Jag vill lämna min sambo.

Jag har erfarenhet men ur en tredje parts synvinkel..

Jag har träffat en tjej i ca 4-5 månader som har sambo, barn och hus.. precis som för dig så älskar hennes sambo henne över allt annat men hon (har hon sagt iaf) har inga känslor kvar för honom, det är helt dött.. Jag och den här tjejen har å andra sidan haft det väldigt bra och t om kommit till en punkt där vi sagt att vi älskar varandra, allt har känts perfekt.

Senaste månaden har hon gått och väntat på att våga prata med honom och hon gjorde det häromdagen, det resulterade i att dom satt uppe hela natten, sambon bröt ihop TOTALT och dagen efter ringde hon mig och sa att vi inte kan ha kontakt längre.. jag antar att det var för hon inte klarade av att såra honom och att dom ska försöka igen eller något..

Vet inte om det här hjälper så mycket men allt du skrev brukade hon säga och det sket sig totalt i slutändan..

Hej! Jag känner igen mig av allt du skrev. Vill lämna min sambo men det sista steget är svårt att ta. Vill inte såra honom men det är ju omöjligt. Har man väl bestämt sig måste man vara stark och kämpa sig igenom. Jag kommer på mig sjäv med ursäkter och tänker att jag kanske ska stanna till han fått tillbaka jobbet för att det skulle vara lättare för honom då osv. Men saken är den att man måste tänka på sig själv. Annars lever man kvar i ett olyckligt förhållande för hans skull.
Har pratat med vänner om det och alla säger lika. Du kommer hitta på ursäkter hela livet för att du inte vill såra honom och sen blir du kvar. Var självisk för en gång skull. Tyvärr är jag för svag för att orka ta tag i saken. Vi har hus och djur tillsammans och har planerat för en framtid tillsammans. Känner mig som en svikare om jag skulle sticka. Får se när jag når gränsen till vad jag orkar.
Hoppas allt ordnar sig för dig och Lycka till!

Jag befinner mig i samma situation som dig! Har man, två små barn och hus. Mina känslor är helt döda, sexlivet är lika med noll. Vi har kontaktat den kommunala familjerådgivningen och träffat en terapeut där två gånger. Det känns hoppfullt och idag tror jag att det finns en chans. Kan starkt rekommendera en bok som heter Relationsakuten av Philip McGraw. Jag har tänkt ge det här ett halvår men är vi inte "kära" till jul så går vi skilda vägar. För barnens skull och för vår skull måste vi hitta tillbaka till varandra för så här kan vi inte leva!

Jag o mina barns pappa delade på oss för 9 år sedan. De var mitt beslut och de gjorde jätteont, han blev givetvis jätteledsen men de går över. Livet är för kort för att man ska leva i ett föhållande utan dom rätta känslorna, bara för att man inte vill såra den andra. Dessutom så tror jag inte att barn mår bra av att leva i ett förhållande där de inte längre finns ömhet och kärlek mellan föräldrarna.

Jag tror att de är bättre att man delar på sig och får en möjlighet att så småningom träffa den speciella personen som får en att känna alla dom där underbara känslorna som faktiskt bör finnas i ett förhållande.

Jag är jätteglad för att vi delade på oss. De va en tuff period för oss båda ett tag, de är också tufft att leva ensam när man är van vid att leva två, så de va ju väldigt jobbigt för mig med......men idag så är vi jättebra vänner, kan prata om allt och barnen vet om att vi har en jättebra relation och är jätteglada för de. Ibland så gör vi saker tillsammans med barnen för att de känns viktigt att ge barnen detta. Jag är ganska övertygad om att vi inte hade haft en bra relation idag om vi hade fortsatt vårt förhållande och "förstört" mera för varandra innan vi delade på oss.

Kan tillägga att vi visst försökte få de och fungera, med samtalsterapi, men tyvärr så kan man inte trolla fram känslor som inte finns.

