Jag och min man orkar inte bo tillsammans längre!
Jag har ett problem som jag trodde var så avlägset det bara kunde bli, och allt är mitt fel!
Jag och min man har varit ihop i 4 år, gifta i två. Han har 2 söner (tonåringar) i ett tidigare förhållande och vi har en gemensam son på snart 3 år. Vi bor i en fin hyresrätt och har gemensamma intressen, har det bra tillsammans helt enkelt. Vi har visserligen lite knaper ekonomi, men vi tycker om varandra och är friska och har mat på bordet, så det är ganska bra ändå.
Han har bra kontakt med sina barn och de kommer regelbundet och bor här. Hans förra förhållande tog slut efter 15 år pga att de gled ifrån varandra helt enkelt. Han var också otrogen i det förhållandet (han har berättat det själv men jag visste redan om det) men hans före detta vet ingenting.
Vi var otroligt kära när vi blev ihop, men när vi varit tillsammans i två år var jag otrogen med en annan man. Vi hade då fått vår son när jag begick det misstaget. Jag VET att det var så fel, jag blev verkligen tokkär i den här andra mannen. Vi hade sex 2 ggr och sedan hoppade vi båda av. Jag ville inte såra min man mer om det skulle komma fram och han hade ingen partner men insåg att det var ett fyllemisstag. Det fanns heller ingen anledning till att jag skulle vara otrogen (jag och min man hade det bra ihop) utan jag blev bara otroligt attraherad av den hör andra mannen.
Dumt nog berättade jag inget för min man för jag älskade honom och ville inte att han skulle göra slut. Som den jubelidiot jag är hade jag skrivit på ett löst papper i min dagbok som en "bekännelse" om otroheten med den andra mannen. Min man hittade min dagbok i min sängbordslåda och öppnade den, läste pappret och fick veta allt. En tid av enorma bråk följde och vi visste inte om vi skulle kunna gå vidare. Jag var arg för att han läste min dagbok och han skyller på att han "inte visste att det var en dagbok" vilket är lögn. Dessutom anser han att det ju var tur att han läste och fick reda på det.
Vi kämpade dock på och det blev bättre, nästan som från början. Dock kan min man inte släppa min otrohet, och det förstår jag. Jag har erbjudit att vi ska gå i familjeterapi, frågat vad han vill, föreslagit att han ska gå och prata av sig med en kurator och stöttat, peppat och taggat honom men ingenting duger/hjälper! Han är supergnällig om allting, om jag frågar "vart är korvbröden?" kan han sura utan anledning och svara "du kan väl fråga din älskare, han vet säkert." ALLT syftar på han som jag var otrogen med trots att vi har rett ut alla frågetecken flera gånger, jag har till och med svarat på detaljer i sexet när min man krävt att få veta, något som inte alls har hjälpt oss. Min man kan knappt köpa samma saker som älskaren, det har nått absurda nivåer.
Min man vägrar kyssa mig, han pussar bara och han vägrar ge mig oralsex.... Ingen stor grej kanske men nu har det gått två år utan det och då känner man sig rätt frustrerad. Det konstiga är väl att några månader efter otroheten kunde vi göra dessa två saker och ha bra sex men plötsligt, 2 år senare, så tycker han att "det tar emot eftersom jag tänker på X och dig tillsammans".
Älskaren har i sin tur svinat också och låtsats som att jag har hittat på allt om vårt korta förhållande, sagt typ "hon hängde efter mig och har fantiserat ihop nåt!" och det gör ju MIG arg. Varför skulle jag ljuga till min egen nackdel?? För hans del spelar det ju ingen roll eftersom han inte har någon partner eller familj att ta hänsyn till. Har konfronterat honom med detta men han svarar inte på tilltal så numera skiter jag i honom helt. Har inte haft kontakt med honom sedan otroheten.
Jag och min man har det jättebra vissa dagar, andra dagar vill jag bara stryka ur kalendern. Vi har pratat om att bli särbos för att slippa vardagsgnatet, jag tror det skulle funka men bara om han också går och får hjälp med att kontrollera sina känslor. Han tar till arbete, alkohol och löpning för att glömma men det är ett uselt sätt. Jag har ställt ultimatum och sagt att antingen går han och bearbetar detta (eller vi) så vi kan få det bra tillsammans, eller också kan vi inte leva ihop. Han vägrar välja något av det. Varje gång han kallar mig fitta, säger att jag är dum i huvet eller tjafsar och barnslar sig så tänker jag "Nä, nu tar jag ungen och drar!" men sedan veknar jag när jag inser hur praktiskt vi bor och har det.
Han är jättegnällig och pedantisk här hemma. Har jag städat hela huset hittar han i alla fall en smula någonstans. Har jag rengjort toaletten så har jag gjort det fel. Har jag hängt tvätt så har jag tagit fel klädnypor... Ja, ni fattar. Han säger att om jag gör som han säger när det gäller städning så skapar jag tillit, och det kan bli bra igen, men jag har ingen lust att vara hans hembiträde för att han KANSKE blir lite nöjd och kan tänka sig att kyssa mig. Jag anser att antingen litar man på någon eller också gör man det inte. Vi brukar jämföra med hans jobb (han jobbar i ett kvinnoyrke nattetid) och jag säger "du kanske har haft 100 chanser att vara otrogen utan att jag skulle märka det, men det tror jag inte du har varit. Varför? För att jag litar på dig" men han tycker det är en helt annan sak.
Det sjuka är väl att jag längtar efter en egen lägenhet där jag och sonen bor (fast deltid såklart), jag vill vara singel och kunna ligga runt för jag är inte ett dugg attraherad av min man. Han är jättesnäll och inte ful direkt, men jag tänder inte på honom och det tror jag inte att jag gjorde från början heller, jag tyckte bara att han var snygg för han var snäll och romantisk.
Igår kväll pratade vi om att dela på oss, som särbos till att börja med och eventuellt bli ihop igen senare. Han är emot det för han menar att vår gemensamma ekonomi hjälper 0ss (han är hos fogden) och han menar att eftersom vi var ihop när han blev skuldsatt så är jag skyldig att betala av på det. Jag säger att det är jag inte alls eftersom han köpte saker i sitt namn och det var hans egna gamla lån han betalade av på.
Jag vill inte leva med honom för jag står inte ut med alla bråk och allt jävla gnällande, men jag älskar honom som en vän och jag vet att jag kommer sakna honom efter en vecka om jag flyttar. Jag vill helt enkelt inte att han ska försvinna ur mitt liv eftersom han är det enda trygga jag har, men jag blir inte ett dugg upphetsad av tanken på en barnfri kväll tillsammans med honom.
Vad fasiken ska vi göra? Ska vi dela på oss för alltid eller för stunden? Kan det bli bra igen? Och hur går man vidare?