Psykisk misshandel - uppbrott?

Jag har varit med om det. Efter uppbrottet vart det ett h-vete. Men så här några år senare så var det värt det. Barnen har inte tagit nån skada, hade varit värre att låta dem fortsätta leva i den misären. Det är fortf en mkt dålig relation mellan mig och exet och jag känner fortf ångest av att möta/prata med honom. Samarbete finns knappast men jag har det dock ändå mkt bättre än hur jag hade det då.
Terrorn avtog i intesitet när exet träffade en ny. Fick nån annan att lägga sin energi på kanske... De första två åren var värst i allafall.

Träffar han barnen?

Anonym ((orolig)) skrev 2009-08-24 23:13:49 följande:

Ja. Vi hade o har fortf gemensam vårdnad.

Nu är jag iofs man, men jag har varit utsatt för psykisk misshandel av min sambo. Hon fortsatte efter vår separation med minskad intensitet och vartefter jag kunde bryta hennes makt över mig så har hon backat.

Det första året försökte hon behålla makten över mig och ringde ofta och förklarade hur sjuk i huvet jag var och hur fel det var med mig som var så känslig som inte klarade det hon kallade för 'personlig kritik'. Hon berättade också att det varit ett helvete att behöva gå som på äggskal hemma för att jag inte skulle ta åt mig och bli ledsen hela tiden.

Det förekom knuffar nån gång och en gång blev jag slagen i ansiktet då jag sov, snärtar på fingrarna och nedvärderande kommentarer inför familj och vänner. För det mesta så förklarade hon hur fel jag hade och klagade konstant över hur jag gick, lagade mat, att jag tog hand om barnen på fel sätt - och det var sånt som hon inte gjorde , det var inte hennes grej att vara omvårdande helt enkelt förklarade hon i samma veva som hon berättade hur fel jag gjorde.

Jag sprang som en skållad råtta för att inte göra för lite och få ovett för det, jag vaktade noga på att hon inte skulle ha nått skäl till att anklaga mig för att göra fel. Det hjälpte naturligtvis inte - för det som varit rätt ena stunden var fel i nästa. Om jag föreslog nått så sablade hon ned det för att nån dag senare överlägset förklara för mig att jag måste förstå att man måste göra på precissamma sätt och att jag var mindre vetande eftersom jag inte förstod det.

Ofta ringde hon till läkaren före en småbarnskoll och förklarade för läkaren att denne fick lov att få mig att förstå hur jag skulle göra för att ta hand om barnet, hon bokade till och med en tid på familjerådgivningen just för att få hjälp att läxa upp mig om hur illa jag skötte barnen - då familjerådgivaren efter ett par besök sa till henne på skarpen att hon höll mig i en mycket kort tygel och kontrollerade mig så bestämde hon sig för att inte längre gå på rådgivningen - den gav henne inget längre, sa hon.

Jag var rädd för henne på slutet. Jag hade ett tag en önskan om att mitt liv skulle ta slut men ville inte dö, de sista månaderna fantiserade jag om hennes död. Men jag lyckades bryta mig loss. Det tog 1 ½ år innan jag slutade stamma och be om ursäkt för mig själv då hon ringde och ville berätta hur usel jag var, hur sjuk jag var och hur mycket terapi jag behöved för att bli normal.

Nu gick jag i terapi, men hade jag sagt det till henne så hade det körts ned i halsen ännu hårdare på mig. Jag försökte skapa en distans och att vara neutral och nollad inför henne, inte det lättaste då vi har gemensammt barn som behöver oss båda.

Självklart har vårat barn påverkats - många saker har jag hört från barnet om att jag har behandlat mamman fel - som då jag 'tagit' en semestervecka för mamman då hon fick lov att ha tre veckors semester med barnet istället för två !!

Nu är vårat barn inte dumt, det kommer att förstå och det är ännu så litet och oförstört att det frågar rakt ut det h*n inte förstår - och mamman får då slingra sig ur frågan med att jag inte alls tagit en semestervecka för henne - men att det _kändes_ så för mamman.

Barnet kommer att se genom oss båda då det blir äldre, det kommer att se och förstå.

