HJÄLP!Jag blir vansinnig och trött på vår 3 åring!!!

Kanske borde prata med BVC eller BUP och höra om de har några förslag på om det är normalt eller något som borde jobbas med!

Hur är han på förskolan? Har pedagogerna sagt nåt om hur det fungerar där?

Det låter som om han söker uppmärksamhet och nu hittat ett effektivt sett att få den på. Hur gammal är lillasyster?

Barn brukar väl komma på att allt levande är förgängligt i den åldern. Våra barn har också pratat om att gamla människor ska dö när de varit sådär 3-4 år. "Hej, gammelmormor, du är jäätegammal! Snart ska du dö!" Och då svarar gammelmormor att det är ju helt rikitgt, men först hde hon tänkt att var med på ett par fördelsedagsfiranden till. Jag menar att det behöver inte ligga så mycket illvilja bakom, utan man test

Han har varit hemma med mej ända sedan han föddes och jag har tänkt att han ska vara hemma tills han är 5 år. Nästa år ska han börja i en liten grupp som träffas ett par dagar i veckan. Annars fungerar han bra när vi träffar andra barn utanför hemmet. Han kan leka lugnt även om jag alltid är på helspänn.

Hans syster är 9 månader men hennes födsel har inte påverkat honom alls. Han var såhär även innan hon föddes. Dessutom gillar han henne och tycker att hon är snäll o söt
Det är hans ilska mot andra (svagare)+ fula språk som är värst. Och ja, det är sant att han älskar uppmärksamhet och gillar när folk ser honom men då tror han att folk även ska skratta när han säger dummar saker eller beter sej illa. Hur jag ska få bukt med det är för mej ett mysterium?????

Fler som har erfarenheter?

Ditt barn testar gränser, utforskar språket, "speglar" vuxna och andra i sin omgivning och etablerar rangordning eller hierarki precis som alla andra barn gör i den åldern, sen behöver det ju se exakt lika ut för varje barn, eller? Barn börjar i 3-4 års ålder att utveckla empati, du kan inte kräva det av honom än.
Istället för att fråga en fråga där du kan få ett annat svar än det du vill ha kan du väl på ett glatt sätt övertala honom: kom igen, så ritar vi, du har ju superbra kritor som ropar på dig: kooom och riiita med osss, säger dom!
Ibland kan det väl bli så också att man hamnar i någon slags negativ spiral när det "jobbiga" uppmärksammas mer än det som är "bra"?

Det är sant. Vi är verkligen inne i en ond cirkel just nu där jag/vi ofta är arg på honom och det är så svårt att bryta mönstret när han hela tiden utmanar oss i nästan ALLT han gör förutom när han sitter o leker...Idag plockade han faktist all mat och tallrikar bort från bordet och det fick han väldigt mycket positiv uppmärksamhet för så det märktes att han blev stolt!Men han glömmer det så snabbt och hittar på något dumt igen efter några timmar och när han t.ex. springer runt o skriker så det tjuter i öronen på alla i familjen så är det svårt att ignorera eller spexa bort för oftast vägrar han lyssna utan vi får ta tag i honom och locka honom till något annat och det är jobbigt att det alltid ska vara så!!

Även om det känns förjävligt jobbigt så är det BRA att ditt barn utmanar! Han har inga medfödda förhållningsregler, han känner inte till gränser, vad samhället/du/familjen tillåter eller inte, utan det tar ju ni reda på tillsammans genom uppfostran och socialt samspel.
Han vill veta dina gränser! Då han "bara" är 3 år går det inte alltid att förklara, det blir för komplicerat även om han har bra ordförråd.
Sluta använd generella formuleringar, t ex man får inte, man ska inte, det är fult osv.... utan säg JAG vill inte att du gör si eller så. Jag tror också att barn precis som vuxna tröttnar och slutar lyssna om det blir för tjatigt. Du måste inte alltid förklara varför utan ibland kan du bara säga: "Nu bestämmer mamma att du inte får göra si eller så".
En helt vild spekulation från min sida: Din son vill ha mer motstånd! Han verkligen söker "regler" och testar sin förmåga att liksom ta sig fram i livet. Och jag tror han känner av att du kanske känner dig maktlös, tycker det är jobbigt, liksom skäms för hans dåliga uppförande!
Gör inte det! Han är ett litet barn med temperament. Han hittar inte på bus för att vara vara jobbig.
Försök att inte bli så arg! För mycket nej förpestar stämningen för alla. Välj dina konflikter. Försök att några dagar verkligen minimera tjat och nej till sådant du måste reagera på, t ex fara för liv eller hälsa. Blunda för resten, låtsas att du inte ser och kolla vad som händer. Försök att erbjuda alternativ istället för att säga nej. Ge val istället för förbud. T ex du får inte slå lillebror med sleven men du får gå ut med sleven och spela trumma med stenen.

