Som ovan lyder, vad tycker ni?
Den svenska normen är väl egentligen att man ska ha fasta inkomster, hus och varit tillsammans länge osv. Men MÅSTE man egentligen det??
Ni med barn berätta!!?? Och tyck till !!
MÅÅÅNGA svar vill jag ha :)
Vi "skaffade" barn när vi tyckte att det kändes som att det var RÄTT. Vi ville båda ha barn, för vi hade hus, jobb och varandra och det kändes som att det bara var ett barn kvar för att ha det helt perfekt.
Jag tycker när man kan acceptera och förstå vilket ansvar det innebär. Och när man själv vill och tycker att man är redo.
Det är plus när man har stöd och det är inget kul att leva på soc när man har barn. Men det går.
När man kan ta hand om ett barn - på alla plan - ekonomiskt, känslomässigt etc.
Min personliga åsikt: en stabil inkomst, att ekonomin går runt. hus, varit tillsammans länge är inte viktigt. Huvudsaken man vet vad man ger sig in på och att man är redo att ta det ansvaret.
Men det är sen upp till var och en. Detta är iaf min åsikt om det hela
Man "skaffar" väl barn när det känns rätt i hjärtat helt enkelt o det varierar ju från person till person. Vissa får ju inte den känslan förens alla kriterierna i TS är uppfyllda andra har helt andra preferenser för vad som är rätt.
Själv så kände jag o maken att det var helt rätt för oss att bli föräldrar när det visade sig att jag blev gravid 6 veckor in i vårt förhållande.
Jag tycker att det egentligen finns tre krav:
båda ska vilja skaffa barn
man ska ha en egen bostad
man ska ha en egen försörjning (ej socialbidrag)
Vi började bebbeverksta´ så att bebben tidigast skulle titta ut när jag avslutat min utbildning. Min examen hade jag i januari, och fast jobb såklart. (Har jobbat där i 8 år nu.) Bebben tittade ut i början av april, så jag hann jobba ca 2,5 månader. Vi är gifta och bebben kom nästan exakt på vår treårsdag (sen vi träffats första gången)! Så vi har inte varit tillsammans i en och en halv evighet innan vi tagit nästa steg. (Förlovade oss efter 1 år, gifte oss efter 2 år, fick vår lille efter 3 år.)
Min poäng är att jag tycker man ska ha en någorlunda stabil tillvaro både för sin egen och barnets skull.
Det bästa är väl när båda vill och man har möjlighet att ge barnet ett bra liv.
Fast själv blev jag oplanerat gravid efter 3 månaders bekantskap. Ingen av oss hade en vettig bostad (bodde i varsitt studentrum), vi hade inte studerat färdigt, saknade jobb och pengar. Men det har gått bra för oss ändå. Det mesta löser sig om man vill och kämpar lite 
Jag och min sambo började planera barn när vi varit ihop 4 månader. Allt kändes så rätt bara och båda har långa förhållanden och erfarenheter bakom oss. Nu är våran flicka snart 4 månader och jag har aldrig ångrat en sekund. Detta trots att jag bara hade ett tidsbegränsat vikariat som usska. Han har visserligen fast jobb inom vården som usska och det är ju faktiskt en trygghet att i alla fall en har en fast inkomst om något händer..men inte ett Måste. Mogenhet och känsla går före materialism.
Men följ ditt hjärta skulle jag göra ,man vet när det är rätt tid.
Att man har varit tillsammans några år, så man känner varandra, hus är inte viktigt, men att man har en bra ekonomi. :)