min sambo har cancer...

usch jag lider med dig... *saknar ord*

Har inte varit med om just detta, men mitt ex fick en stroke för 1½ år sedan och kämpar nu med de handikapp som han fick som följd av detta.
Jag bor inte ihop med honom (flyttade ut innan "olyckan") men vi har barn ihop och därför har vi kontakt.
Det är hemskt när man råkar ut för en katastrof och jag minns hur jag grät hejdlöst vid hans sjukhusbädd när han låg i koma och det enda jag kunde tänka var att han inte fick dö...
Jag vet inte hur man går vidare med ett sådant besked som ni fått och jag vet inte om jag kan hjälpa. Jag vill bara tala om för dig att jag vet hur det känns när någon drar undan mattan under fötterna på en och världen och livet tar en tvär vändning...

Många kramar till er och alla lyckönskningar jag kan uppbåda...

Hej TS! Jag har också cancer, sedan 1-år tillbaka.

Det bästa stöd jag fått, det är att min sambo finns. Hela tiden finns han här för mig. Han är så underbar..Han förstår att jag ibland mår väldigt dåligt, och att jag har döds ångest. Han behöver faktiskt inte göra så mycket mer än bara finnas till, hålla om mig, dom stunderna som jag mår som sämst.

Jag förstår sååå väl hur du känner dig. Min man gick bort i följderna av cancer när min dotter var 8 månader.....(nu är hon 15 månader).
Under tiden han levde valde vi att verkligen värdesätta tiden. Vi försökte göra verklighet av hans drömmar i form av resor, pratade om allt det där som man vill/behöver/tänker/känner. Han sa att mitt stöd var fantastiskt. Jag försökte anpassa livet så att han skulle få göra roliga saker när han var pigg, inte lägga energi på att försöka hjälpa mig med hemmasaker. Jag tog alla nätterna med dottern för att han skulle ha energi på dagen för att få uppleva alla hennes små framsteg.
Vi gick båda till varsin psykoterapeut sm var knutna till onkologen, det var väldigt bra. Rekommenderar dig/er verkligen det. Asjobbigt första gångerna men blir verkligt bra med tiden.

Ta en kväll och prata om alla jobbiga saker så att det är klart och så att ni får det ur världen.....känns bättre efteråt. Med jobbiga saker så menar jag musik till begravning, vård hemma i livets slut m.m.

Ta hand om er...

Hej
Börjar med att beklaga..................det finns inga ord!
Jag kan sätta mig in i din situation. Jag förlorade min fru för lite mer än ett hålvårsedan! Jag har tre småbarn och de har fått med sig fina minnen av deras mamma. Trots sjukdomen försökte vi leva ett "vanligt" liv utan att förneka sjukdomen.
Vi pratade inte öppet (utåt) om den utan vi svarade på frågorna som ibland kom spontant. Försökte i hemmet att ha en öppen attityd till cancern och behandlingarna. Den fick aldrig tabu-beläggas. Vi filmade mycket och fotograferade barnen med sin mamma. Vi valde att göra en resa tillsammans för att få uppleva en så upplevelserik tid tillsammans. Vi ville inte tro på att hon skulle försvinna ifrån oss... men någonstans därinne förstod man ändå.
Jag tycker att ni skall försöka få så mycket fina upplevelser tillsammans som man kan få och ändå leva i en vardag. Det är en smal balansgång, men den lär man sig efter ett tag.

Börja med att ta en dag i taget!

Hej TS!

Jag vet hur du känner dig. Min man har obotlig cancer och kommer dö förr eller senare.

Vi har två små tjejer som kommer växa upp utan sin pappa.

Det är svårt att leva i nuet, men vi försöker så gott vi kan. Just nu mår min man rätt bra. Vi köpte ny bil i går, fick positiva röntgenbesked så nu kan vi leva lite på glädjen av det. Köpa oss lite mer tid.

Jag har nästan blivit besatt att läsa om cancer, läser allt jag hittar.

Jag deltar i en anhöriggrupp på Onkologen. Det är super.

Min man gick bort i Juli i cancer då var vår son 7 och en halv månad. Min man var 25 år gammal. Vi fick veta en vecka innan han avled att han inte skulle klara sig. Men läkarna hade sagt att dom inte visste om det handlade om månader eller år, så det kom lite som en chock. Jag vet att min man upskattade att jag alltid föjde med honom på alla behandlingar och läkarbesök så att han slapp gå igenom allt själv. Men jag tyckte att "är han sjuk så är jag sjuk" man vill inte bara titta på men det finns inte så mycket annat o göra än o bara finnas där-. Imorgon fyller våran lille pojk 1år och det känns jätte tufft o gå igenom morgondagen utan honom men jag måste för min lille pojk...... Kram till er alla.

Var sitter tumören?

Mitt ex fick en tumör på hypofysen som kommer tillbaks ibland men han lever och mår bra (det är 15 år sedan den upptäcktes).
Han får dock medicineras resten av livet.

Ts,
jag är i precis samma sits som dig.
Min älskade sambo ska opereras inom 1 månad.
Vi har två underbara barn, en 3-åring och en 9-månaders. Jag försöker lugna mig och hålla tillbaka paniken. Jag är föräldraledig och bara går här hemma och ältar. Det är fruktansvärt. Min älskling har sådant hopp. Jag vill inte ta ifrån honom det, även ifall jag vet att prognosen är dålig...
Vi kan väl skriva till varandra, hjälpa varandra.

Ts,
hur går det?