Jag är livrädd för döden, för att dö, vad ska jag göra?

Jag hör dig!
För mig blir det bara värre i och med att jag blir äldre. Kan inte acceptera att döden är oundviklig och har svårt att prata om den. Försöker tänka att jag sinom tid kommer att klara av det och att det ska bli lättare, men jag vet inte. Nu börjar ju även föräldrar och släktingar komma upp i de åren då krämpor och sjukdomar blir vanligare och jag får ångest över det också.

Jag var med om ungefär samma sak som dig när min bror dog i tonåren. Det är snart 30 år sedan och det tog ett tag innan jag fattade vad som var på gång.
Jag var tungsint och deppig som annars är glad som lärka.
Först och främst så måste man tillåta sig att sörja ordentligt annars kan man bli riktigt nere.
Jag är inte det mista rädd för döden i dag, jag har accepterat att jag inte kan styra den och överlämnar mig villigt när den kommer.
Jag blev väldigt sjuk en dag i förra året och funderade på om jag skulle klara mig och kände att det var okej om det inte blev så.
Undvik inte tankarna om döden, intressera dig och läs böcker av tex Kubler Ross. Sök efter en tro eller nåt som ger dig trygghet. Sök svar på dina frågor.
Det gjorde jag och därför känner jag mig trygg i dag när det gäller döden.

Samma här. Har haft svår dödsångest med hypokondri till och från, har ofta tolkat tecken på livshotande sjukdom som fel på hjärtat, andnöd etc. Men allt har förvärrats då jag opererades för några veckor sedan. En enkel operation förvisso, men den dödsångest jag kände innan... Det sitter i. Jag vill inte dö. Vet att det drabbar alla men jag är så fruktansvärt rädd. Har frågat människor i min omgivning och ingen av dem är rädda. Jag har ändå tron att vi lever vidare i någon form men ändå... Att inte finnas mer. Att inte känna. Att inte...

Anonym, inlägg nr 3, så tänker jag också. Att bara inte finnas mer..

Jag är med rädd för döden men det har kommit först nu för några månader sen..

Jag lever med cancer i ständigt släptåg (min egen alltså) därför har jag mer eller mindre varit tvungen att begrunna detta med döden. Jag vet inte hur du fungerar men jag ska berätta hur jag gjort.

Jag har förberett min död. Jag har sett till att skriva ett testamente. Vad som händer med min son, mitt hus, mina besparningar osv osv.

Jag har sett till att förutom testamentet vet folk hur jag vill ha det om jag skulle dö inom den närmsta tiden, då syftar jag på begravning, vad jag gärna vill att min son ska komma ihåg av mig, ja sådant men också hur jag skulle vilja att mina blommor togs om hand (!) :).

Detta har varit ren terapi för mig faktiskt. Jag blev framförallt lugnare av att veta att jag uttryckt min åsikt (genom testamentet) om hur min son ska fortsätta leva.

Vissa i min närhet har tyckt att detta har varit makabert men för mig har det varit livsnödvändigt. Jag kan inte hindra en eventuell förtidig död, vare sig den kommer i form av cancer eller exempelvis en bilolycka.

Jag vet inte om något jag skrev hjälper dig men så här har jag det och vet du vad? Döden skrämmer fortfarande skiten ur mig men jag rår inte över den.

Jag är inte religiös men.. ?Giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden? .

Jag är också jätte rädd för döden....... Har alltid vart de å de belv värre när jag fick barn. Går å tänker på döden hela tiden. Kan inte släppa dom tankarna ifrån mig... Vill inte bara ligga å va död lixom.......Å bara va utan att känna..... Har fått medicin för min dödsångest..... Får se om de hjälper har precis börjat me dom....  

Jag tror på Gud och tror att döden är som en sömn och att man sedan blir uppväckt till jorden när Gud gjort den till ett paradis. I korta drag. Jag är inte rädd för döden men har respekt för livet då livet är en gåva. Alla är född med evigheten i sitt hjärta = att man vill inte vill att livet ska ta slut.
Läs Uppenbarelseboken 21:3-4 :)

summa summarum, om man är jätterädd för döden är det bra att försöka leta och studera efter svaret : vad händer efter döden. Då har man lättare att acceptera döden. Ingen ide att låta en rädsla ta över livet. Tänk om man dör när man är 98 och dör av ålder , då har man gått och oroat sig ett helt liv i onödan.

Va tror ni händer efter döden då???