Dumpad utan förklaring

Hur vet du att han inte träffat någon annan?

hans känslor har väl svalnat då eftersom du är säker på att han inte har nån annan..

Man slutar inte älska någon bara sådär pang bom. Kanske är det något han funderat över länge. Men som han inte velat inse själv, för att han velat älska dig. Det kan säkert bero på att han tvivlar på din kärlek. Att han är så pass rädd för att du ska lämna honom att han tog steget själv för att göra smällen lindrigare. Det kan ju bero på en massa saker.

Min sambo var på väg att lämna mig för att han var så osäker på sig själv och osäker på vad han hade att erbjuda mig. Han trodde inte att han var tillräcklig. Han lider av en kronisk sjukdom så skulle kunna göra honom oförmögen att arbeta vilken dag som helst egentligen.
Så kom han någon riktigt nära, vilket han gjorde med mig. Så blev han rädd och började tvivla på sig själv.
Han trodde liksom inte att han skulle kunna ge mig allt det som jag ville ha. Men allt jag ville ha var ju honom.
Vilket han insåg tillslut.

Nu har vi barn tillsamman och är lyckligare än någonsin.

Det enda sättet är ju att fråga honom. Jag tycker att du förtjänar ett svar. Och jag tycker det var fegt av honom att inte ge dig något.
Om du inte frågar lär du antagligen gå och älta detta länge. Och det vill du väl inte?

Ibland kan det helt enkelt vara så att innerst inne kände han att det inte var rätt. Jag har själv känt så och gjort slut. Man älskar personen men någonstans finns det en sak som gnager i en själv (det betyder inte att den man är ihop med bär på problemet) och man kommer aldrig till ro. Det känns som att det i längden inte kommer att fungera även om man har en bra fungerande vardag tillsammans.

Jag förstår att du är ledsen och frustrerad, men ibland är ju ord överflödiga.
Nu får du ju se vad han EGENTLIGEN är för person! Denna sida skulle du se om ett tag i er relation också men så kom den så här.
Fy f-n vilken konflikträdd kille du träffat.
Det bästa du kan göra är att du nu bara raderar allt som är hans och går vidare. NU!
Move on Move on....

Har varit med om samma sak.
En dag bara, pang bom slut.
Iskall var han ville inte ens prata med mig. Svarade inte på en fråga ens. Jag förstod verkligen inte vad jag gjort honom och det gör jag inte ff 18 år senare.
Jag höll på att förgås. Det var det värsta jag varit med om. Jag kom över själva separationen såklart men det tog tid och en förklaring hade absolut hjälpt mig tror jag.
Det som fick mig att släppa honom helt, vilket kanske låter lite underligt, var när jag träffade hans mamma en dag och hon sa att han (exet) var övertygad om att det skulle bli vi igen en dag.
Det var ju egentligen det jag hoppats på hela tiden. Men då när jag fick det bekräftat sådär gick det upp för mig hur fruktansvärt dåligt han betett sig. Att göra någon man älskar så illa finns inte för mig. Det hjälpte mig att gå vidare.
Han var väldigt kontrollerande och svartsjuk. Kanske var även detta ett sätt att kontrollera och göra mig mer beroende av honom.
Jag vet inte om mina ord hjälper dig alls, men jag är säker på att du förtjänar mycket bättre. När sorgen lagt sig kommer du att se det rätta i det som hänt och få ett liv med någon som respekterar dig.
Det vet jag.
Kram.

Tack så mycket för era svar Så skönt att höra andras tankar om detta, för jag är så fruktansvärt chockad nu. Jag har aldrig känt någon tvekan hos honom, utan det har varit han som oroat sig för att jag inte känt så mycket som honom. Kanske för att jag velat ta allt i lugnare takt. Han har varit väldigt kärleksfull. Ibland undrar jag om han gjort detta i hopp om att jag ska tigga mig tillbaka och på så vis bevisa min kärlek.

Det är sant som någon skrev att jag kommer få älta detta länge nu, men jag klarar inte att prata med honom för då bryter jag ihop. Han har hört av sig, skrivit "puss och kram" i sms, men jag anser att han bestämde oss och jag vill inte veta av honom längre.

Hej där, det var jag som skrev innan!

Det är klart att jag har kunnat känna tillit igen, det kommer du garanterat att göra.
Jag har hittat en underbar man som väljer att lita på mig, ingen svartsjuka. Härligt!
Dock har det satt sina spår, i början kunde jag rent av fundera på om han älskade mig tillräckligt mycket eftersom han inte var svartsjuk det minsta. Låter konstigt, men det där med svartsjuka var så inpräntat. Låt det inte bli så för dig, svartsjuka är inget naturligt eller bra på nåt sätt. Att någon är väldigt pådrivande är ingen garanti för kärlek, det kan vara ett bra sätt att kontrollera och få en annan människa dit man vill också.
Skulle inte söka mig tillbaka till denna mannen om jag var du, då får han vatten på sin kvarn.
Man lämnar inte någon man älskar på det viset med alla obesvarade frågor.
Stå på dig, låt honom inte se dig nedslagen.