Känslor efter ett urakut kejsarsnitt
För snart tre månader sedan genomgick jag ett urakut kejsarsnitt då vår dotter föddes. Hjärtljuden gick ner under allt för lång tid och återhämtade sig inte trots att jag fick ändra läge flera gånger, jag var bara öppen fyra centimeter så det fanns inga alternativ, det blev språng till operation och sövning. Alva hade navelsträngen runt halsen vilket i sig i regel inte är något problem men troligtvis blev navelsträngen klämd och därav gick hjärtljuden ner.
Jag hade verkligen sett fram emot den här förlossningen, jag var så otroligt peppad och faktiskt längtade jag efter att få gå igenom en förlossning en gång till. Jag tyckte efter min första förlossning att det var en så otroligt häftig upplevelse. Detta trots att min första förlossning var utdragen i vissa skeden med den lång latensfas och då bebisen inte trängde ner ordentligt. Den förlossningen slutade med sugklocka efter att hjärtljuden gick ner då jag krystat i en timme. Jag har ändå haft en positivbild av min första förlossning men var sugen på revansch då jag var så trött när vår son föddes att jag inte minns så mycket samt då jag aldrig fick upp honom på bröstet "på riktigt" direkt efter att han kommit ut. Honom sprang de iväg med för att suga rent luftvägarna.
Nu blev inte denna förlossning någon revansch eller någon positiv upplevelse överhuvudtaget. I vecka 42+0 blev jag igångsatt och det slutade alltså med ett urakut kejsarsnitt. De allra första dagarna kunde jag inte förstå hur jag kunde må så bra både psykiskt och fysisk men sedan kom allt över mig och jag kunde inte tänka på förlossningen eller prata om den utan att bli otroligt ledsen. Jag har flera vänner och bekanta som också genomgått kejsarsnitt, planerade, akuta och urakuta men ingen har riktigt pratat om hur de mått efteråt, de som jag vet har mått dåligt tycks ändå ha klarat att bearbeta det hela på egen hand. Själv har jag väldigt svårt att acceptera att det blev så här och att släppa taget om min upplevelse. Från början fick jag höra från andra att huvudsaken är/var att allt gick bra. Självklart är det så men för mig är det så mycket mer och det har känts som att ingen kunnat förstå det. Idag satt jag och läste en tråd här på FL om katastrofsnitt och i tråden var det flera som uttryckte många av de känslor som jag själv har känt men eftersom den tråden var avstängd startar jag en ny och hoppas att några med liknande upplevelser hittar hit för jag behöver prata (skriva) igenom, älta och diskutera med andra som vet precis hur det är.
