärt att tappa allt hopp och dessutom känna att jag var helt värdelös och kass (dvs - mina ansökningsprover var inte bra nog).

Det tog mig många år av hattande hit och dit på arbetsmarknaden tills jag hittade 'rätt'. Idag har jag ett kontors-yrke där jag trivs bra med kollegor och arbetsuppgifter och får utlopp för några andra starka sidor hos mig (som jag då inte hade upptäckt ännu). Bitterheten har jag lagt bort, men som sagt, det tog tid att komma ifrån den.

Jag ägnar mig åt det där jag drömde om på fritiden istället, som ren hobby. En klok människa sade en gång: 'Om man jobbar med det man brinner för, så finns det nog risk att man slutar brinna'. Jag har försökt luta mig mot det. Så kanske det inte alltid är, men det finns en viss tröst i det.

Mitt tips är att börja fundera på vad andra saker du tycker är kul och finner stimulerande och försöka nischa om dig mot ett annat yrkesval. Kanske du skulle bli en bra lärare eller föreläsare istället? Kanske du skulle bli en utmärkt guide om du vågar prata inför folk? Eller manusförfattare eller något annat, som ligger nära antingen avseende abretsplats, utförande eller uppgifter och är kreativt, även om det kanske inte är själva drömyrket i sig?

Lycka till!

Har du försökt gå på teaterskolor då? Jag har en kompis som hållit på med artisteri så länge jag känt henne, sedan 15 års ålder, nu är hon 34 och hon har gått på flera teaterskolor. Hon jobbar som dramalärare och skådesplerska. Hon är inte någon rikskändis, men uppträder ofta på scener ute i landet. Ibland är det någon lokalrevy, ibland har hon varit med i uppsättningar där även kända skådespelare är med. Hon kommer säkert aldrig att bli någon Hollywoodskådis och jag tror inte det varit hennes mål heller, men ju mer man jobbar ju fler kontakter får man. Det i sin tur leder till mer och mer jobb.

våga sats och tänk positivt så löser det sej