Första kom med akut kejsarsnitt. Fick epidural så jag fick vara vaken, det gick jättebra. Dagen efter, OJ!! har aldrig haft så ont i hela mitt liv. Fick Alvedon som smärtlindring (vilket skämt!!) men kom efter många om och med upp ur sängen och in i duschen. Hade skitont i några dagar (fortfarande med Alvedon som smärtlindring, vilket jag förstått i efterhand inte är den vanliga smärtlindringen man brukar få bättre grejer 
) Hade väl ganska ont om än avtagande i tre veckor. Känselbortfall runt snittet i ett halvår. Har ett jättesnygg ärr och känner nu inte alls av snittet (barnet är 2,5)
Tvåan föddes vaginalt. En tidsmässigt normal första vaginalförlossning men ajg öppnade mig väldigt långsamt från början. Öppnade mig nästan helt på bara de tre sista timmarna. Värkarna kom i varandra och jag fick ingen paus mellan. Det gjorde så jävla ont och jag fick ångest. ALLA (inklusive all litteratur jag läst) hävdar att man ALLTID har pauser mellan verkarna men jag är väl ett unikum för jag hade inte det. CTG-aaparaturen visade också att jag inte hade några värkpauser. Nåväl, krystvärkarna kom och dessa tyckte jag var mer uthärdliga, de var mest kraftfulla, en urkraft som inte kan mäta sig med något. Ut kom barnet i alla fall, passagen i sig kändes inte för värkarna tog överhanden. Moderkakan var inga problem att trycka ut. Men efter att barnet var ute så visade det sig att jag spruckit väldigt mycket. De fick lov att sy i 1, 5 timme innan jag var "hel" igen. Tyvärr så stämde det inte heller för mig "att när barnet är ute är smärtan över". Det gjorde jävligt ont att sys, fick både bedövning och andades lustgas och det var ohyggligt jobbigt att ligga i gynställning så länge. Jag upplevde inget lyckorus, jag kände mig fortfarande ganska ångestfylld flera timmar efteråt. Det sved förskräckligt när jag skulle kissa första tiden, kissade i duschen för att få lindring. Barnet är nu 2, 5 månader. Jag har läkt fint i bristningarna men har haft ganska ont. Dock inte värre än att jag har klarat mig utan smärtlindring. Sexlivet har inte kommit igång riktigt ännu men vi har försökt och det kommer säkert att bli bra det med.
Jag älskar mina barn och det gjorde ingen skillnad för hur tidigt jag tog till mig barnen för vilken förlossning jag hade. Har inte haft någon förlossningsdeprition heller inte känns av "baby blues".
Nå, om jag fick välja förlossningssätt vilket skulle jag ta? Jag förlösas med Kejsarsnitt. Skulle aldrig föda vaginalt något mer, ALDRIG. Hade jag fött vaginalt första gången så hade det inte blivit några fler barn för mig. Ska absolut inte ha fler barn om jag inte får förlösas med snitt. Det var så ångestladdat, kunde inte läsa förlossningsjournalen förän en och en halv månad eferåt för mycket ångest. Det gör förvisso skitont att snittas (inte själva operationen men efteråt) men för mig var det inte ångestladdat. Och jag hade ju skitont efter den vaginala förlossningen också, det som alla sa jag skulle slippa.
Det var mina upplevelser det. Men fin fina barn har jag ju så det får väl vara värt alla möda :)
