Hur är era 9 åringar? Pust!!!!!!!!!!!!!!

Ingen???

Har en underbart lugn trygg och snäll flicka på 9 så jag har ingen aning tyvärr

Kan inte bli bättre än såhär skrev 2009-09-18 11:56:00 följande:

Va fan, kul för dig - det var ju precis det ts frågade efter !?!

Vi har haft en kämpig period med vår 8 åring ( han blir snart 9). Han har varit störig, vägrat att lyssna, käftat emot, blivit vansinnig om man nekat honom något.
Vi valde att lägga band på oss och istället för att skälla på honom, plocka fram det positiva ( som visserligen kan vara jäkligt svårt ibland), men efter en tid som gått gav det med sig och nu har han verkligen lugnat ner sig. Har han blivit så där vansinnigt arg har han fått gått in på sitt rum och så säger vi bestämt att vi inte pratar eller lyssnar på honom så länge han är arg. När han har lugnat ner sig , då pratar vi igenom vad det var som gjorde honom så himla arg. Ha tålamod, men var bestämd är mitt råd!

Vi har en trotsig 9 åring, han blir 10 år inom kort.
Han kör helt sitt egna race. Lyssnar inte. Är han ute och leker struntar han i att komma hem i tid. (han erkänner detta..)
Han är kaxig och uppkäftig mot mig, min man och skolan.

Han hotar också med att döda sig själv, hoppa från balkongen. Men det tar jag som ett rop på att han behöver MER positiv uppmärksamhet.
Jag undrar vad som hände med min pojke, han har helt ändrat beteende sista halvåret.

Jag sliter mig i håret dagligen.
Vi försöker uppmuntra och belöna honom, men tyvärr blir det mest spelförbud o utegångsförbud :(

Många omkring oss har kallat 9-10 års åldern som en minitonåringstid. Vi försöker bara hålla ut...

Pust från mig med!! Jag fattar ingenting, ena stunden är hon världens goaste unge, och nästa en helt annan människa!! Går inte att prata med henne, hon bara skriker.. Pratar vi om det när hon har lugnat ner sig, vet hon inte vad som hände, bara att att hon blev "rasandes arg"... Hon svär och säger saker som jag inte vet var de kommer ifrån. Får hoppas att det lugnar sig... Blir väl lagom till hon är tonåring - och dags för nästa form av duster!

Låter tufft.

kanske att ni ska ta kontakt med skolan kurator eller psykolog för ev vägledning.

Eller kontakta BUP i eran kommun för att få stöd och hjälp.

Stor kram!!

OM min nio åring hade sagt att han tänker ta livet av sej hade jag noga och sakligt påmint min unge varje dag om hur värdefull han är och försökt lära honom att jag är väldigt tacksam att han finns, DESSUTOM sagt till honom att jag förstår att det är skitjobbigt att vara nio år ( kallad lilla tonåringen ) och tröstat honom med att det går över..... FÖR det gör det..... BÅDE FÖR DEJ och HONOM...

en stor varm kram !

Låter som helt vanliga 9-åringar!

Tipsar om TROTSBOKEN igen! Den räddade mig när min äldsta dotter var 9 o var som ni beskriver.........trodde det var nåt allvarligt fel.....pratade med lärare, fritids o allt.......sen läste jag i Trotsboken o kunde pusta ut! Det var som om de skrivit om MITT barn!
9-årsåldern kallas ofta den bortglömda åldern.........

Min 9 årige son är rent utav fruktansvärd och det är verkligen lilla tonåren!

Vad man än säger så käftas det emot och han struntar fullkomligt i regler
etc.
Inte nog med detta vanliga trotsandet,utan han har dessutom DAMP och är därför 10 ggr värre!

Tack och lov har han aldrig pratat om att ta livet av sig iallafall.men det har nog mkt med DAMPen att göra,eftersom han inte förstår vad det innebär.

när de kommer upp i 9-årsåldern börjar de identifiera sig med omvärlden, det är nu de börjar att skapa sig själva så att säga. De börjar att bryta sig loss från oss...
min tjej är 9 år och hon är hemsk med jämna mellanrum! stöddig och kall,,men för att sedan vända och bli min tösabit igen...
men jag förstår din frustration!
de håller på att hitta sin egen identitet.

Åh vad skönt att det inte bara är mitt barn som gör så.
Har en dotter som blir 10 i år, hon har med sig mobil när hon ska gå till kompisar, den är på vilket jag alltid kontrollerar. När jag sen ska ringa henne för att be henne komma hem så svarar hon inte, ringer flera gånger, skickar sms men inget svar. Får jaga efter henne och ringa eller sms´a föräldrar för att kolla om hon är där. Ibland kan hon gå till andra kompisar utan att hon säger något till mig. Fick en kväll ringa 20 gånger för att sedan ringa hennes pappa (jag och barnens pappa är skilda) för att få tag på kompisens pappas nummer till telefon.
Fick ont i magen av oro då hon inte svarade i telefon trots att jag försökt ringa 1 timmes tid.
Har redan kontakt med kurator på skolan p.g.a andra problem som dykt upp. 

Nåväl så ser jag äntligen, jag är inte ensam. Så skönt att läsa att man inte är ensam om detta.
Vore intressant att se hur det går för er och era barn. 
Som en stöttepelare mot varandra.

Min 8-åring- kille,  är likadan. Kommer inte in från rasterna på skolan- jag får höra från fröknarna att han är tyken. Fixar inte att få med sig allting till skolan- glömmer mössa- vantar, skolväska. Kan bara göra 1 sak i taget och inte en serie av saker som jag säger till honom (är det samma för er?). Han har börjat saga att han är dum när han inte fixar att få med sig allting (vilket jag såklart förklarar att han inte är- förklarar att han är lite tanskpridd och att han skall försöka fokusera på det som skall göras). Han får mycket kärlek och kramar- självklart tjatar jag endel också! Han har mycket tankar kring döden (var dessutom just med om ett trauma när han bröt armen vilket har tagit honom hårt med många frågor om döden, ångest och oro). PHU!! Hoppas det går over snart!

Här har ni en till!
9-årig mycket klippsk son som dräper de flesta i diskussioner och nu plussar vi på ett helvetiskt humör så är dagen gjord. Haft många tuffa bataljer, men fick tipset att låta honom rasa av sig och sedan ta en diskussion när han är med i huvudet. Ser direkt när det inte är läge på den halvt tomma blicken. Undrar var de befinner sig ibland i huvudet  

Man får väl försöka se det som att det kan ju inte vara lätt att vara i deras kroppar heller. Måste ju ta sjukt mycket energi att vara så här arga, trottsiga och ledsna över livets orättvisor.

Skönt dock att de vågar ta ut det någonstans, släppa på trycket och låta det välla över. Annars så kommer de nog inte bli allt för välmående vuxna senare i livet.