I vårat fall är barnen de stora vinnarna, de har det mycket bättre än med det jag och deras mamma hade tillsammans.

Till anonym (man):

Skönt att höra att livet kan bli mycket bättre efteråt. Hur gammalt är barnet? Hur lyckades du bryta hennes makt över dig? Innan ni skildes eller i samband med detta?

Hur blev vårdnadstvisten? Tog du upp något av detta? Eller verkar hon i myndighetssammanhang vältalig och trovärdig så att det inte är någon idé?

Till anonym:

Har du efter uppbrottet även varit fysiskt rädd för honom? Har han skadat dig eller tex vandaliserat dina prylar?

Behövde någon av er skyddat boende i samband med uppbrottet? Hur gjorde ni slut? Var befann ni er rent fysiskt när ni talade om att ni ville skiljas?

Min väninna kanske behöver skyddat boende i samband med uppbrottet, eftersom både hon och vi är mycket osäkra på hur han kommer att reagera.

Anonym ((orolig)) skrev 2009-08-25 11:35:34 följande:

Ja, det var jag. Han brukade ta tag i mig, vrida armarna på mig och trycka upp mig mot väggen. Släpa på mig, men slog det gjorde han inte. Men det jag skrev räckte långt o väl...
Han har ej vandaliserat mina prylar, han tog däremot en hel del av mina grejor vid separationen men det kan jag leva med.
Han förföljde mig en del i början, ringde o sa att han visste vilka jag träffade o vart jag varit på ett hotfullt sätt och kallade mig div elaka saker.
Sen de första åren använde han sig tyvärr av barnen för att komma åt mig. Nån rättegång för att få ensam vårdnad vågade jag mig inte på. Fam.rätten var inte mkt till hjälp heller. rena skiten i mina ögon.
Tiden har väll gjort sitt, situationen är som den är men den går att leva med nu. Han väcker som sagt fortf ångesten i mig men jag är inte lika rädd.
Det enda jag önskar att jag hade gjort var att jag inte polisanmälde honom för det han gjort mig, men jag vågade inte.
Jag tog bara barnen packade lite kläder o flydde till mor o far när jag lämnade honom. Så gick det till. Jag hade fått nog och mest var det för barnens skull för de for så illa. Utan dem hade jag aldrig vågat dra.
Han hotade att jag skulle dö mm, men jag lever ju ännu så hoten var nog tomma men de tog där de skulle. Fruktansvärt otäckt.

Anonym ((orolig)) skrev 2009-08-25 11:34:28 följande:

Livet kan bli mycket bättre - framför allt för de som inte har egen makt över sina liv, dvs barnen.

Vårat gemensamma barn var 4 då vi skiljdes - och det har gått några år nu.

Även om jag delvis levde i förnekelse angående min undfallenhet så visste jag vad jag gick med på, och jag skämdes över det - ansåg att det bara var mitt eget fel.

Att ta tillbaks makten tog lång tid, vår familjerådgivare trodde att det berodde på att jag började gå i egen terapi.

Men vägen var lång och det var flera skeenden som väckte mig vad jag kan se.

Det första var att jag läste mycket det sista året tillsammans om hur förövare och offer samspelar i fråga om psykisk misshandel. Då jag sista sommaren började fantisera om hur rimligt det vore för en man som jag att döda en sambo som henne så förstod jag lite mer allvaret - jag läste på nått kvinnoforum att då man funderar på det så har det gått för långt och det är dags att lägga benen på ryggen.

Men jag levde ju i delvis förnekelse och hoppades och längtade till den kärlek hon en gång visat.

Jag läste bla på några självhjälpssidor och förstod att min sambo 'levde på' - i alla fall just då - konflikterna och att få trycka ned mig - så jag höll med och nickade så gott jag kunde för att inte ge henne eld på brasan.

Det andra steget var familjerådgivarens erkännade av min situation, som jag alltså delvis förnekade själv. De månader vi gick där skedde en enorm föränding - men så började jag i egen terpi då också.

