Vår sons ena testikel har inte vandrat ner, snart operation

Ingen?

min son är 7 år och ska opereras i september har läkarna sagt. Jag tror man ordineras o vara hemma en vecka, sen får man ju se hur pojken mår helt enkelt. Vår läkare sa oxå att dom vill göra det så fort som möjligt, tkr dock det är märkligt att dom inte sa ngt speciellt på 5-6års kollen :/ Bara att vi skulle hålla koll, sen tog det lite tid innan vi fick tid till läkare, som i sin tur skulle skynda på det eftersom det var "lite" bråttom, 3-4 mån sedan. Hoppas på tid snarast!
Men det är nog bra om dom gör det så fort som möjligt, jag är rätt så orolig att han ska bli infertil tyvärr, smärtar rejält! fast hos min pojk har ingen kommit ner, den ena i ljumsken o den andra sitter högre, han skulle "nog" kunna få barn. Lycka till o hoppas du får tag i all info du vill ha =)

Min man opererades för detta när han var ungefär i er sons ålder, vi hade ändå stora problem med just fertilitet o. att få barn.
O m jag har förstått detta rätt så är det den högre värmen i kroppen i jmf med i pungen som är orsaken. Men vore jag i er sits skulle jag ställa så många frågor som möjligt till läkaren som skall göra operationen innan.
Att vara i infertilitetssvängen är _inte_ roligt.

Vi har påpekat detta många gånger på bvc men det har bara viftats bort att man ska hålla koll på det. Så förra året när han var tre bokade vi tid själva med läkare och först då kändes det som att det hände någonting trots att han var helt värdelös och hade inte en aning om hur det här gick till. Kanske hormonbehandling, kanske operation. Kanske lokalbedövning, kanske nedsövning.
Ett halvår senare fick vi åka till ett större sjukhus där dom även utför operationerna och undersöka honom varpå läkaren frågar om dom inte gjort ett ultraljud på honom eftersom det skulle underlätta för henne att inte bara klämma utanpå.
Kände mig mest arg, vafan, detta är som jag förstår ändå ganska vanligt förekommande...vet läkarna då inte hur man bär sig åt?
Läkaren vid detta större sjukhus är av utländsk härkomst och fruktansvärt dålig på svenska men som jag förstod det på henne så var det två veckors sjukskrivning tillsammans med sonen. Någon annan säger en vecka (sen handlar det ju givetvis om hur han mår) Och som vi fick förklarat för oss så viftade dom bort litegrann av det här med ökande risken för cancer och vad gäller infertilitet så var det någon ynka procents chans att drabbas av det eftersom dom har dubbel uppsättning testiklar.

Sjukvården är inte särskilt lätt ibland =/

Hej!
Möter i mitt arbete barn som opereras för ej nedvandrad testikel, sk retentio testis. Kan därför bara svara på hur det brukar fungera hos oss... Kanske får du någon hjälp av mitt svar...

Barn och föräldrar får komma samma dag som op (får ej äta efter kl 24), barnen förbereds inför det som ska hända, får se förberedelsebilder osv, få bedövningssalva inför nålsättning (behövs ju en liten slang i ett blodkärl inför narkosen), träffa kirurgen osv. Vi ger premedicinering innan, alltid Alvedon och vid behov även lite lugnande. När det är dags att åka till op får barnet byta kläder, bädda ner sig i sängen och föräldrarna får följa med ända tills barnet har somnat. Operationen i sig tar inte lång tid, men med förberedelser innan sövning och för uppvak tar det kanske 1-1,5 timme totalt innan barnet är på uppvaket igen. Då finns föräldern där och sitter bredvid när det vaknar. Väl vaket får man komma till avdelningen igen och när barnet har druckit, kanske ätit lite samt kissat så får man åka hem. Rekommendationen är sedan att ge regelbunden smärtlindring med Alvedon de tre första dygnen och vara hemma från dagis under en vecka.

Efter op får man återbesök efter tre månader för att undersöka testikelns läge. Ibland kan mer än en operaton behövas för att få ner den bra.

Lycka till!

TACK så mycket för ditt svar!!
Som du säger så är det ju lite olika, vi ska tex läggas in kvällen innan för att påbörja förberedelse med tvätt osv.

