Ni som har varit utsatta för sexuella övergrepp, hur mår ni idag?

Hej förstår precis hur du känner, jag blev utsatt av min pappa och min storebror från det att jag var ca 5 år till i tonåren. Jag har försökt att förtränga känslorna i alla år men efter en förlossning för ca 1 år sedan har jag mått så illa att jag har planerat min egen död många gånger. Jag går i terapi för typ hundrade gången för deppretion men varje gång dom börjar att närma sig "det onda" har jag lagt benen på ryggen. Jag har en ständig ilska innom mig på allt.

Jag har fått diagnosen Borderline personlighets störning och PTSD pga av min barndom och det jag varit utsatt för. Efter att ha fått min BPD diagnos så har jag hittat svaren på vad som är fel på mig och lämplig behandling och förståelse.
Jag mår bättre och bättre, ingen utanför skulle någonsin tro att jag har detta, det är väl det som är lite läskigt eftersom man kan fungera helt perfekt i sociala relationer men hemmavid så är man en helt vilsen själ.

Det var min pappa som var förövaren i mitt fall.
Jag förtränger oftast.
Jag kan tänka att jag har varit utsatt för sexuella övergreppp, men kan inte tänka på EXAKT vad han gjorde utan då måste jag börja tänka på något annat.

Jag har lätt för att falla tillbaka i deppressioner, tänker från och till på självmord och har rätt så kass självkänsla.
Värst var det i tonåren!

Har gått hos psykolog för depression, men har aldrig berättat för någon om vad som hände.
Jag hade turen att det aldrig blev något fullbordat, utan bara kladdande och jag sa när jag blevgammal nog att om han inte slutade så skulle jag berätta för mamma.
Eftersom ingen vet något så umgås jag ju fortfarande med pappa, men kan inte älska honom uten accepterar bara att han är där.
Kramar inte honom och skulle aldrig låta honom passa barn!!

jag väljer att gå ut offentligt... jag blev också utsatt av en närstående... och jag känner att jag är okej idag.
Det jag känner tydligt är att jag är i oerhört stort behov av bekräftelse.. jag behöver få höra att min sambo älskar mig och vill vara med mig, annars blir jag osäker. Det är inte så att han måste gnata om det hela tiden men han vet också varför så för honom blir det inte så stor grej heller.

Jag har idag ingen kontakt alls med den personen som utsatte mig och när han fick en dotter för några år sedan besannades min värsta mardröm, allt jag kunde göra var att berätta för hans tjej som tyvärr inte riktigt tog in det. SOcialtjänsten var inblandade redan innan barnets födelse och när jag berättade för dem så anklagade de mig att vara avundssjuk eftersom jag då inte hade egna barn.

Jag blev än en gång inte trodd vilket gjorde ont och därför tog jag valet att bryta all kontakt. Det var för min egen överlevnads skull och han har aldrig träffat min son, bara sett honom i förbifarten, jag har på avstånd koll på dottern och tror att hon har klarat sig. Det var en av de sista sakerna jag sa till honom att "om jag får veta att du rört vid henne på något opassande vis så lovar jag att jag kommer att döda dig med mina egna händer" och det står jag för.

I dag känner jag att jag kan stötta och hjälpa andra som varit utsatta. Vi får inte skämmas.. aldrig. Vi har inte gjort valen att bli utsatta för övergrepp, vi har blivit offer för andras val, men jag har idag valt att inte se mig som offer utan som överlevare. Det har en mer positiv klang. Men det tog många år innan jag förstod varför jag agerade som jag gjorde i tonåren när det handlade om killar och sånt.

Jag planerar i dag att skriva en bok om oss utsatta. Vill ni dela med er av era berättelser är ni välkomna att inboxa mig, jag hade en dröm om att kunna publicera öppna berättelser, utan att behöva gömma oss överlevare bakom påhittade namn, men då de flesta av våra förrövare är fria män som inte dömts i rättegång får vi inte göra så... för det skulle vara ärekränkning emot DEM eftersom man i Sverige ska ses som oskyldig tills man dömts i rättegång.....

Därför måste alla berättelser på ett eller annat vis vara anonyma, såvida man inte har en baneman som blivit dömd och man vill berätta...

Vi ska inte behöva gömma oss, vi ska inte behöva skämmas, men samhället är tyvärr utformat som om vi skulle behöva ta ansvar för vad sjuka och knäppa människor gjorde emot oss när vi var barn.

