Osocial tonåring

Jag har ingen 16 åring, men jag är 15 själv, och för mig så är det så att jag oftast inte umgås med vänner efter skolan längre. jag sitter hellre hemma i lugn och ro och pratar med dem på internet, och gör läxor och hjälper mamma.. Men ja, jag känner att jag vuxit ifrån mina vänner, som förmodligen har varit ute och supit hela helgen.
Jag skulle nog vara glad endå, om min framtida dotter/son hellre var hemma och pratade med vänner om jag vet att han/hon har dem, än att vara ute och festa utan att jag vet om det osv.

Det är ju jättebra att han har kompisar och att du också vet att det är sant! När jag var i hans ålder var jag nog också ganska osocial, jag åkte till stallet och träffade folk och umgicks i skolan - och mer behövde jag inte.

Oroa dig inte för sonen, alla är inte såna som gärna spelar Allan i tid och otid :)

Jag har en 14 ½ åring som är precis likadan.
Han umgås med vännerna i skolan, men utöver det så träffas de ytterst sällan,
men jag är GLAD för det.
Han är trygg och glad, och så länge jag har honom hemma så vet jag ju var han är. Dessutom är det nog som du säger. Skulle vi ha haft datorer då vi var tonåringar så skulle vi antagligen ha umgåtts så istället :)

Alla tonåringar är på sitt sätt och vi är nog aldrig helt nöjda. Jag har en av varje, en som är ute jämt och då vill jag att hon ska vara hemma mer. Och råkar hon vara hemma en kväll så funderar jag på om hon är sjuk, är man själv kanske knäpp Sedan har jag grabben som är hemma jämt, då vill jag att han ska umgås med kompisar mer. Och är han borta några kvällar önskar jag att han var hemma för det var ju lugnast för mig.
De har sina perioder och allt får nog anses normalt. Vissa har större umgängesbehov men de mår säkert lika bra oavsett vilken "typ" man har. Så glädjs så länge han har kompisar, även om de inte umgås jämt. Det kan ändras snabbt.

Tack allihopa för era kloka svar! Det känns alltid bättre när man får läsa om fler som har samma erfarenheter. Och det positiva är ju, som ni alla skriver, att jag vet var jag har honom.
Kram på er alla!

Jag har en kompis som har en 20 åring som bara är hemma oxå..... Min kompis var det när hon var i den åldern oxå.....

anna klara skrev 2009-09-24 20:18:46 följande:

Mina två söner (nu 18 och 20) har alltid varit väldigt olika till sin läggning.

Den äldste utåriktad och social med stort kontaktnät, både nära vänner och mer tillfälliga kompisar och bekanta. Tränat mycket och åkt på läger och skaffat nya kontakter och därigenom vidgat sitt nät ytterligare.

Den yngre har under hela sin uppväxt bara haft ett väldigt litet fåtal vänner, inte gillat att hänga i kompisgäng, hellre suttit vid datorn och spelat on-linespel och snackat med folk där och via msn.

Båda har varit/är helt nöjda med sitt alldeles egna sätt, mår bra av att få vara sig själva. Vi har pratat om det lite då och då, eftersom jag - liksom du TS - varit lite orolig för den mer "inbundne" av sönerna men eftersom alla tecken tytt på att de helt enkelt vill ha det så där så har de fått fortsätta vara det de är: två helt olika individer! =)

Jag har alltid mått bra av att få vara själv på min fritid. Hela högstadiet och större delen av gymnasiet var jag nästan alltid själv (förutom att familjen var hemma då...) efter skolan, och njöt av det.

I slutet av högstadiet vart det dock lite jobbigt. Jag kom plötsligt på hur ensam jag var medan "alla andra" var ute och festade på helgerna osv. Att jag inte längre HADE några kompisar (till skillnad från när jag var barn, sådär upp till 12 år, då jag brukade umgås med vänner även på fritiden).

Då började jag prata mer med folk över internet, lyckades bli bjuden till en och annan fest, började umgås mer och mer med vänner från skolan, och hade efter några månader över 200 vänner & bekanta i stan, festade en till två gånger per vecka osv.

Sedan började jag återigen lessna på att umgås med folk, kände att det var skönt att vara ensam igen. Så jag drog ner på festandet, höll mig lite för mig själv osv. Sedan dess har jag varit ganska mycket för mig själv igen. Jag har ett jobb, ett fåtal vänner (men goda sådana) och en flickvän som jag bor med. Jag har varit mest för mig själv de senaste 6 åren, och trivs väldigt bra med det. När jag är själv får jag ägna mig helhjärtat åt sådant som jag vill göra, utan att behöva anpassa mig efter någon annan.

Folk är helt enkelt olika, vissa trivs bäst med att vara ensamma medan andra blir tokiga om de inte får träffa folk. Men jag tror inte heller att det är sunt att alltid vara själv... Man kan utveckla social fobi, bli deprimerad när man (som jag) plötsligt inser att man inte har några vänner, få svårt att föra sig socialt och därmed riskera att bli mobbad, utstött eller "utestängd från samhället". De flesta undviker att bli vänner med - eller t ex anställa - personer som är inåtvända eller 'onormala'*.

* Onormal = Inte som normen, vilket man lätt blir om man inte umgås med folk och lär sig hur socialt accepterat betéende artar sig.

... För att sammanfatta: Jag tycker och tror att det är helt Ok att vara själv, men inte hela tiden. Det räcker att man har skol- eller arbetskamrater som man umgås med på dagarna. Se bara till att er son inte sitter hemma själv hela dagarna när han har gått ut skolan, då är det väldigt viktigt att han kommer ut och träffar folk, oavsett om det handlar om att hänga med kompisar, arbeta, söka jobb / gå hos Arbetsförmedlingen, träna fotboll eller plugga vidare på högskola.

Min dotter är 14 o precis lika dan, hon umgås med kompisarna i skolan men sitter hemma "ensam" på kvällarna.
Vi bor på landet så att ta sig någon stans blir ju lite krongligare..men jag har erbjudit henne massor av gånger att jag kan köra henne o hämta om hon vill iväg till någon men icke...Pratar med kompisarna via datorn o sms...