Barnens kusin opererades när han var 4 år, den testikeln som legat i buken plockades bort. Föräldrarna har fått veta att han kan få en kula inopererad i tonåren om han tycker det är jobbigt att bara ha en kula. De hade tillsamans sett några utvalda avsnitt av barnsjukhuset, hade varit bra för sonen. Han var nog hemma en vecka, han hade lite ont men det som var nästan jobbigast var att han hade cykelförbud i 2 veckor!

Nu går snart operationen av stapeln. Tycker att det är jobbigt att ha en läkare av utländsk härkomst just pga att jag känner att man inte förstår varandra så bra.
Läkaren må vara jätteskicklig och kunna sin sak men borde det inte finnas regler som säger att läkare måste kunna förstå och göra sig förstådd?
När vi var där i höstas på sjukhuset så frågade läkaren om vi inte fått göra ett ultraljud innan eftersom läkaren misstänkte ett litet ljumskbråck. Vi fick göra ultraljudet ett tag efteråt, vi föräldrar kunde tyvärr inte närvara pga att vi börjat ett nytt jobb med pågående utbildning så en nära släkting fick fara med sonen istället. Men vi valde att ringa sedan för att själva få höra utlåtande och vi frågade ändå extra noga om ljumskbråck, vilket de sa att de inte såg.
Idag har vi träffat läkaren inför operationen och hon säger återigen att det är ett litet ljumskbråck, hon är 100 % säker för att det känns som det.
Ena gången pratar hon om att jag ska vara hemma med sonen i två veckor, sedan sa hon fyra veckor. Måste försöka be en sköterska närvara imorgon för att reda ut vad det är läkaren säger och menar egentligen

Be att få det skriftligt om inte kommunikationen känns 100%-ig. Bra idé att ha med en sköterska, er läkare kan ju vara mycket skicklig som läkare fast bara ha lite problem med uttalet av svenskan! Lycka till.

Bra ide att få skriftligt. Jodå läkaren är "känd" som skicklig men som sagt så har hon både problem med att uttrycka sig och att förstå vad vi menar.

Fast överhuvudtaget så känns det som dålig kommunikation med sjukvården trots att de kan svenska. Mycket riktigt så hade han ett ljumskbråck också trots att de som gjort ultraljud på det andra sjukhuset hävdade motsatsen.
Först hette det på sjukhuset där op:en genomförs att vi förmodligen får åka hem samma dag som operationen utförts, men nu är det som att ingen har sagt det utan man får avvakta och sova minst en natt till.
Självklart är det bra att ha barnen under observation, men om kommunikationen mellan läkare, sköterskor och föräldrar fungerade bättre så känns det för min del iaf som att jag kan förbereda mitt barn bättre tex att vi ska sova här två nätter osv. Jag kan bara tacka min lyckliga stjärna att han är så oerhört trygg i sig själv och har fått så mycket lovord att de sällan skådat en sådant tryggt och samarbetsvilligt barn.

Min son som e 10 mån skall opereras imon:( e jätte orolig:(

hur gick era söners operationer? min ska nämligen opereras i februari... han blev 5år i november...

Vår son opererades när han var drygt två år. Operationen gick bra, men attans vad jobbigt det var när han vaknade. Han kräktes en del och hade problem att tömma blåsan, vilket gjorde att de fick sätta kateter. Såret läkte snabbt och bra. Jag tfp:ade en vecka efteråt.

i morgon ska vi gå till sjukhuset och över morgon ska de op min son. det kändes jätte svårt  
några råd snälla!!!!!!! 
kommer han att få två testikeklar???? 
kan han få barn?++
OMG vad hopplös jag är

Ser att det är en gammal tråd men jag kan dela med mig ändå.

Ni är föräldrar som är oroliga... jag är en person som genomgått operationen (ena testikel). Jag var 11-12 år gammal när det gjorde! Sent med andra ord. Är 26 idag.

Läst att gör man operationen innan 13 år (spelar ingen roll när, då det ska vara innan puberteten) så är det dubbel risk för cancer (1%) och om man gör det efter så är det 2%. 98% av de som får cancer blir friska, för att tillägga. Det ska vara bättre för spermabildning om man operarar innan 1år annars.

