Vad ska hända nu...? Jag vill inte vara med längre..

Jag har inga råd att ge dig, men jag känner verkligen för dig. Jag hoppas att allt löser sig på ett bra sätt och att du i efterhand kan känna dig nöjd med förlossningen vare sig det blir vaginalt eller kejsarsnitt. Jag är helt övertygad om att du kommer avguda din bebis igen, när du inte behöver oroa dig över förlossningen längre. Lycka till.

Det enda tips jag kan ge inför ditt möte imorgon är att skriva ner precis hur du känner, ungefär som du gjort här i din TS. Då är det enklare att få fram det man vill utan att glömma något. Det blir också lättare att formulera sig. Skriv även ner eventuella frågor du har om förlossningen, både om vaginal och kejsarsnitt.

Jag har aldrig varit i din sits så jag kan nog inte komma med något mer konkret än så. Önskar dig all lycka till! Jag är övertygad om att du kommer älska din bebis när h*n väl är här. Lycka till på mötet imorgon!

Det enda jag kan skriva är att jag precis som du var extremt rädd för att föda barn,jag grät flera gånger när jag tänkte på det och hade ångest varje kväll innan jag skulle sova. Men så en dag var det dags. Då försvann plötsligt rädslan och istället såg jag fram emot barnet som jag var så trött på att bära.
Visst,Förlossningen var tuff och gjorde ont,men jag klarade det..Jag dog inte. Jag hade en fantastiskt personal som rådde om mig och mitt förlossningsbrev togs på alvar. Försök tänka på vad det är som skrämmer dig mest? För mig var det att tappa kontrollen och själva utdrivningsskedet.. men man glömmer sin rädsla i allt det där. Man är i en annan värld liksom.. och det finns bedövning att få. Ska inte lura dig och säga att det inte gör ont..men psykisk smärta är värre..och det går så fort så du kommer inte hinna blunda innan du har ditt barn hos dig.

Om det är till någon tröst så är det helt normalt att känna/tänka så som du gör.

Har inte läst ditt andra inlägg men här verkar det inte vara smärtan du är rädd för utan att du inte kan se dig som en mamma till ett barn. Jag var orolig att jag hade gett mig in i något som jag kanske inte var redo för men intalade mig tillslut att jag kommer bli en bra mamma. Jag äslkar livet som MAMMA och det kommer du med :D

Jag har också varit lite förlossningsrädd. Dock mer rädd för kejsarsnitt än för en vaginal förlossning eftersom jag själv inta har kontroll då....lite konstigt kanske men sådan är jag. De tar jättebra hand om en på BB och man får så mycket hjälp. Du kommer klara det här. Barnet måste ut på ett eller annat sätt..... Gå in i dig själv och följ med kroppen. Vi är skapta till att föda barn :)

Du kommer att älska ditt barn mer än du kan föreställa dig, jag lovar. När bebisen är ute så kommer du att undra vad du var rädd för. Kroppen sköter sig själv så det är bara att slappna av och låta den när du känner första värken, sen är inte snitt något att oroa sig för heller. När du är uppe i det så kommer du säkert att bli helt lugn, naturen brukar fixa det så.

VAR INTE RÄDD!

Jag måste få berätta om båda mina förlossningar.
Dom gick båda mkt snabbt - 4 respektive 2 timmar. 3 krystningar á 5 min på båda. Inga sprickor, inga men alls.

Vi är gjorda för att föda barn! Låt naturen vara ett med dig (låter flummigt men det är sant!). Låt kroppen sköta jobbet.

Det är inte värre än ett tufft träningspass. Man är koncentrerad, det värker och gör ont, men man fortsätter. Tänk det som en utmaning, ett träningspass! Värkarna håller bara i sig ett par sekunder (en halv minut - en minut) sen får du vila, då har du inte ont.

Men säg att du vill ha bedövning ändå. varför ha mer ont än nödvändigt? Då vet dom det på en gång och kan arbeta efter det. Om du nu hinner, det kanske går så fort och lätt att du inte behöver/hinner (så blev det för mig).

Krystningsdelen var den bästa. Då får man ta i, hjälpa kroppen. Det är en befrielse.

Vaginan är gjord för det här, barnet kommer glida ut på din sista krystning. Tjoff bara!
Äntligen över! Fan vad skönt! Fan vad bra jag är! Får se bebisen...?

Lita på din kropp. Den vet vad den gör.

Ta med dig någon du litar på, någon som verkligen vet hur du känner och som kan prata för dig om du inte fixar det. En sak till som är väldigt viktig: Försök INTE låta bli att visa dina känslor, skäms inte för dem utan är du ledsen så gråt o s v, du tjänar inget på att försöka dölja något.

Hade själv fruktansvärd rädsla inför förra förlossningen (med den skillnaden att jag var rädd för både vaginal förlossning och snitt) och jag gick hos en barnmorska specialiserad på förlossningsrädsla vilket blev min räddning. Till sist kändes planerat snitt som det bästa och det fick jag och har aldrig ångrat det. Den här bm som var specialist kom jag till genom remiss från min bm på mvc.

Är gravid nu med 3:e barnet (fick tvillingar förra gången) och har blivit lovad planerat snitt igen, fick löfte om det redan förra gången jag gick hos aurora-barnmorskan (bm som är specialist på förlossningsrädsla kallas så här, vet att på vissa ställen kan de t ex kallas amina-bm men det är samma i övrigt) att skulle jag bli gravid igen skulle jag utan problem få snitt. Har dock behövt gå hos aurora-bm nu också men inte för att diskutera snitt eller ej utan för att hon skulle uppdatera sig om vem jag är (hade sådan tur att den aurora-bm jag hade förra gången är kvar nu). Varmt lycka till!

Och om det är smärtan som du oroas för så gör inte det. Visst alla upplever smärta olika, en del mer andra mindre, du kanske tillhör de som blir glatt förvånad - jag blev det. Upplevde det inte som direkt smärtsamt alls utan mer som produktivt. Men glöm inte att det finns effektiv smärtlindring om du vill ha, be om det i sånt fall. Glöm inte att du öppnas hela 10cm så att barnet ska komma ut.

Önskar att de ville lova dig ett snitt, så att du kan slappna av. Men tycker oxå att de efter att de lovat det borde peppa dig och stötta dig, men absolut inte tvinga dig, till att våga föda vaginalt.

Tycker oxå att du borde ha med dig ett "brev" imorgon där du skriver ner din rädsla och sätter ord på den så gott det går. Skriv att du är livrädd och behöver bli tagen på allvar!

Jag tror inte att förlossningsrädsla har något alls att göra med känslorna du kommer att få för ditt barn. Jag var oxå rädd, men på en hanterbar nivå. Jag vågade inte tänka längre än till förlossningen... Men kärleken till barnet kom direkt

Lycka till imorgon!

Hur har det gått idag??