Jag skakade ju av skräck inombords, men terapin förändrade mig och löste upp gamla knutar från barn och ungdom. Men jag pratade aldrig om misshandeln med min terapeut. Vem skulle tro mig ?!

En vändpunkt var då exet på egen bevåg ställde in mitt umgände med vårat barn några timmar innan. Först blev jag förstörd - hur kunde hon göra så här, det var fel. Sen blev jag arg och så kom första insikten om att hon _inte_ hade makten att besluta det här - det var min tid och eftersom vårat gemensamma barn varit mest med mig så var det otroligt viktigt med den täta kontakten vi hade. Jag skrev ett svar där jag enkelt konstaterade att de nu bestämmt saker som barnet såg fram mot och att det tänkte jag inte förstöra, men ... om det hände något liknande en enda gång till så var hon välkommen på samtal hos familjerätten.

Det skrämde henne och sen den dagen delar vi på tiden så barnet är hon oss vv - de ändrade tiderna den dagen var ju bara sambons första steg att införa vv. Hon ville inte tappa ansiktet.

En vändpunkt till var då jag beklagade mig för en vän hur svårt det var att följa exets växlande viljor och jag i varje mening möttes av ett varför - jag förstod ännu mer hur jag lämnade makten äver mig själv och mina känslor till exet. Exet njöt av att jag sprattlade på kroken och förökte trä på mig lite längre.

Den här persioden, då det gått knappt ett år efter separationen, så körde exet omväxlande med telefonterror och med att fråga mig om vi inte kunde vara lyckliga särbos. Jag skakade fortfarande inför hennes angrepp och det kunde ta en vecka innan jag lugnat ned mig inombords.

Den enda kontakten jag försökte ha med henne var just ang barnet - allt annat flydde jag - ett vänligt nej tack. Jag behövde distansen för att läka mina sår och ta tillbaks min egen makt - annars började hon vrida och vända på mig och mina tankar och känslor tills jag skakade igen.

Till slut började jag berätta för min familj och deras bestörta kommentarer var just att det var övergrepp och misshandel.

Efter ett och ett halvt år så ringde exet på alla hjärtans dag och var grälsjuk - hon hade rätt och jag hade och var fel och i behov av terapi. Jag skrattade.. vad var det nu som var fel eftersom hon behövde nån att trycka ned..jag skrattde ännu mer från djupet av mitt hjärta - makten var delvis bruten. Hennes attacker rann av mig (mest på utsidan) och hon beklagade sig över att det inte alls kändes bra att bli skrattad åt och inte tagen på allvar men jag frågade med skrattet i halsen vad det var som var fel nu då..

Sen började det ta månader mellan samtalen - hon försöker fortfarande i perioder. Nu är det sen innan sommaren hon var igång. Då var det fel att jag skulle åka bort några veckor på semester på barnet - barnet behövde faktiskt vara hemma och vila - inte flänga runt, själv kunde hon inte tänka sig att vara hemma, det är inte hennes grej att bara vara hemma, hon måste aktivera sig för.. och så kom förklaringarna i en strid ström om hur fel jag gör. Jag fräste till nått om att det är klart att barnet kommer att må dåligt av att vara hemma med henne om hon har ångest för att hon inte kommer iväg. Inombords skakade jag och pulsen slog tills nästa dag.

Just nu har hon en vänlig period då hon ville odla vänskap med mig. Jag är neutral och vänlig men umgås bara runt de saker som har med barnet att göra. Jag är rädd att hon ska ta på mig eller ge mig en kram - jag skulle av blotta förskräckelsen ge henne en örfil och svära osande eder över vad fan hon håller på med känns det som.

Så det finns fortfarande delar av en kamp i maktbalansen. Makten kanske är bruten just nu - men hon försöker och det jag har lärt mig är att eftersom hon inte klarar av att sätta sina egna gränser gentemot mig och då jag varit dålig på att sätta mina gränser gentemot henne så måste jag om och om igen visa var gränsen går. Då jag inte gör det så kliver hon fram.

