Han vet inte vad han känner - vad hade ni gjort?

Usch vad jobbigt.
Det är bara du som kan bestämma hur du vill ha det.
Nu har du tagit beslutet att avsluta relationen för att du inte orkar med det längre. Och det säger ju faktiskt en hel del. Förstår om du tycker om honom otroligt mkt men man ska komma ihåg att man i slutändan alltid bestämmer själv hur man vill ha det..
lycka till!

Jag känner igen detta,min sambo lämnade mig för hon "inte visste vad hon kände",(har en tråd om det som heter "är detta normalt vid en separation")

Vet inte riktigt vad det betyder när man inte vet(?).Min ex sökte bekräftelse och inledde ett "förhållande" med en annan,hon blev dumpad ganska snart.Vi var ihop över 7år och jag fattar inte än idag vad som hände.Jag försökte snacka om det men hon flydde bort bort bort.När hon hade den andra fick jag ett mail där hon skrev att hon hade försökt(?) och hon önskade att jag skulle glömma henne.
Vi kommer att jaga ihop under vintern,det vet hon, så jag fattar inte...

Kanske var hon "kär" och utgick från det då,"tänkte" inte längre än näsan räckte?

När hon dumpats så hörde hon av sig till mig(?) och det gör hennes mail "konstigt".

Fattar inte nåt typ.

Usch, jag förstår att det känns jävligt. Men samtidigt så kan jag säga så här. Om han varit så kär i dig som du förtjänar, så hade han med stor säkerhet aldrig börjat grubbla. Jag tror inte att han slutade vara kär i dig för att han grubblar, utan han grubblar för att han inte är kär i dig längre.

Det är jävligt och det gör ont när en relation tar slut. Men du kommer att ta dig upp och förhoppningsvis kommer du om ett par år att vara i en relation med en man som aldrig grubblar över hur han känner för dig.

Usch stackare!

Jag har också haft en sån pojkvän, visserligen var vi båda bara 16 år men även då är det jobbigt när den ene inte vet vad den känner!

Han gjorde slut 6 gånger med mig på ca 8 månader...
Sista gången han ville ha tillbaka mig så visste han inte om att jag hade blivit ihop med hans bästa kompis istället hehe.

Jag hoppas att du kommer gå stark ur detta! Och du kommer snart hitta en kille som vet vad han känner och som inte behöver tvivla på det!
Dom killarna finns där ute
Jag har precis hittat min hihi

Lucka till!

Skrev ett långt svar men det försvann, hm...

Ackes: Hörde hon av sig efter att han dumpat henne?? Vad hade hon att säga?

Inlägg 3: Hans psykolog säger att han måste lära sig hantera grubblen och tvivlen. Han har berättat för psykologen att han känner sexuellt för mig och att jag är hans bästa vän....likväl finns tvivlen..... Då sa psykologen att han har problem med för mkt oro....

Men jag klarade inte av sista svackan som kom....orkade bara inte....med hans ångest....även om jag älskar han.....jag gjorde slut trots att jag inte ville... Så nu är det bara jag, hunden och guldfiskarna...

Jag har väl inte heller vetat att jag vill "gifta mig" med han, men jag har inte oroat mig till den grad som han, jag har försökt leva för dagen.....

The Dream: Ja, frågan är hur många grodor man får kyssa....

Visst kan det vara så att han helt enkelt inte är tillräckligt kär i dig. Men det BEHÖVER inte vara så. Det kan vara så att han är en sån där människa som ältar och grubblar för mycket i onödan. Jag vet att jag är en sån. Om jag är tillsammans med någon och jag en dag känner lite mindre eller blir inte lika glad när han kommer hem från jobbet eller vad som helst, så kan det bita sig kvar, och bara ATT jag kände så den gången gör att jag börjar tvivla och ifrågasätta allt. Det är väldigt frustrerande att leva på det sättet, och gör att man börjar ifrågasätta även INNAN man känner en sån där liten dipp.

Osammanhängande kanske, men det KAN ju vara så... jag förstår absolut att du inte orkar med det, och tror att du gjorde rätt.

Inlägg 6: Jaså, är du sån? Men har det påverkat dina relationer? Hur har du hanterat det?

Jo, han grubblar ju kring allt ständigt och är väldigt känslig.....en bra människa, men denna sidan är tung att hantera för mig...

