Sambon är alltid så snarstucken, sur och tvär. Vad gör man?

Min sambo och jag har varit ihop (till och från) i över 10 år. Vi har två små barn ihop.

Jag vet snart inte vad jag ska göra. Efter att jag blev gravid med vårt första barn (för 3 år sedan) har allting bara blivit svårare och svårare i min relation till sambon. Vår relation har aldrig varit lätt då vi båda två kan bli dramatiska och känslosamma, men den har blivit svårare nu. Det är ju barn inblandade... Och jag vill inte att barnen ska komma i kläm, så ofta gör jag saker för att det inte ska bli bråk fastän jag känner att jag sviker mig själv.

Och det är ju inte heller rätt gjort av mig, jag vet. Ibland sätter jag ner foten och säger NEJ, men då blir allt sju resor värre och så får vrida mig ut och in för att det ska bli bra igen. Men vad gör man? Någon som kan tipsa?

Jag hade sett fram emot denna första graviditet i många år och blev så lycklig när vi fick beskedet. Tycker att det är den finaste gåvan man kan få och att magen skulle få VIP-treatment. Inte skämmas bort, men tas hänsyn till.

Men han sa bara under hela graviditeten "graviditet är ingen sjukdom". Jag tycker att han gömde sig bakom detta påstående när han propsade på att jag kunde göra allt som jag kunnat göra innan. Detta fick till följd att jag överansträngde mig i vecka 24 och sonen höll på att födas för tidigt.

Då var sambon ångerfylld för att han fått mig att jobba så mycket, men de känslorna blåste snabbt över. Sen var det mest synd om HONOM för att han mått så dåligt när BM kommit in och förklarat att vårt barns kanske skulle dö. (Hon sa det inte så, men det var ju så det var.)

Jag fick en massa sprutor och dropp och fick sedan vila upp mig och magen på sjukhus en vecka. Blev beordrad vila hemma efter det. Sambon menade att "nu är det ju över" och tyckte mest att jag var lat när jag låg ner någon stund varje dag när smygvärkarna kom.

Min sambo har lätt för att "se orosmoln på horisonten" och ville t ex inte läsa på om förlossningen (trots att jag köpte både tjocka och tunna böcker och visade faktaartiklar) " för att om jag inte vet vad som kan hända så mår jag inte dåligt".

Med följden att när jag ligger i mina värsta smärtor under förlossningen och ber om smärtlindring fixar sambon epidural till mig. Jag hade undanbett mig detta i möjligaste mån, men sambon valde det eftersom det var det enda som han hade hört talas om. Eftersom han inte läst på...

Lång historia kort - värkarna avtar, barnet andas inte när det föds. Tänk om vårt barn fått syrebristskador pga min opålästa sambo..? Det kan ju visa sig när de kommer upp i skolåldern. Hemska tanke...

Detta plågar mig mer än vad jag vill tänka på.

Jag skäms över hur jag känner, men jag skuldbelägger sambon. Dessutom fick jag biverkningar av förlossningen som gjorde att jag hade ont i över ett år. Även det tyckte han var jobbigt för HONOM.

Ska jag vara helt ärlig så var en av mina tankar (när vi fick reda på att barn nr 2 var på väg oplanerat) att "Bra, då får mitt barn ett helsyskon. Sen kan jag lämna sambon om det blir för jobbigt."

Usch, jag skäms så, men jag tycker att sambon är JOBBIG. Han tar mer energi än vad han ger och verkar inte alls förstå hur jag kan tycka att det är jobbigt att ta hand om hemmet och barnen medan han jobbar, umgås med vänner, utövar hobbies, osv. Och han jobbar. Missförstå mig inte. Han är duktig. Men det är jag och barnen som ska anpassa oss efter honom och hans idéer, humör, önskemål, känslor, planer, osv...

Sambon säger ibland att han tror att han staffas för något han gjort i ett annat liv. Att hans (nuvarande) liv är fullt av prövningar och att han har det riktigt svårt nästan jämt. När han tagit sig ur en kris, så dyker en ny upp så fort det börjar bli bättre.

Han är ofta kort i tonen, sarkastisk och ironisk. Han talar gärna om sina goda egenskaper och vilken otur han jämt har som inte fick det där jobbet osv...
Det är så synd om honom jämt och han har "rätt" att vara sur och tvär (pga det tråkiga som hänt honom just den veckan). Jag försöker stötta honom när han mår dåligt, men det är svårt för det ska göras på ett speciellt vis för att bli godkänt och inte ställa till ÄNNU mer oreda. Och det där "rätta sättet" ändras hela tiden...

Ibland är han glad och då kan jag slappna av, men inte riktigt, för det kan ändras så snabbt.

Men jag då? Vem ska stötta mig när jag mår dåligt?

Jag tycker att det är jobbigt att inte få stöd när jag mår dåligt. Det är ännu jobbigare när han säger att jag borde göra mer och bättre. Att "andra minsann kan".

Jag tycker att jag gör mitt bästa. För barnens skull och för relationens skull. Att jag därför sätter mig själv åt sidan lite för ofta. Men det tar sådan kraft. Jag vet inte hur länge till jag orkar.

Snälla hjälp....