Lycka till med vad du än väljer...tänk på att göra de utifrån hur du känner och inte vad nån annan tycker eller säger, de är de viktigaste!!!!

Mitt tips till er som har barn med mannen ni lever med! Tänk en extra gång innan ni bestämer er för att lämna!
Har själv lämnat mina barns pappa sedan 4 år tillbaka!
Men jag kan bara säga att hade jag haft den mista känlsa för honom så skulle jag vilja leva med honom! Men tyvär ahr jag inte det!
Idag lever vi båda i nya förhållande har bra kontakt och är båda lyckliga!

Men för att allt skall fungera så är det viktigt att känslorna är slut och att man inte sviker varandra!

Hade jag haft känslor kvar för mina barn pappa så hade jag tyckt detta var super jobbigt att se honom lycklig med en annan tjej som han dessutom har barn med!

Tänk er för en extra gång, tror ni att ni skulle kunna se er sambo med någon annan utan att det gör ont!

Kanske är det bara tristess ni känner?

Hej.
Jag lämnade min dotters pappa 1 maj i år.
Jag har försökt att lösa detta och få tillbaka det vi hade i ca två år.
Vi bodde i hus, har en dotter på 3 år och har varit tillsammans i sex år.
Tillslut kände jag att jag måste ta vara på livet, man får bara en chans i livet och det gäller att ta vara på den.

Men det är samtidigt det svåraste beslut jag har tagit i hela mitt liv. Jag valde och vara helt ärlig och rak, och det har funkat ok.
Han är fortfarande ledsen, men jag hoppas att han också inser att detta var det rätta.......

Tack för era svar! Känns så skönt att få höra att man inte är ensam om dessa känslor?
Jag undrar bara så hur jag ska våga ta steget? Hur känder ni er när ni verkligen "visste" och vågade? Jag är så rädd att jag aldrig kommer att våga...

Tack för era svar! Känns så skönt att få höra att man inte är ensam om dessa känslor?
Jag undrar bara så hur jag ska våga ta steget? Hur känder ni er när ni verkligen "visste" och vågade? Jag är så rädd att jag aldrig kommer att våga...

Jag har en kompis vars sambi lämnade honom efter 20 år. De har en dotter på 12 år tillsammans. Deras seperation är den bästa jag hört om. Han var fortfarande kär men förstod henne, har man inte känslor så har man inte. De bestämde sig från början att de skulle vara kompisar genom hela processen. De tittade på två lägenheter tillsammans. Gick genom deras nya (skilda) ekonomier tillsammans och hjälpte varandra i varje steg. Han målade om hennes lägenhet (han ville att hans dotter skulle få det så bra som möjligt hos sin mamma). Hon skrev ner alla hans favoriträtter i en receptbok. Och så vidare.

Vi, hans kompisar, tyckte detta var lite knäppt. Han var ju helt knäckt. Varför var han så juste mot henne hela tiden? Men han sa bara att det var så han ville göra detta. Och nu i efterhand är jag jätteimpad. På detta sättet blev det aldrig några bråk. Och de har varit totalöppna mot sin dotter vilket har gjort att hon mått bra.

Anonym (CC) skrev 2009-10-02 22:45:26 följande:

Kul att Dr Phils råd hjälper svenskar också.

Jag är inte i er situation så jag kan inte ge egen erfarenhet, men jag och mannen har alltid haft en öppen kommunikation och har pratat om hur vi _skulle_vilja_göra_ om vi tappade känslorna. Jag kanske är naiv, men jag hoppas att om någon av oss börjar tveka, eller känna annorlunda så pratar vi med varandra. Inte att någon av oss en dag säger: "Du, jag vill inte längre." Att båda får vara med i processen! Inte bara få ett beslut serverat. Men jag vet ju inte förrän jag kanske hamnar i den situationen. Jag förstår att jag är för sent ute med dessa tankar till er, som redan verkar ha bestämt er. Men mitt råd är ändå att börja prata med era respektive. Släpp in dem i era tankar och känslor. Vem vet, ni kanske är överens! Lycka till!