Hej här är en till som har blivit utsatt som barn av min bror och av en annan gubbe som uttnytjade mig när jag mådde som dåligast och var på botten jag var på flykt från en ex pojkvän som misshandlade mig i flera år och min killkompis fixade så jag kunde bo hos denna gubbe som han trodde va en bra person! Kunde inte flytta hem för jag hade rymt hemifrån för jag ville inte bo under samma tak som min bror. Och jag mådde inte bra hemma för mina syskon mobbade mig mycket jag var "svarta fåret" i familjen och det var min bror som gjorde så att dem andra syskonen hängde på och mobbade mig så jag gjorde allt för att slippa vara hemma min pappa misshandla även mig och mina syskon pshykiskt . Det känns som att jag inte kommer nån vart för jag träffar bara skitstövlar gång på gång som antigen misshandlar mig pshykist eller fysiskt eller både och . Pga allt det jag har vart med om så har jag fått social fobi och blivit deprimerad men jag vågar inte söka hjälp för att jag har social fobi och jag tycker det är så jobbigt att träffa nya okända människor mitt självförtroende och självkänsla är i botten! JAg förösker förtränga allt som har hänt det är så mycket så det dyker alltid upp även om jag inte vill. Men jag vet att det bästa skulle vara att bearbeta allt jag har vart med om! L jag Lever just nu i en dålig relation med som inte direket gör det hela bättre men vi är på g att separera vilket känns skönt men det kommer bli svårt att göra allt själv eftersom jag har social fobie känns mest som att jag har stängt av allt för att inte sjunka i genom marken och kämpar på för dotterns skull !!

Jag blev våldtagen som 14-årig oskuld för ca 35 år sedan. Sen har jag utsatts för ännu 2. Inte förrän i vuxen ålder förstod jag varför jag gjort vad jag gjort genom åren och att jag har haft ångest och hemska depressioner (var inte uppfunnit då) Nu lever jag hyfsat ok. Varken bättre eller sämre än många andra. Tänker inte så mycket på vad som hänt lägre. Som väl är

Jo jag anmälde min pappa som började ringa mig efter 10år av ingenting fick jag utskällningar i mobilsvaren. Jag var nio och min pappa förgrep sig på mig.

Idag mår jag ok. Tänker på honom väldigt mycket nu när jag själv har fått barn. Han tog livet av sig maj 2008 Fick min dotter denna maj. Så hade ett väldigt hektiskt år fram tills jag fick reda på att jag va gravid. Kan säga att mitt barn har räddat mig från mycket elände.

Älskar min pappa och hatar att vara ett offer. Och gillar inte att folk tycker synd om en. Tål inte folk som klagar och klagar och gör ingenting. Stör mig nåt så ofantligt. Har empati för andra men när det blir att trycka ner andra och "jag va med om värre" blir jag tokig. Det är inte en tävling och folk vars pappor inte va hemma det ligger lika mycket känslor i det som det är i min pappa förgrep sig på mig. Det är bara att vi som har varit med om mer som har en större skala att känna på.

Lite av min tro till dig. Hoppas du kan finna i dig själv att förlåta dig själv och andra i din omgivning som har varit inblandade. Lögner är ingen väg ut ur något. Kärleken för dig själv är viktigare än någon annan på denna jord.

Väljer att vara anonym för vill inte ha nån som tycker synd om mig. Blir tokig på sånt.

Kan aldrig må så dåligt som jag redan gjort. Och imorgon är en ny dag.

En man förgrep sig på mej när jag var 5 år.
de började med att han stoppa hissen när jag var på väg upp till en vän... o då skulle han med in när han inte skulle någonstans... detta upprepa sig några ggr innan han började ställde en massa frågor..... och som barn ljuger man inte om namn ålder o vart man bor o vem man bor med..osv och plötsligt börja man rabbla upp allt detta.
man är blåögd som barn, tror att alla människor är snälla... och ingen förgriper sej på barn eller någon annan.

Efter dessa upprepade ggr. Stanna han hissen på sin vån igen. Gick imot mig... tryckte mig in mot väggen... slicka mig i örat tog mig på intima ställen. Och där stod jag full av skräck... inga ord...

O det var inte en gång han förgrep sig... hände även samma sak när jag var med en vän i hissen samt på väg upp till henne.

Men det som gjorde att jag "glömt" detta.. eller lever mitt liv utan skräck är att jag lätta hjärtat till min mor och berättat precis vad som hade hänt.. även fast jag ej förstod vad som pågick när jag var 5.

Men bilder på hur mannen såg ut då.. finns kvar inprintat i hjärnan.. det är vissa saker som inte går att glömma tyvärr.. men de lättaste är att man pratar med någon som bryr sej om en. Så lindrar de oftast.