Exakt så gör han, om han får "känslan" för mig en dag när vi träffas så mår han toppen och är jätteglad, överöser mig med kärlek och värme....

Men alla dagar är inte såna... Så kommer en dag när jag är trött och kanske lite grinig....han kanske är trött samtidigt. Då får han inte den där "känslan" (kär-känslan?) och så börjar han grubbla..... Många gånger har det bitit sig fast en hel dag....när vi umgåtts.

Jag känner heller inte den där känslan varje gång, men jag grubblar inte lika mkt över det!

Känner igen mig sååå fruktansvärt mycket, min sambo sedan 3 år svek mig tidigare sa att han inte klarade av att titta mig i ögonen utan att känna vad han gjort/bli påmind, detta gjorde att han var osäker på vårat förhållande, han skulle flytta utomlands i jobbet och kunde inte ta mig och be mig ge upp mina drömmar, vilket ledde till att jag sårad besviken och jävligt ledsen flyttade hem till mina föräldrar när vi seden pratade kom vi överens om att just nu va det bäst att vi va ifrån varanadra så vi gjorde slut, men vi fortsatte att träffas o höras sen tog det ett tag och vi va ifrån varandra några veckor när vi efter ca 4 veckor hördes pratade vi ut om allt och träffades, han har känslor för mig och jag för honom men mina är nog mycket starkare, han säger att vi får se vad som händer sen när han kommer hem och han vill att jag ska komma och hälsa på honom, Jag är sååå jävla olyckligt kär..

Inlägg 8: Vad säger han om vad han känner? Jag förstog inte helt orsaken, varför gjorde ni slut?

Vet hur det känns, när man känner som att man är den som känner mer....man känner sig klängig och behövande liksom.....och lessen.....

Kram!

Lite skrämmande eftersom din historia låter precis som min egen historia för några år sedan. Jag var då tillsammans med en kille som var väldigt grubblande och analyserande. Han hade en klart romantiserat bild av hur en relation skulle vara och var helt klart inte beredd på hur en normal relation är. Tidigare hade han inte direkt haft några riktigt seriösa förhållanden med daglig kontakt.

Hans personlighet var väldigt mycket av en känslig tänkare och filosof. Samtidigt som de dragen var lite gulliga så ledde de oundvikligen till att det tog slut mellan oss. Han började tvivla på oss efter ett tag och uttalade det högt. Efter det var det bokstavligen ett helvete. I flera månader försökte jag balansera vårt umgänge så han bara skulle vara lycklig och inte behöva tvivla. Dock så funkade det givetvis inte ... I ena sekunden kunde han sjuda av kärleksförklaringar och berätta att jag var det bästa som hänt honom etc etc, och i nästa stund blev han kanske hungrig och därmed med dåligt tålamod och plötsligt var jag inte perfekt längre. En människa är aldrig perfekt, men han trodde/tror(?) att det finns en perfekt partner som ger en vardag där du aldrig någonsin mår dåligt/ har tråkigt/ tvivlar/ har konflikter.

Under de återstående månaderna tvivlade han lika ofta som han älskade mig och det var en evig berg-o-dalbana där det tog slut och börjades om hela tiden ... Det slet något ofattbart på mig mentalt, och det var lika jobbigt för honom. Han grät minst lika mycket som jag ... Slutligen fick jag nog och gjorde slut själv och klippte all kontakt. Inget annat hade funkat. Såhär i efterhand är jag överlycklig över det beslutet. Han hade aldrig kunnat ge mig vad jag ville ha. Hans personlighet var alldeles för orolig och faktiskt väldigt omogen på relationsplanet ... trots allt hans funderande och analyserande.

Det låter som att er historia är väldigt lik min och hans ... Jag är mycket tacksam över att jag tog beslutet att släppa honom. Jag hoppas att du också kan stå fast vid ditt beslut och att det också kommer visa sig vara helt rätt. En relation ska ge mer än den tar ... gör den inte det kan man bara försöka ett visst antal gånger. Jag hoppas för din skull att det inte är samma kille dock även om det inte hade förvånat mig, för seriöst var hans beteende inte något som kommer försvinna över en natt. Han är idag 32 och i hans fall kändes det definitivt som att man inte kan lära gamla hundar sitta ...