Hur som helst... jag fick ta mig till sjukhuset och ta på mig operationskläder, ligga och titta på bilder... få ett piller i röven (lugnande)... sedan är det svart. Minns inget förrän uppvaket. Jag vakna snabbt och slocka igen (såg dubbel och var yr). Vaknade igen i ett annat rum med dropp. Där fick jag ligga och dricka saft tills jag gick (ja gick sådär) på toa och pissa en gång. 

Läkaren hade ritat på mage och pung, satt in sådan sak i handen för droppet. Glad jag inte minns något.

Efter det var det rullstol hem, var lite svårt att röra sig... men inte så farligt. Minns ingen direkt smärta eller så. Jag hinner hem bredvid sängen och då spyr jag... man blir rätt yr och illamående av saften, lite mat och antagligen de medel man har i kroppen. Bilresa på det gör inte saken bättre

Nu (och har alltid varit) är den neropererade teskilen mer "fast" än den andra, vet inte om man syr fast dem i pungen (ser ut som ett litet ärr). Den rör sig inte lika mycket upp och ner (inte sidledes heller för den delen) som den andra och hänger inte löst längst ner. Storleken är typ 60% av den andra.

Jag var på ultraljud nyligen av annan anledning (falskt alarm) och där var inget konstigt.

I övrigt har jag inte tänkt på något med testiklarna och andra parter har inte märkt något om jag inte sagt det. Visst det er konstigt ut när ena hänger mer än andra, men det görs ju normalt med. Ingen som kommenterat i omklädningsrum osv. Ärret täcks av hår om man har sådant.

Så... det var lite information för att berätta hur det är

 

Jag hade samma problem när jag var 7-8 år..fick då ta ngn form av spruta..tror det var 1 gång i månaden eller var 14 dag..minns inte...den ranlade ned efter mkt om och men...har aldrig lidit av det eller ens tänkt på det förän just nu...
Om man ska gå in på detaljer så funkar den som den ska,mängden sperma är normal(tror jag)och jag är lycklig far till 3 friska barn..har inte varit ngt problem att skaffa dom heller..har nästan gott för lätt om man får säga så...
mvh

Min son är 1 och eftersom de har haft svårt att hitta testiklarna på bvc fick vi en remiss till kirurgisk avdelning och var där nu i dagarna. Som tur var kunde de känna dem utan problem när han fått lugnande och låg still, så vi slapp operation och fick åka hem vilket ju var jätteskönt. Men nu blir jag lite orolig att det ska bli problem längre fram ändå eftersom det är barn som opereras när de är flera år gamla. Ni som har barn som opererats, upptäcktes inte problemet när barnen var mindre? 

Problemet upptäcktes inte på mig i alla fall... både jag och mina föräldrar är ju lagom sura nu när man kommit upp i åldern.

Där ska ju vara (och är?) regelbundna kontroller. 

 Jämfört med mina 12 år vid operation är ju alla andra betydligt yngre. Men jag antar att man gör en kontroll i 5-6an och känner på pungen av just denna anledning. Det kan vara så att problem uppstått eller skapats på vägen? Att de kan vandra upp igen eller något...

Min son opades förra våren, vid ca 2,5 år ålder, då de tog ner den ena kulan. Vi fick åka in kvällen innan och sova kvar, och de satte nål i handen på honom redan då. På morgonen fick han duscha med nån specialtvål (descutan?) igen och sen åkte vi upp till op.avdelningen. Jag fick följa med in till kirurgen vid sövningen, som tog typ 1 minut, och sen lämna för att vänta på rummet. Efter typ en timma (kanske 1,5) så var det klart och jag fick möta honom på uppvaket, där han förvisso hade lite svårt att vakna - vi var nog där i två timmar och fick inte lämna förrän han kissat. Han var rätt groggy resten av den dagen men försökte ändå leka och vi sov kvar en natt till.

Väl hemma så gjordes inget speciellt med såren förutom "vanlig blöjtvätt" efter nattblöjan - han hade ett stort (ca 7-8cm) i ljumsken bakom plåster och en liten bomullstuss fastsydd i kulan och ut genom pungen för att hålla kvar den på plats, och den trillade bort efter ett par dagar. Han var hemma en vecka från dagis och tog det lugnt i ytterligare en vecka (alltså lekte stillsamma lekar typ) Stygnen var såna som trillade bort av sig självt. Det allra värsta enligt honom själv var nog att ta bort det stora plåstret i ljumsken - han vill än idag inte få något stort fastklistrat på sig ;)