Urakut Kejsarsnitt

Känner att jag behöver skriva av mig lite ang mitt andra barns födsel, som inte blev riktigt som jag hade tänkt mig....
Jag hade gått över tiden med 5 dagar då jag hade tid för vanlig rutinkontroll hos barnmorskan eftersom att inget hänt...hade tid hos henne tidigt på morgonen, och hade börjat få lite värkar, så barnmorskan skulle bara känna lite på mig, då hon upptäckte att det var tårna som var neråt, bebisen hade vänt sig och satt sig i säte under den sista veckan. Barnmorskan ringde direkt till förlossningen för att skicka in oss för ett vändningsförsök, det var väldigt bråttom (vilket jag inte förstod att det var så allvarligt, fick veta efteråt att hon var så lugn mot mig för att jag inte skulle stirra upp mig och att nåt händer för det), men eftersom jag hade värkar så fick ju inte vattnet gå...Hon sa till oss köra direkt till sjukhuset, vi var bara tvugna att lämna storebror först...sen var vi påväg, glada över att det äntligen skulle komma bebis, väl inne på förlossningen fick vi sätta oss i väntrummet, trots att min barnmorska hade ringt in o berättat läget, vi hann inte sitta i mer än 5 minuter så gick vattnet, i väntrummet, då blev det bråttom...sköterskorna och läkaren kom utspringande med säng, läkaren kände på mig och kände smådelar, alltså tår och navelsträngen runt om fötterna, detta gjorde att bebisen inte hade haft en chans att födas på vanligt sätt, rumpan måste komma först isf för att inte huvudet ska fastna...hjärtljuden sjönk och det blev ett urakut kejsarsnitt, eller katasrofsnitt som det också kallas, det var det sista jag hörde dem ropa inne hos kirurgerna "det är ett katastrofsnitt", då förstod jag att detta kan gå väldigt illa, sen sövdes jag och minns inte mer.
Efter ca 1 timme vaknade jag på uppvaket och det första jag tänkte var ju"Hur har det gått?""vad blev det?" frågade en sköterska om bebisen hade klarat sig, och så myclet visste hon attden mådde bra, och att pappan var på väg upp till mig...vilken låååång väntan det var när jag väntade på att han skulle komma med bebisen, jag frågade vad det blev, "det blev en liten flicka" sa min sambo, och jag älskade henne direkt när jag fick se henne och hålla henne i min famn!
Men, det tog ett tag inna jag verkligen fattade(psykiskt) att det var min lilla flicka, förstår nu vad folk menar med att det känns som att man missar nåt när man blir snittad, speciellt när man varit sövd under det stora ögonblicket...
Först efteråt förstod man hur nära det var att vi inte hade fått behålla vår lilla flicka, hade vi inte varit på vanlig koll hos barnmorskan så tidigt den morgonen så ahde vi ju bara gått hemma och väntat på att vattnet skulle gå, och då hade hon inte haft en chans, tar ca 45 minuter till sjukhuset...ibland måste man ha tur...tänker på hur illa det kunde ha gått varje dag, men försöker ju o bara vara tacksam för att vi var inne på sjukhuset när vattnet gick och att de snittade mig så att min lilla flicka klarade sig och utan några men, hon var lite tagen på andningen och muskulaturen när hon kom ut, men återhämtade sig snabbt, så några men av det försäkrade läkarna mig om att hon inte skulle få...men jag känner att det kommer ta ett tag psykiskt att släppa detta rikigt.........det var så nära......