Jobbig treåring!!!

Åh den härliga treårstrotsen. Man blir tokig. Det enda man kan göra är att välja sina fajter, avleda och ge extra uppmärksamhet.

Aaaah känner igen mig i det du skriver, fast vi har en 3,5 årig son...och till råga på allt har han precis fått en lillebror ( 2 månader ) så det gör väl inte saken bättre!

Häller saft ner i trappen så det blir blött i hela undervåningenm kastar hårda saker på mig och sparkas då jag ammar, skriker och slåss...hua...

Men han älskar sitt dagis vilket är till stor hjälp både för honom och oss =)

Skönt det är att läsa om andra föräldrars "bråk" med sina treåringar .
Har en riktig dramaqueen hemma, humöret kan vända på 3 sekunder om något inte passar min prinsessa (ja, ibland undrar jag om hon inte är prinsessa och jag hennes undersåte ).
Hälla ut mjölk på bordet i ren j-vlighet har hänt ett antal ggr, när ordet nej har uppkommit. Hon är även rätt duktig på att ge oss en känga eller använda frasen "jag tycker du är dum. Dummast i hela verrden(hon kan inte säga världen så bra )".

Men å andra sidan kan hon vara världens gullligaste och duktigaste lilla tjej med toppenhumör, vilket gör att allt det andra glöms bort. För stunden iaf .

Tack, det är skönt att höra att andra har det likadant! (Ffst man egentligen vet det, eller borde veta..) Min dotter är otroligt duktig egentligen, pratar bra och kan "allt", klart hon är svartsjuk också...Men detta att jag blir så upptriggad när hon gör grejer, skulle vilja vara lugnare, det blir tyvärr att jag överreagerar många gånger och skriker på henne.

Du är i såååå gott sällskap!
Det är ju ofattbart vad en sån liten person kan göra med en vuxen människa.
Om det tröstar dig, har jag gått igenom alltsammans själv - då var storebror 2,5 och lillebror nyfödd. Sen fortsatte det ett drygt år. Tror jag vet hur du känner dig.
Och jag vet allt som värdelöshetskänslor. Det bästa är att barnen växer och mognar och en vacker dag oroar du dig för nåt helt annat!
Nu blev du gladare, eller hur? :)

Försök att avleda henne. Börjar hon smeta mat på bordet så säg att hon i stället kan gå och tvätta sina händer om hon har ätit färdigt, sen kan hon gå och leka. Försök att inte visa att du är irriterad, var vara bestämd.

Man vill ju hellre lyssna på en glad röst än en trött och irriterad. Min 3,5 åring är också jobbig, vilka barn i den åldern är inte det? Din dotter kanske är väldigt trött på just ordet Nej, så avled henne med nånting positivt varje gång, även om det kan vara svårt när man är upptagen med en liten bebis.

Som Sara skriver...avledningsmanövrar kan ju vara ett alternativ...oftast funkar det (har en 3åring precis som fler av er har beskrivit )....om man har orken i behåll. Man är ju inte mer än en människa...och dom här små prinsarna/prinsessorna vet precis var gränsen går och tänjer lite mer på mamma och pappas tolerans.

Visst finns det en massa bra förklaringar till varför barn beter sig som så, innerst inne älskar dom ju oss föräldrar och jag tror att det måste kännas jobbigt för dom att det bli osams med sin förälder.

Jag brukar märka att när min tjej håller på att lära sig något nytt så är hon som värst.
Tex...äntligen har hon börjat gå på toaletten (slutat med blöjan) och då vill hon vara själv i badrummet. Hon vet att vi är så glada åt att hon går på toan och det utnyttjar hon till 100%. Senast igår låg en hel upprullad toarulle i badrummet efter hennes toabesök :-P. Suck...

Någon mer med en rolig historia, så vi kan skratta åt eländet?