Det har aldrig varit en vårdnadstvist - oavsetthur hon behandlade mig så behövde barnen henne. Det finns inte mycket som är värt att bråka om egentligen - förutom den gången hon försökte börja med umgängessabotage. Min frigörelse handlar ju delvis om barnen - de skulle ha det bättre. Det var insikten om deras svårigheter i det vi levde i som var katalysatorn - för jag älskade ju henne då fortfarande - trots mina fantasier. Jag bryr mig inte om att ha rätt - jag vill bara göra rätt för barnen - jag behöver inte bevisa för henne att hon gjort fel. Jag har klarat mig ur det här till största delen på ganska kort tid och barnen har det bra nu - det är det som är viktigt.

Hon är mycket vältalig och har en stor övertalningsförmåga, de gemensamma besök på bvc vi gjorde efter separationen då hon ringde och pratade förtroligt med läkarna innan besöken visar hennes förmåga till manipulation.

En läkare sade till mig att det är viktigt med regelbundna tider för mat med så små barn... jag fick lov att sköta det bra ? Jag som fick så mycket ovett av exet för att jag inte var mer flexibel utan alltid skulle ha maten klar vid speciella tider. Exet hade ingen koll på klockan, lunch vid halv 2 och middag nån gång mellan 17 och 22 om hon skulle laga maten nån dag, ändå är det jag som får bära hundhuvudet för att jag både var tidsfascist och aldrig kunde hålla tiderna. Till slut visste jag inte vad som var sant.

Men jag tänkte inte bråka hos läkaren, jag teg och tittade på läkaren, lyssnade och var förvissad om att sanningen skulle visa sig. Sen sa läkaren att hon visste att vi var separerade så att jag behövde inte dölja det... !?

Ursäkta att jag dröjt så länge. Nu kanske ni inte ens är kvar här längre, men jag svarar i alla fall.Tack för att jag får höra era berättelser från era liv. Det som gör mig så ont är att det stämmer så väl in på hur han behandlar min vän. Jag önskar att min vän också hade kommit till uppbrottsteget, så att hennes liv kunnat vända, såsom era har gjort det, till det positiva. Fast jag inser från era erfarenheter att det är en lång väg tillbaka innan livet känns helt bra och ångesten dämpas.

Orsaken till att jag inte svarat förrän nu, är att det har varit oerhört jobbigt när min vän först lämnade sin man, men sedan redan efter några dagar vände tillbaka hem eftersom han hade "förändrats så oerhört". Han hade insett att han behöver äta medicin mot sina psykiska besvär, och kunde därmed för första gången (de har varit gifta i många år!) föra ett vettigt samtal med henne. Hon tog inte ens chansen att få vara för sig själv en liten tid. Han skulle må för dåligt av att separera, så hon vill inte att han ska må dåligt.

Nu är hon på ruta ett igen och försvarar honom, säjer att deras dåliga relation även beror på henne och att hon behöver förändras (hon har vridigt ut och in på sig själv under flera år!!!). Hon säjer att vi inte tar tillräckligt med hänsyn till alla hans psykiska besvär. Det var så befriande under ett par månader (den tiden när hon bestämt sig för uppbrott). Då slutade hon nämligen försvara alla hans nycker och otrevliga beteende.

Till saken hör att han hotade oss för att få reda på var hon var, han sa dock inget brottsligt enligt polisen, men det orsakade så pass mycket obehag att vi valde att resa bort några dagar. Han är därmed inte längre välkommen hem till oss.

Jag är rädd att det kommer vara svårt att fortsätta den nära relationen med min vän. Vi kommer inte att prata med varandra direkt på en tid, vi bara blir arga på varandra just nu. Jag är besviken på att hon inte bröt upp ens för en kort tid och hon är besviken på mig att jag inte kan se att hennes man verkligen, enligt henne, nu gör stora insikter och är beredd att förändras.

Jag är rädd att han kommer säja att de lika gärna kan flytta längre bort från oss, eftersom han ändå inte är välkommen hos oss (och vi vill nog inte heller hälsa på dem om han är hemma).

Det här har tagit all min energi och jag är så ledsen. Vi har en nyfödd liten son som vi vill glädjas över, men som vanligt så har min väns man förmågan att svärta ner tillvaron för alla omkring sig.