Down the hill...?

Hej, jag sitter just nu med en stor klump i halsen. Sambon och jag har bara varit ihop i 1år och 3 mån på dagen. Vi fick ett underbart litet barn för 1 mån sedan. För ca 2 veckor sen så starta grälen om ALLT. Vi har haft våra problem så som alla andra men nu börjar mina känslor svalna. Sättet han tilltalar mig på ibland är som om han talar till en idiot. Ända sedan förlossningen så har jag knappt ätit för jag har tappat aptiten, och jag påpekar det och han rycker på axlarna i princip. Jag får känslan ibland så starkt att han bryr sig endast för barnets skull och endast i den mängd han anser att han måste. Men när det kommer till sex, ja då passar det! Han har inga problem att uttrycka sig huruvida han känner för mitt yttre etc. Sen så säger han att jag inte offrar mig för honom när det är jag som tar hand om barnet och hemmet och honom så han kan plugga. Så han kan följa sin dröm. Jag visste att det skulle bli tufft men är ett erkännande så svårt att ge mig då? Att om det inte vore för mig (att jag gick med på allt) så hade han haft ett trist jobb för att dra in pengar just nu och inte pluggat till det han älskar mest.

Jag blir tokig, kan tillägga att jag tycker hans föräldrar är hjärndöda och det hjälper inte med att jag ser mer och mer av dom i han. Han beter sig lika respektlöst, elakt och tanklöst vilket också får mig totalt av tänd på han. Vill inte ta i han med tång ibland.

Jag hatar att känna så här... Jag älskar den mannen! Vi har något bra ihop annars hade jag ALDRIG skaffat barn ihop med han. Jag har pratat med han lite lätt omkring detta, inte allt dock. Jag vill hitta tillbaka till oss, som vi var. Glada och lyckliga, varandras komplement. Annars ser det mer troligt ut att jag lämnar honom e period i alla fall. Skulle inte ge upp så lätt när vi har barn men jag står inte ut med honom snart. Hela hans existens kan reta ihjäl mig för han är så dryg!

*Ledsen*