Pixolina-vilka bra råd, tack!

TS: Jag har det ungefär likadant med vår 2-åring. Han är så fruktansvärt elak att jag ibland undrar vad det är för FEL på honom. Han kan klösas och försöka bitas och ser ut som att han verkligen önskade livet ur en, helt fruktansvärt. Jaa, det hjälper ju inte dig men du vet i allafall att det finns fler. Jag kommer i a f försöka ta till mig Pixolinas råd.

Pixolina har skrivit jättebra, kloka ord!

Skulle vilja tillägga en reflektion jag fick angående att du hela tiden frågar, vill du göra det, vill du göra det, osv och får nej på allt. Det kan vara svårt för så små barn att få så många alternativ, de kan helt enkelt inte med att ställas inför sådana val och kan inte välja själv. Därför är det bättre att, endera som Pixolina skriver, övertala och bestämma själv att NU gör vi det här, vad roligt det ska bli, fina kritor vi har osv. Eller att du ger två alternativ, vill du att vi går ut och cyklar, eller vill du vara inne och måla med kritor, tex. Inte något som han kan svara nej på av bara farten, då får han chansen att känna motivation själv och tänka efter vad han faktiskt tycker är mest roligt.

Charlien- tur att det finns fler vår kille blev värre just runt 2 år

vittra-ja, jag vet vad du menar med frågeställningarna. Jag kanske uttryckte mej lite diffust där angående frågorna. Jag håller naturligtvis inte på jämt och frågar honom vad han vill göra. Det skulle aldrig funka. Men de var bara som ett exempel på hans negativa attityd till allt. Oftast säger jag att nu gör vi dethär! Men om jag frågar honom om vad han vill så får jag NEJ på allt och det får jag även när jag säger mera bestämt att nu gör vi detta!. Så jag brukar bara låtsas att jag inte hör honom utan forstätta rita på(om det är det vi gör) men det är också irriterande för när jag börjar rita på så väntar jag ju mej att han ska hänga på men istället försöker han förstöra det jag ritar och då säger jag till honom eftersom jag är rädd för att han senare kommer att börja förstöra kompisars teckningar också...Jag brukar också ta hans hand och föreslå att vi gör det tillsammans men fortfarande brukar hans attityd vara densamma!Han är så himla bångstyrig!!!De flesta barn jag känner brukar låta sej övertalas eller lockas men inte han...

Pixolina- jag är medveten om absolut allt du skriver och du har helt rätt. Han är en gränstestare till max!Vet du att jag tänker varje eviga morgon "idag ska det bli en bra dag och jag ska ta det lugnt med honom och ha tålamod" Och det kan funka en stund tills han börjar spinga runt och skrika efter frukost, då blir jag tvungen att lyfta upp honom i lekrummet och avleda eftersom han inte lyder bara av att man säger. Ibland brukar jag hota att någon leksak ryker om han inte gör som jag säger, det hjälper ibland...
Och tro mej-jag blundar för mycket. Men om vi tar ett sådant exempel att min väninna kommer hit med sin dotter som han är på henne gång på gång trots att jag drar iväg med honom och hotar med allt möjligt. Och jag har t.o.m fört in honom i huset och sitta en stund en gång när vi andra var ute. Trots detta kom han ut tillbaka och var likadan. Skrattade och sa hr dum flickan är. Hur gör man i sådana situationer?