flytta isär med hus och barn =(

Sitter i en väldigt dum sits känner jag.. jag kan inte ta det första steget. det är för svårt.
Är inte lycklig med min sambo men heller inte olycklig direkt, vi kan ha fina stunder också.. men ordet älska.. det finns inte längre.. har inte sagt orden på år..  Känslorna finns inte där, jag tycker om honom men ordet älska nej det har försvunnit och kommer aldrig mer tillbaka.. han har försökt ändra på sig, men det gick inte så jätte bra, och även om det hade skett en förvandling med honom är det redan dött. dem posetiva sakerna är få, dem negativa väger ännu mer.

har underbara barn! och hus ihop...

hur tar man det första steget?
jag har levt i förhållandet för barnens skull, för familjens skull. jag tycker det är "enklare" att leva så än att ta "död" på familjen.. tycker synd om mina barn när jag tänker på att göra dem till " skilsmössobarn" inget fel med det så inga påhopp tack men jag tänker bara på födelsedagar, fira jul mm.. att vara utan mamma och pappa ihop *suckar tungt* det känns hemskt, tårarna rinner...  

hur tar tar jag steget ut i den främnade världen? utan jobb, utan bostad , med barn.
bor dessutom långt bort från där vi bodde innan.. 

hur har ni gjort? jag vet ju att jag inte är den enda i värld