Önskat gravid i v9 men nedstämd- fler än jag?

Jag kände likadant i början nu med andra barnet. Tror det var hormoner för min del! Lycka till och hoppas deppet släpper snart!

Jag är i v 10 med andra barnet o känner som du. Min dotter är tre. Jag känner egentligen ingen verklig glädje alls, trots att detta var helt önskat och medvetet.

I mitt fall är det oxå så att jag just är i en fas i karriären där jag behöver satsa allt, tjänar väldigt lite o får trassel med SGI. Så jag oroar mig även för det praktiska. Eftersom jag fyller 35 i år ville vi dock inte vänta längre, man vet ju aldrig om det är lätt eller svårt att bli med barn...

När jag rannsakar mig själv så vet jag att jag inte hade valt annorlunda om jag fick backa bandet. Men ändå känner jag inte glädjen. Jag har mått mycket illa, varit bisarrt trött och tycker att mitt liv blivit tråkigt, inrutat, ensamt och grått sen v 5. Jag skäms över att jag känner så, men kommer inte riktigt undan. Jag undrar oxå vad jag gett mig in på, samtidigt som jag vet nånstans i mig att jag ville detta. Helsnurrigt.

Förra helgen fick jag en otäck blödning o ont, och åkte till akuten övertygad om att jag mist barnet. DÅ ville jag vara gravid! Så fick vi se det lilla hjärtat slå, och glädjen kom. Men vet du, två dagar senare var jag helt deppig igen. Tror oxå att hormoner spelar in, rätt mkt, men vill verkligen inte att det ska va så här. Jag bollar gärna tankar med dig, jag försökte själv skriva en sån här tråd igår, men fick inte till det...

//Jazzy

Jag är oxå gravid i v8 och känner samma sak. Det gjorde jag med mitt första barn oxå. Men jag har för mig att det blev mycket bättre efter de tre första månaderna när hormonerna har lugnat sig lite. Men det är asjobbigt.

Ohhh vad jag också känner igen mig!
Många är tankarna... klarar jag detta... VILL JAG VERKLIGEN detta, trots att det är efterlängtat... Vissa dagar är halft ångestladdade och jag undrar vad jag gett mig in på..

Min son är 5 år och jag minns ärligt inte hur jag mådde med honom!
Denna gång mår jag väldigt illa och ligger till sängs mer eller mindre hela dagarna... att jobba är nästan uteslutet känns det som... är i vecka 10 och hua... hoppas verkligen detta går över snart!

Skönt att vi är fler som sitter i samma bàt (även om det självklart vore mkt bättre om vi alla màdde bra). Tror som ni säger att hormonerna spökar ganska rejält, men det gör det hela mkt svàrare pà ett sätt. Hormonerna spökar men de syns ju inte... finns liksom inget att ta pà. Förstàr ni vad jag menar?!! Ok, illamàende är inte att leka med. Hur kan man känna sig glad när man màr illa?!!

Enlitentill och Sarajazz, nu har ni bara tvà veckor kvar tills v12 sà jag hoppas att ni fàr mà bättre dà! Jag och Annie236 fàr kämpa lite till... Tror egentligen inte att det har med längtan efter barnet att göra... det är svàrt att känna att graviditeten är reell när det är sà tidigt, man känner mer det som är jobbigt. Att fà ett barn är pà ngt sätt overkligt. När sparkarna kom med Julian kändes det pà ett annat sätt. dà var det lättare att glädjas trots det jobbiga...

Jag gör saker som jag brukar tycka om men det spelar ingen roll, är ändà làg!

Idag ska iaf vi fira min son som fyller tvà àr. Hoppas att princesstàrtan gör susen;)!!! Den màste jag ju iaf gilla....

Ush ja!!

Känner igen alla dessa känslor!

Är gravid för första gången och är nu i v8.
Blev jätte glad när jag fick veta att jag va gravid men bara några dagar efteråt kom denna konstiga känsla av vemod, som jag sedan inte kunnat skaka av mig!

Ser inte fram emot någonting utan vill bara dra ett täcke över huvudet och sova mig igenom hela graviditeten. Känner också att jag aldrig mer kommer att utsätta mig för detta (förhoppningsvis ändrar jag mig)
Tycker inte ens att det e roligt att berätta för folk att vi ska ha barn, blir nästan bara mer deprimerad och stressad av att folk ska veta.

Känner mig ensam och instängd, som i en egen lite kupa lixom. Och så mår man ju illa mä. Dessa två känslor förstärker verkligen varandras obehag.

Hoppas verkligen att detta försvinner när hormonerna slutat kriga i kroppen! Annars får dom söva ner mig och inte väcka mig förens det e klart!

Var verkligen skönt att bara skiva av sig iaf=)
Kämpa på allihopa!!

Usch ja, första tiden mådde jag sådär, det gick upp o ner hela tiden. Det är planerat och blev jätteglad över plusset! Men sen så kom oron att något skulle gå fel, att behöva tänka på att man har någon annan som växer i en att ta ansvar för, kan inte äta o dricka vad man vill.. om jag kommer att klara det när bebisen är här, om vårt äktenskap kommer att hålla... alla tankar på en gång! Jag var riktigt deppig mellan varven och undrade vad jag sysslade med.
Nu är jag i v 13 och nu känns det härligt. Börjar få lite kula och fattar att det är på riktigt.

här har du en till! v 14 och har fortfarande inte mått bra en dag. trött illamående värk i magen ryggen sur och grinit. nog är jag nedstämd alltid! tröstar mig med att det i feb kommer ut ett älskat barn, får tänka så för den där magiska 12v gränsen slog inte in på mig.