Min första förlossning var hemsk. Jag hade värkar länge, låg öppen 10 cm i 5 timmar med krystvärkar och blev klippt. Efteråt fastnade moderkakan, fick sövas och blödde 3 liter. Hade jätte svullet underliv efteråt och så lågt Hb att jag inte ens kunde resa mig upp.
Nu har jag blivit gravid igen, och jag fasar redan för förlossningen. Någon som har liknande erfarenheter där andra förlossningen gick bra?
Hej!
Jag väntar mitt tredje barn och varit sjukt förlossningsrädd från första graviditeten. Är det fortfarande. Med första barnet fick jag psykologhjälp varje vecka genom mödravården. Likadant med nr två och nr tre. Jag går hos psykolog varje vecka för att få hjälp med allt detta. Jag väljer att tro att det fungerar bättre än inget alls, så ta kontakt med din BM och förklara hur du känner . Hon bör lotsa dig vidare till deras psykolog på mödravården.
Där ska du se till att speca ner exakt vad du är rädd för, sen sätta upp mål för din nästa förlossning och sen en bearbetningsplan för hur du ska nå dit.
Exempelvis är min rädsla en speciell punkt precis innan krystskedet, då jag båda gångerna får total panik och ska gå därifrån. Precis just då ska jag helt plötsligt inte föda längre. Mitt mål är att möta den punkten med ett helt annat tankesätt och att inte krysta fram mitt barn i dödsångest. Det är MÅLET. Sen har vi pratat om HUR jag ska lyckas med det målet och det är bl a att ha med en människa som inger mig lugn på förlossningen. Den personen jag ska ha med på förlossningen ska även följa med på mina samtal, så vi gemensamt kan komma fram till en handlingsplan.
Lycka till och fråga gärna mer om du undrar över något!
Ska tillägga att min andra rädsla är att spricka/bli klippt. Eftersom det är sånt som jag inte med tanke eller handlingsplan kan påverka, så har vi gått in för att få mig att acceptera det jag inte kan förändra. Att inte oroa mig för något som jag ändå inte kan göra något åt. Jag vet ju inte idag om jag ska spricka eller bli klippt, det vet man först den sekunden det händer och det är först DÅ man får ta tag i det.
Så där kämpar vi med att försöka få mig att acceptera det jag inte kan förändra, helt enkelt. Att sortera rädslorna är väldigt bra.
Det där med den där punkten och panikångesten, det är en sak som jag KAN påverka. Jag och den jag har med mig kan göra mycket för att motverka det, eftersom det är ett sinnestillstånd. Men att spricka och bli klippt är mer medicinskt, det är ett kroppsligt tillstånd som man inte kan hjälpa. Så be henne sortera dina rädslor och sätta ord på dem och behandla dem därefter.