Negativ inställning mot mig som vill skaffa barn själv -vad göra?

Jag är chockad och förvånad över hur mina vänner och familj har reagerat på att jag vill skaffa barn själv, och jag vet inte hur jag ska hantera det. Hoppas på råd.

Jag är 30 år gammal, singel sedan ett år och har en son på två år. Sonens pappa och jag hade varit sambos länge men precis gjort slut när vi upptäckte att vi skulle ha barn. Vi tog oss samman och gjorde ett gigantiskt försök att få det att fungera (stora uppoffringar av oss båda, familjeterapi mm) men det gick inte, och kring sonens ettårsdag separerade vi i bästa samförstånd.

Nu lever jag själv och längtar efter ett syskon till vår son. En bekant till mig fick barn genom insemination i Danmark ungefär samtidigt som vår son föddes. Jag tänkte ofta då att vi satt i samma båt, med skillnaden att jag visste vem som var pappa till mitt barn. Vi var ju inte kära eller hade någon egentlig parrelation under hela graviditeten. Nu har tanken börjat mogna hos mig att det kanske är ett sätt för mig att få barn på. Jag är inte så intresserad av en partner för tillfället, och att träffa någon, bli kär, flytta i hop och få en vardag med någon igen tar tid, tid som jag kanske inte har.

Jag har de ekonomiska förutsättningarna för att föda och fostra ett barn till, och jag har definitivt viljan och energin.

Jag började ta upp detta litegrann i min omgivning coh möttes av väldigt negativa reaktioner. Jag är chockad, för mig är det inte en sååå stor big deal, inte konstigare än att adoptera. Min mamma tex var ÖPPET negativ vilket förvånar mig eftersom hon är en ödmjuk och empatisk människa. Hon angav skäl som att det skulle vara synd om barnet som blir faderlöst, att det är oetiskt att "leka gud" mm. Jag förstår verkligen inte, jag ser problematiken att pappan är okänd, men skulle det vara skäl för att inte försöka få ett barn? Jag menar om man lägger i hop det positiva; att det ev barnet skulle födas till en familj med en mamma och en storebror och troligen få en bra uppväxt; att jag skulle få glädjas av ännu ett barn, att sonen skulle få gjäldjas över ett syskon osv, uppväger inte det?

Hur tänker ni när ni hör det här? Hur hade ni reagerat om er syster el liknande hade varit i min situation? Eller om ni hade varit i min situation? Behöver råd om hur jag går vidare..